kajo.info.se

Jag har under åren lett en hel del utbildningar, workshops och processer. Jag tycker det är roligt och jag brukar få fina utvärderingar – men det suger fullständigt musten ur mig och därför försöker jag nu undvika att ta på mig sådana uppdrag. Men när M ber mig så har jag svårt att säga nej.

I går ledde jag och M ett möte med drygt 20 deltagare. Vi hade ägnat två dagar åt förberedelser: listor över beslutspunkter, ta fram bakgrundsmaterial, formulera uppdrag, skapa en fyra meter lång tidsaxel för att åskådliggöra parallella processer, möblera lokalen, skylta, beställa catering … Vi var rustade och förberedda på allt.

Utom på att M:s ena hund skulle bli akut sjuk på lördag morgon. Jag rotade fram Scoobys termometer och vi såg hur tempen steg oroväckande. M ringde djursjukhuset och fick jourtid klockan 12. Det skulle funka. Vi hade förberett så att mötesdeltagarna kunde sköta sig själva en stund medan vi dukade.

Halv tolv åkte M för att hämta maten. Kvart i tolv stod jag i porten för att ta emot den. Då kom M tillbaka tomhänt. Maten fanns inte där hon trodde, så var sjutton hade hon beställt den ifrån? Vi fick snabbt kolla vilket telefonnummer hon ringt. Det var en av de vanliga leverantörerna men i andra änden av stan!

Jag skuttade in i bilen och följde med till djursjukhuset, där M och hunden hann in precis till tolvslaget – samtidigt som mötesdeltagarna förväntade sig att lunchen skulle serveras. Jag tog M:s bil vidare till matstället. Instruktionen var att ringa på vid lastkajen men där fanns inte en människa. Istället fick jag pressa mig genom en lång kö till superbilliga flygbiljetter, vidare till en charkdisk, få kopia av ett faktureringsunderlag som skulle lämnas i kassan för att få ett utlämningskvitto som skulle visas upp för en person som under tiden skulle gå ut till lastkajen med maten.

Kön till kassan ringlade sig lååångsamt framåt. När det väl var min tur konfronterades jag med en kassörska som lärt sig reglementet och ämnade följa det till punkt och pricka. Jag hade ingen legitimation eftersom jackan och plånboken låg kvar i möteslokalen. Alla uppgifter fanns redan på fakturaunderlaget som hon höll i handen men det spelade ingen roll. Utan legitimation inget utlämningskvitto.

Mötesdeltagarna hade redan väntat i 20 minuter på sin mat när kassörskan gav mig två val: åk och hämta leg (vilket skulle ta 30 minuter) eller ring efter någon som kan legitimera sig. Jag kontrade med att be henne ringa charkdisken och få bekräftelse på att utlämningen var okej (jag menar, catering som är förbeställd sedan flera dagar till en känd kund, hur svårt kan det vara?) men hon vägrade ringa.

Jag var så stressad och arg att jag gladeligen skulle ha gjort henne illa, alternativt börja gråta själv, men försökte hålla god min och en hövlig ton. ”Vad ska du göra med killen som står på kajen nu och väntar på att jag ska komma och hämta maten?” frågade jag.

Då ringde hon äntligen charken. Någon där beordrade henne att genast ge mig utlämningskvittot. Überbitch snörpte ihop ansiktet och sa med sin giftigaste röst att det kunde hon verkligen inte ta på sitt ansvar. Det fick i så fall chefen i charken stå för. Uppenbarligen bekräftades detta omgående för jag fick mitt kvitto. Jag fick lust att springa till charken och pussa någon.

När mötesdeltagarna fick sin lunch tog jag på mig jackan för att rasta M:s andra hund och åka och hämta M. När vi kom tillbaka var det bara att kasta sig in i programmet.

Klockan halv fem fick jag och M äntligen ro att äta och sedan hjälptes vi åt att städa och summera dagen. Mötet gick bra, processen kom framåt och jag tror inte att deltagarna märkte särskilt mycket av strulet.

För M bleknar väl mötet mot hundbestyret. Veterinären tog 7.000 kronor för undersökningen – dubbel jourtaxa eftersom det var lördag – men kunde inte säga vad felet är. Hunden fick dropp och penicillin och är förhoppningsvis bättre i dag.

Själv har jag fått terapibearbeta konfrontationen med kassörskan. Jag har aldrig behövt visa leg för en cateringfirma förut men normalt sett har jag ju alltid leg, så situationen får tillskrivas en serie olyckliga omständigheter. Faktum kvarstår: min stressnivå nådde för en stund hälsofarliga höjder, och för vad…?

Efter en sådan stresstopp blir jag jättetrött och faller ihop i en liten hög, och följande dag är jag ”bakis” med halvtomt batteri.