kajo.info.se

Om man vill ha ett eget hus nån gång i framtiden så bör man spara till en rejäl handpenning. Lämpligen uppnås detta genom att konsumera mindre. (”Jag haaar ju ändå mer än jag behöver av precis allting. En tusenlapp är en xxx-del av en handpenning!”)

Denna föresats sprack fett i går vill jag säga. En anledning kan vara bristande motivation: Vem f-n vill egentligen ha ett hus i det här kallhålet?! Vi har haft kring –20 i flera veckor nu.

Hm. Eller så har jag bara usel karaktär.

Eller, förresten, jag skyller på utifrånkommande köpimpulser och frestelser:

• En reakatalog från Stoff och Stil med världens sötaste hästtyg på rea. Hemskickad i postlådan så att den tittar på mig varje dag, och så påminner de om den via mejl också.
• En tegelstenstjock coffeetable book, ”Att vara Per Gessle”, som jag läser och som varje kväll påminner mig om alla gamla Roxette-låtar som jag bara har på kassett (och skivorna är ju så billiga, bara 29 kronor styck, jag tar några till…)
• A:s nyligen påkomna behov av en papperstång som kan klippa 6 mm hål. Finns inte i stan och lägsta ordervärde hos Slöjd-Detaljer är 300 kronor. Klart man offrar sig?!

En, två, tre köpknappar tryckte jag på samma kväll. Nu gläder jag mig storligen åt att få hem paketen och få börja leka med mina nya fynd.

Dessvärre är jag inte färdigshoppad med detta, jag har fler svårregerliga pseudobehov. Haha, där kom jag på en ursäkt till: frossandet i onödiga småprylar är förstås ett tröstbeteende för att jag inte kan unna mig de stora sakerna på önskelistan?

Alltnog, det ser mörkt ut på den här delen av ”gör om mig själv”-listan.

Jag gillar årsskiften. Det lugnare tempot över helgerna är ett givet tillfälle för reflektion och framtidsdrömmar.

I den här familjen har vi lagt på oss vikt de senaste två åren, och det går bara åt fel håll. Vi har konsensus om att vi ska ta itu med det, men inte riktigt när eller hur, förutom att det nog ska bli läsk-kakor-och-godisförbud i huset eftersom A inte kan nöja sig med att äta litegrann när han blir sugen, han vräker i sig tills det tar slut, och har han inget eget snask så proppar han utan samvetskval i sig mitt.

A tyckte att det var lika bra att börja 1 januari, så morgonen efter nyårsfesten stod jag i köket och räknade över vad som i så fall skulle kastas ut:

* Resterna av två megachipspåsar, uppskattningsvis cirka ett halvt kilo
* Ett par liter päroncider
* En låda glass
* Två tuber chokladsås
* Två påsar maränger
* Vispgrädde
* Tre fjärdelar av en kladdkaka
* En halv påse nonstop
* En halv påse lösgodis
* En oöppnad Noblesse-ask
* Två burkar mini-Plopp och mini-Twix
* Några små kexchoklad
* Två fulla burkar hembakade kakor
* En oöppnad förpackning vaniljsås med utgånget datum
* En halv burk köpe-pepparkakor
* En påse cheeze balls
* Två lådor äppelkrona (18 mazarinliknande bakverk)

Inför åsynen av alla dessa skatter enades vi om att det ju fortfarande är jullov, och vi hade ju sagt att vi inte skulle införa några restriktioner den perioden…

Nu lutar det snarare åt att det godis som finns får ätas upp, men vi ska inte köpa nytt. Well, hehe, jaja. Utom på lördagar då? Och fredagkvällar? Och kanske ett litet tröstlager när man känner sig trött och hängig?

Ibland möter man ord som trillar rätt in, så där så att det känns och märks. Det hände mig nyss när jag läste Kaj Arnös nyårslöften.

Efter nyårslöftena kommer en rad bikt-punkter där han räknar upp allt han gör som motverkar hans nyårslöften. Den fjärde punkten kändes som ett stadigt nyp i min näsa. Typ ”tog dig på bar gärning”.

… kan kännas enklare att konsumera (läsa en deckare, surfa på webben, se på fotografier) snarare än att producera …

*skrattar besvärat och harklar mig* Eh.. hehe… Hum.

Precis vad jag själv kommit underfund om men jag har ingen strategi för att förhindra det.

I helgen letade jag efter tre burkar hammarlack som jag köpte i fjol. Först på de mest uppenbara ställena hemma: i A:s pysselrum, garaget, städskrubben och min egen pysselhörna i sovrummet. Sedan ett varv till på alla nämnda ställen samt vinden, där det absolut inte borde finnas några färgburkar eftersom det kan bli minusgrader på vinden.

Jag åkte till landet och letade på de mest uppenbara ställena där: bakom köksdörren, i garderoben med verktyg och i smygen ovanför trappan. Sen engagerade jag mamma att leta på ett halvdussin andra ställen: i stallet, uthuset och så vidare.

Syster och svåger konsulterades. Ingen hade sett några färgburkar.

Sambon utfrågades. Han hade inga som helst minnen av några färgburkars senaste äventyr.

Jag försökte rekonstruera vad som hänt. Jag hade färgburkarna i garaget på landet eftersom jag skulle måla lastbilstanken, men sen fick A fel på öronen och alla renoveringsarbeten avstannade. Jag minns med bestämdhet att jag åkte till landet och röjde upp i garaget under sensommaren eller hösten. Bland annat ställde jag tanken bakom den lilla sportbilen, och jag vet helt säkert att jag tog reda på färgburkarna för att de inte skulle frysa.

Möjligen fanns de i en blåvit Biltema-påse eftersom det var där jag köpte färgen. Eller kanske i en Jula- eller Byggmax-påse eftersom vi köpte en del grejer där samtidigt. Jag kunde nästan se påsen framför mig i bagageutrymmet i bilen.

Jag borde ha tagit hem dem, eller möjligen konspirerat med mamma om ett bra ställe att vinterförvara dem.

A drog sig plötsligt till minnes att jag vinterlagrat färg i svärmors pannrum. Det spåret övergav vi efter en stunds resonerade: det var färgen till sparken och balkongbordet som jag haft där.

Sedan blev det kväll, natt och morgon. Jag klev upp och rotade igenom varje påse och kartong i pysselkammaren och garaget. Sen åkte jag till landet och sprang nästan triumferande uppför trappan, slängde mig på alla fyra och tittade under gästsängen: … men där var de inte heller.

Suck. Färg för nästan 400 spänn spårlöst borta. Inte en enda minnesbild av vad som förevarit.

I kväll låg jag och läste en ny inredningstidning i sängen, och blev så trött att jag somnade. Under tuppluren roterade jag på något besynnerligt vis ungefär 90 grader. När jag vaknade låg jag med fötterna uppe vid sängbordet och tittade i grodperspektiv upp på hyllorna med mina egna pysselgrejer. I dimman såg jag en vit, halvtransparent balja som jag till min förvåning faktiskt inte hade en aning om vad den innehöll. Men nog verkade det som att det fanns cylindriska saker i den…

Ibland måste man sluta leta för att verkligen kunna se.

[När jag väl hittat burkarna kom jag också ihåg hur de hamnat där. De hade mycket riktigt funnits i en Biltema-påse i A:s pysselkammare, precis som jag hade för mig, men den påsen var inte ensam. Nån gång i vintras röjde jag upp i påsberget och placerade om alla grejer som bara skulle lagras. Oklart varför den manövern raderade hela minneskedjan. Hjärnan är en märklig klump.]

Redaktionen-Stefan har ett förfärande tips i sitt veckomejl i dag:

6. Dags för en ny jättebra rutin
Det finns en härlig gammal regel som jag använt mig av i tio år – varje dag ska du göra fem saker som tar dig närmare ditt mål. Över den här tiden har jag alltså gjort ungefär 18 250 saker som tar mig närmare mitt mål. Du kan göra samma sak. Det tar ju bara en arbetsvecka att göra 25 saker.

… men huga?! Då finns ju risken att man rentav skulle nå sitt mål inom en inte alltför avlägsen framtid. Skrämmande…

Jag har under åren lett en hel del utbildningar, workshops och processer. Jag tycker det är roligt och jag brukar få fina utvärderingar – men det suger fullständigt musten ur mig och därför försöker jag nu undvika att ta på mig sådana uppdrag. Men när M ber mig så har jag svårt att säga nej.

I går ledde jag och M ett möte med drygt 20 deltagare. Vi hade ägnat två dagar åt förberedelser: listor över beslutspunkter, ta fram bakgrundsmaterial, formulera uppdrag, skapa en fyra meter lång tidsaxel för att åskådliggöra parallella processer, möblera lokalen, skylta, beställa catering … Vi var rustade och förberedda på allt.

Utom på att M:s ena hund skulle bli akut sjuk på lördag morgon. Jag rotade fram Scoobys termometer och vi såg hur tempen steg oroväckande. M ringde djursjukhuset och fick jourtid klockan 12. Det skulle funka. Vi hade förberett så att mötesdeltagarna kunde sköta sig själva en stund medan vi dukade.

Halv tolv åkte M för att hämta maten. Kvart i tolv stod jag i porten för att ta emot den. Då kom M tillbaka tomhänt. Maten fanns inte där hon trodde, så var sjutton hade hon beställt den ifrån? Vi fick snabbt kolla vilket telefonnummer hon ringt. Det var en av de vanliga leverantörerna men i andra änden av stan!

Jag skuttade in i bilen och följde med till djursjukhuset, där M och hunden hann in precis till tolvslaget – samtidigt som mötesdeltagarna förväntade sig att lunchen skulle serveras. Jag tog M:s bil vidare till matstället. Instruktionen var att ringa på vid lastkajen men där fanns inte en människa. Istället fick jag pressa mig genom en lång kö till superbilliga flygbiljetter, vidare till en charkdisk, få kopia av ett faktureringsunderlag som skulle lämnas i kassan för att få ett utlämningskvitto som skulle visas upp för en person som under tiden skulle gå ut till lastkajen med maten.

Kön till kassan ringlade sig lååångsamt framåt. När det väl var min tur konfronterades jag med en kassörska som lärt sig reglementet och ämnade följa det till punkt och pricka. Jag hade ingen legitimation eftersom jackan och plånboken låg kvar i möteslokalen. Alla uppgifter fanns redan på fakturaunderlaget som hon höll i handen men det spelade ingen roll. Utan legitimation inget utlämningskvitto.

Mötesdeltagarna hade redan väntat i 20 minuter på sin mat när kassörskan gav mig två val: åk och hämta leg (vilket skulle ta 30 minuter) eller ring efter någon som kan legitimera sig. Jag kontrade med att be henne ringa charkdisken och få bekräftelse på att utlämningen var okej (jag menar, catering som är förbeställd sedan flera dagar till en känd kund, hur svårt kan det vara?) men hon vägrade ringa.

Jag var så stressad och arg att jag gladeligen skulle ha gjort henne illa, alternativt börja gråta själv, men försökte hålla god min och en hövlig ton. ”Vad ska du göra med killen som står på kajen nu och väntar på att jag ska komma och hämta maten?” frågade jag.

Då ringde hon äntligen charken. Någon där beordrade henne att genast ge mig utlämningskvittot. Überbitch snörpte ihop ansiktet och sa med sin giftigaste röst att det kunde hon verkligen inte ta på sitt ansvar. Det fick i så fall chefen i charken stå för. Uppenbarligen bekräftades detta omgående för jag fick mitt kvitto. Jag fick lust att springa till charken och pussa någon.

När mötesdeltagarna fick sin lunch tog jag på mig jackan för att rasta M:s andra hund och åka och hämta M. När vi kom tillbaka var det bara att kasta sig in i programmet.

Klockan halv fem fick jag och M äntligen ro att äta och sedan hjälptes vi åt att städa och summera dagen. Mötet gick bra, processen kom framåt och jag tror inte att deltagarna märkte särskilt mycket av strulet.

För M bleknar väl mötet mot hundbestyret. Veterinären tog 7.000 kronor för undersökningen – dubbel jourtaxa eftersom det var lördag – men kunde inte säga vad felet är. Hunden fick dropp och penicillin och är förhoppningsvis bättre i dag.

Själv har jag fått terapibearbeta konfrontationen med kassörskan. Jag har aldrig behövt visa leg för en cateringfirma förut men normalt sett har jag ju alltid leg, så situationen får tillskrivas en serie olyckliga omständigheter. Faktum kvarstår: min stressnivå nådde för en stund hälsofarliga höjder, och för vad…?

Efter en sådan stresstopp blir jag jättetrött och faller ihop i en liten hög, och följande dag är jag ”bakis” med halvtomt batteri.

När jag kom tillbaka från hundpromenaden i morse stack hyresvärden ut huvudet och sa att ”duu, det kommer en kille från Anticimex om ett tag för att göra en besiktning och han kanske vill in hos er.” Ett tag visade sig vara fyra minuter senare, då firmabilen rullade in på gården.

Jag hann bara precis in och kolla att vi inte hade något komprometterande material nånstans… sedan kom besiktningsmannen och ville krypa längst in i diskbänksskåpet, lysa ner i duschavloppet och bakom toastolen, titta på alla elementanslutningar i alla rum, testa brandvarnare och diskutera fönsterbyten med värden som han hade i släptåg.

Pust.

Jo, det är fånigt men jag tycker att oannonserade visiter av folk som jag inte känner är stressande. Jag vill förbereda mig mentalt på att någon ska komma in i min privata sfär. Och på axeln har jag en präktig liten typ som säger att man alltid måste ha välstädat hemma eller åtminstone när det kommer besökare annars är man ingen bra människa.

Händelsevis gjorde jag ju stora röjningen förra helgen, och skurade badrummet minutiöst i måndags, och både returkärlen och komposthinken var nyligen tömda. Tur det, annars hade jag väl stillsamt dormat av strax efter att ytterdörren stängts och sällskapet tågade vidare till kallvinden.

En period deltog jag intensivt i kundundersökningar via webben. Jag hade anmält mig till panelen av nyfikenhet antar jag, och svarade snabbt och snällt på alla förfrågningar med påföljd att nya ramlade in i strid ström. Det var ett kul tidsfördriv, ungefär som att göra ”vilken-sorts-blomma-är-du”-tester fast här gällde det att välja den snyggaste pizzakartongen eller motivera varför man inte använder vissa produkter, och så fick man betalt, 10-15 kr per undersökning. Det gav några hundralappar i kvartalet som man kunde få på sitt bankkonto eller skänka till välgörenhet.

Sedan köptes panelen upp av ett annat företag och ersättningen blev poäng som kan bytas mot varor i deras butik. I jämförelse med tidigare är ersättningen (poängen per undersökning) snålt tilltagen och värdet på varorna i butiken är uppskruvat. Dessutom har de nästan inget som jag vill ha i sortimentet, så jag samlade poäng på hög för att de skulle räcka till något bättre. Jag siktade på två cd-skivor. Det gick trögt eftersom allt fler undersökningar inte ger poäng utan bara andelar i ett lotteri. Så småningom tappade jag intresset. Nu har företaget börjat knycka och konfiskera hopsamlade poäng. Först 700 som är ”uttagna” trots att jag inte tagit ut nåt, och nu 625 som ”förfallit” på grund av årsskifte. Skit, jag som bara var några undersökningar från min andra cd-skiva!

Nu skyndade jag mig att plocka ut resterande poäng. Det blev en usb-hub, en flygnecessär med flaskor i godkänd storlek, och några hundra poäng som inte räcker till nåt. Jag kan välja att satsa dem i ett lotteri eller göra två-tre undersökningar till så att de räcker till en … nyckelring… Hmm.

Nej. Jag känner att mina dagar som paneldeltagare nog är över nu.

Den här gången skulle jag vara ute i god tid. Jag skulle lämna in lådan flera dagar i förväg, men inte för många så att den skulle hinna komma bort, utan bara tillräckligt länge för att folk skulle kunna tänka att hon den där Karin är det ordning på, hon lämnar grejer i tid. Jag har ju vetat ända sedan i måndags vad som ska vara i lådan.

I dag var sista dagen att lämna lådan och jag slet hela förmiddagen för att fylla den med innehåll. Med pannan blank av svett slängde jag iväg några rader: ”Håller på med lådan. Ska skickas kl 15 i dag va?” Och fick svar strax efter: ”Jajamen, men kom gärna till kl 14.”

Såklart, det är ju fredag, folk vill komma iväg och komma hem. Det borde jag ju kunna fixa, tänkte jag optimistiskt.

14:45 stoppade jag in lådan i bilen och åkte, fullt beredd att mötas av en låst dörr. Men utanför stod en öppen lastbil och jag tänkte: ”Skönt, den har inte åkt!” och mikrosekunden senare ”Jellp, chauffören väntar förstås på mig, fy så pinsamt!!!”

Generad klev jag in med min låda i famnen. ”Hej. Sista minuten är mitt mellannamn”, presenterade jag mig. Som om det skulle behövas. Det var likadant förra gången, och gången före det.

Så tittade jag lite närmare på aktiviteten där inne. Långsamt gick det upp för mig ingen hade reagerat över att jag var sen, för där var andra som var betydligt senare. Det var inte mig lastbilen väntade på.

Lättad och nöjd åkte jag hem. Det gick vägen den här gången också. Nu är jag redo för chokladpraliner och soffa.