kajo.info.se

A:s pappa är död, och min pappa bor 20 mil bort. Det hindrar oss förstås inte från att fira Fars dag. Jag ringde till min, och A tände ljus för sin. Sen tyckte vi att man faktiskt borde kunna få lite tårta även om man inte kan vänta sig att papsen först ska skära upp den.

Alltså travade jag och hund iväg till affären. Oklart hur jag tänkte. Med ett par kilometer hem hade jag ingen lust att bära tårtan i famnen, och inget snöre fanns det. Alltså tryckte jag ner kartongen på högkant i ryggsäcken och fnissade åt det hela vägen hem. Jag hade räknat med att den skulle bli ihoptryckt men inte att den skulle flå av sig marsipanen så att grädden därunder tittade fram både här och där. Lyckligtvis är A mycket förstående. Han tittade på den totalkvaddade, illgrönfläckiga saken och sa: ”Jamen den är ju lika god ändå.” Och det var den.

Jag finner ytterst lite nöje i matlagning, vilket jag med stigande ålder nu kan tycka är tråkigt – för är det inte en ren kärlekshandling att fylla upp sina närmaste med god, nyttig mat? Men nej, jag är kommen ur en familj av MMM (mycket motvilliga matlagare) och detta karaktärsdrag låter sig inte ändras så lätt. Om papsen är utelämnad till sin egen kokkonst överlever han hellre på filmjölk och mackor, och mamsen är ivrig tillskyndare för utvecklingen av matersättningspiller. De kan om de vill, men de vill inte.

Hemma hos oss är det A som lagar mat till vardags. Jag blir inkallad när det är bråttom (läs ska krafsas fram något färdigt ur frysen för värmning i micro eller stekpanna), om det ska experimenteras med nya smaker eller om vi har bjudit in gäster. Då vill han inte stå för ansvaret.

I går fick jag en vision av den där biffen med purjolök som jag brukade laga förr. Minnet är lite dimmigt när det gällde ingredienserna, men jag kommer ihåg att risvatten eller rismjöl är av största vikt för redningen.

I köttdisken hittade jag inget wokskuret kött och det enda som hette något med biff var ”sjömansbiff av rulle”, och i lagom stor förpackning (knappt 3 hekto), så det fick följa med ner i korgen. Ur dimmiga vrår steg ett minne att sjömansbiff inte är biff utan något annat, förmodligen vansinnigt segt. På väg till purjolöken plockade jag därför på mig några kiwifrukter. D hävdar nämligen att enzymet i kiwi är fantastiskt bra på att möra kött.

När A såg vad jag handlat vägrade han förstås att laga till det. Nå, det var väntat. Experimenterandet är som sagt min lott.

Utan att ha någon som helst koll på hur man gör satte jag igång: Satte på en kastrull jasminris. Skrapade ur en kiwi (synnerligen hård och omogen, typiskt, jag vet ju inte hur man väljer kiwi ens), delade sönder fruktköttet och blandade med lite vatten, peppar och en krossad färsk vitlöksklyfta i en påse. Ner med sjömansbiffen och blanda om. Sen skar jag upp en liten purjolök och en stor gul lök. Det blev ungefär dubbelt så mycket lök som jag beräknade skulle gå åt, så jag packade hälften i påse och lade i frysen.

Då och då vände jag på köttpåsen. D sa att allt över en kvart skulle göra färs av köttet men jag såg inga sådana tendenser.

Jag hällde över ”marinaden” i en skål, skar köttet i småbitar, brynte det och den gula löken, lade i purjolöken och spädde sedan med marinaden. Kryddade med mer peppar och lite soja, redde med majsmjöl (rismjölet var ju slut…) Såsen smakade typ… ingenting! I sista minuten grävde jag fram en kylskåpskall buljongtärning.

Sen kom A in i köket och jag avvaktade nyfiket domen om den nya anrättningen. Den fick godkänt. Kiwin gav en syrlig underton till anrättningen, men av vitlöken märktes ingenting. Köttet var segt, men jag har varit med om värre. Den där kiwi-mörningen var tydligen bara humbug då?

Efter middagen googlade jag på både kiwi och sjömansbiff. Många källor styrker användningen av kiwi som mörningsmetod. Särskilt viktigt är det att kiwin är hård och omogen (haha, även en blind höna hittar ett korn).

Sjömansbiff av rulle klassas som ”mycket hårt kött som ska skivas tunt och måste kokas för att det ska gå att tugga det”.

Så jag antar att kiwi-mörning inte är humbug dårå. :-)

Och för er som inte redan upptäckt det: det är ingen bra idé att försöka krossa buljongtärningen med vitlökspressen.

”Åh neeeeeej!” sa A med eftertryck i går kväll.
”Va? Vad är det?!” undrade jag.
”Kolla! Det är fettisdag på tisdag. Och du vet vad det betyder!”
”… eh? Att man får officiell tillåtelse att äta semla?”
”Det betyder att semmelsäsongen snart är slut!” sa A.

Mams och K hade med sig en låda saffranssemlor till fikat häromdan. Semlebullarna var ordentligt gula och jättegoda, inte som de där bleka snål-lussekatterna vi köpte förra veckan. Grädden hade möjligen en ton av vanilj. Mandelmassan var som den brukar. (Skönt, jag var lite orolig att det skulle vara russinpuré i mitten. Fast det hade kanske varit helt okej? :-)

Nu ska jag bara bestämma mig för om det var årets sista semla eller kanske säsongens första? Personligt rekord åt vilket håll man än ser det.