kajo.info.se

Allt som oftast när jag står vid skafferidörren och spanar efter choklaaad har jag sällskap. I knähöjd en hundnäsa som kollar efter kartongen med hundkex och påsar med torkad lever. Snett bakom ryggen på min andra sida står Tjadden med framtassarna mot stolsryggen och sträcker sig så långt hon når för att titta efter en vit glasslåda som innehåller cashewnötter.

Det är bara Kasper som inte fattat det här med godis.

Egentligen vill jag ha choklad men den är slut. De här chipsen knastrar så högt att jag inte kan koncentrera mig. Inte bra för film alltså.

Trädgårdsbloggaren Linda som jag lurkar hos konstaterade i somras att om man nu odlar ätbara saker så ska de ju ätas… och det kan ge en del obehag om man driver upp sånt som man inte tycker om.

Haha! Precis vad jag också upptäckt! Det är lätt att bli alldeles galen vid fröhyllan och plocka på sig en massa nyttiga saker som man aldrig kommer på tanken att köpa med hem från grönsaksdisken.

För egen del blir jag alldeles vild vid pluggboxar och brätten och sår massor av varje sort. Dels för att jag inte har en aning om hur många som kommer upp, eller hur många som går åt, och för att ”ha i reserv” om jag råkar ha ihjäl några. Just den saken kanske jag kommer till rätta med nästa år. Erfarenheten hittills är nämligen att om de dör i förtid, så dör de vanligen som småttingar alla på en gång. Om de inte dör, så får jag kasta bort dem ändå eftersom jag inte har plats för dem. Så kan man inte ha det.

Nu har jag en idé om var jag ska odla gurka, squash, tomat och paprika nästa år. Med växtplatsen klar borde jag också kunna räkna ut lämpligt antal.

Precis som Linda får jag nog också fundera ordentligt över vad jag vill skörda.

• Gurka äter vi bara färsk och vi är inte storkonsumenter. Borde räcka med två plantor av olika sort, för att se vilken som är bäst.
• Röd paprika äter vi gärna stekt eller ugnsbakad, ganska ofta, och det är dessutom dyrt att köpa och ibland svårt att hitta fina så jag planerar att frysa in. Fler såna alltså.
• Squash är bra utfyllnad i pastapytter, grillspett, gratänger och ugnspotatis. En planta av två-tre sorter att börja med, för att se vilken som blir bäst.
• Tomater. A äter färska, men inte många. Jag använder en del krossade tomater och tomatpuré, och gillar egentligen smaken av torkade tomater men köper aldrig. Här kanske man bör laborera med olika sorter för att få en lång färskfruktssäsong och ett bra konserveringsresultat. Det är visst inte alla tomater som är bra att purea eller torka. Kräver närmare studier, känner jag.

Fine Gardening har en serie videosnuttar om hur man planterar, binder upp, beskär, skördar och konserverar passerade tomater.

And by the way. Amerikansk tomato purée är på svenska tomatsås eller kanske passerade tomater. Vår uppfattning om tomatpuré heter tomato paste.

… och så här gör de på italienska:

Amerikanskorna ojar sig över hur mycket tid det tar att konservera tomater om man inte har en äkta italiensk tomatpress.

Nu känner jag att det här trädgårdsäventyret börjar bli liite skrymmande. Jag har ju redan insett att jag behöver en äppelsvarv och en körsbärsurkärnare och naturligtvis även en plommonurkärnare, pflaumenentsteiner. Vi behöver bestämt några köksskåp till. Eller kanske ett nytt produktionskök?

En sån å en sån å en sån…

I natt drömde jag återkommande tvångsdrömmar om klematis. Nåt om avskurna skott som borde hanteras. Ingen ordning alls. Jag roterade varv på varv bland lakanen och det kliade på ryggen och kröp i benen och jag vet inte allt. Sen drömde jag att resemontör D skulle flytta till annan ort för att han blivit fast placerad och då valde han att skaffa en liten lägenhet tillsammans med sin pappa för att spara massor av pengar till nåt hemligt projekt. Och så var jag ute och gick på skoterspår iförd endast morgonrock och gummistövlar, och blev tvungen att gå in på någons gårdsplan för att skoterspåret ledde dit. Det var inte ett dugg kallt men lite pinsamt.

”Du måste verkligen dra ner på konsumtionen av blomböcker och frökataloger vid läggdags! Du har ju gått i spinn!” sa A vid frukostbordet.

Själv skyllde jag på semlan, med gigantiska klickar av mandelmassa och grädde, som jag glufsade i mig till Grand Designs mellan nio och tio i går kväll. Sedan förut har vi förbud mot kladdkaka med vispgrädde sent på kvällarna, eftersom både jag och A får konstiga drömmar av det.  Ja, det låter kanske konstigt men vi har provat tillräckligt många gånger för att anse det säkerställt.

A begrundade detta och konstaterade att vi inte behöver fler semlor. Förvånat kände jag att han hade rätt. När man inte känner ”åh gu va gott!” utan mest märker efteråt att man slafsat i sig dem för att man är lite obehagligt proppmätt, så har man fått tillräckligt många.

A har spanat på glassbägarna närmast kassan på ICA en period. Där står ett skåp med Ben & Jerry´s-burkar, en glass som jag tyckte var ganska prajsy i förhållande till annan glass (eller är det bara jag som köper glass för sällan så att jag inte har koll?). En halvliter kostar en femtiolapp.

A fick i alla fall för sig att han ville smaka, men det tillstötte komplikationer. När första köpimpulsen kom skulle vi till landet, med en lång varm bilfärd förestående. Andra gången fastnade det på att han inte kunde välja bland de konstiga smakerna. Då fiskade jag ur minnet fram att någon i bloggosfären var helt galen i en sort som hette Cookie Dough, så den rekommendationen vidarebefordrade jag.

När jag kom hem från träningslägret häromkvällen berättade A att han köpt en burk. Och den var fantastiskt god, sa han med glänsande ögon. Jag insåg allvaret och begärde på stående fot att få smaka. Annars skulle väl burken vara slut innan jag kom mig för.

Det finns någon annan som också envist kräver sin del av den där glassen. En liten tjej som heter Sverker. ”Ge mig, ge mig, ge mig” säger hon och försöker trycka ner sin lilla nos i tallriken hur man än beter sig.

Jag gillar glassen, men är lite kluven till att den är importerad. Sådant som mest består av mjölk och ägg borde man köpa så lokalt som möjligt. Till en del uppvägs det av att Ben & Jerry´s har en schysst företagsfilosofi, använder ägg från frigående höns, driver blodgivarkampanjer och köper kakor som samtidigt stödjer hemlösa.

Jag anar att det inte är sista gången det hamnar en pint i frysen hos oss.

Det gigantiska söppel-lagret som vi var innehavare av i årets början försvann väldigt fort. I stort sett har här varit godisfritt i tre veckor… och enligt teorin borde det värsta sötsuget ha klingat av då. Men inte.

Just nu är jag så desperat godissugen att jag sprättat vaniljsåspaketet och slevar i mig ur en kopp.

Jag gillar årsskiften. Det lugnare tempot över helgerna är ett givet tillfälle för reflektion och framtidsdrömmar.

I den här familjen har vi lagt på oss vikt de senaste två åren, och det går bara åt fel håll. Vi har konsensus om att vi ska ta itu med det, men inte riktigt när eller hur, förutom att det nog ska bli läsk-kakor-och-godisförbud i huset eftersom A inte kan nöja sig med att äta litegrann när han blir sugen, han vräker i sig tills det tar slut, och har han inget eget snask så proppar han utan samvetskval i sig mitt.

A tyckte att det var lika bra att börja 1 januari, så morgonen efter nyårsfesten stod jag i köket och räknade över vad som i så fall skulle kastas ut:

* Resterna av två megachipspåsar, uppskattningsvis cirka ett halvt kilo
* Ett par liter päroncider
* En låda glass
* Två tuber chokladsås
* Två påsar maränger
* Vispgrädde
* Tre fjärdelar av en kladdkaka
* En halv påse nonstop
* En halv påse lösgodis
* En oöppnad Noblesse-ask
* Två burkar mini-Plopp och mini-Twix
* Några små kexchoklad
* Två fulla burkar hembakade kakor
* En oöppnad förpackning vaniljsås med utgånget datum
* En halv burk köpe-pepparkakor
* En påse cheeze balls
* Två lådor äppelkrona (18 mazarinliknande bakverk)

Inför åsynen av alla dessa skatter enades vi om att det ju fortfarande är jullov, och vi hade ju sagt att vi inte skulle införa några restriktioner den perioden…

Nu lutar det snarare åt att det godis som finns får ätas upp, men vi ska inte köpa nytt. Well, hehe, jaja. Utom på lördagar då? Och fredagkvällar? Och kanske ett litet tröstlager när man känner sig trött och hängig?

På reklamkampanjen raddajulen.nu avslöjar Marabou att de tänker stoppa in en ny pralin i Aladdin-asken – och därför måste en ut. Man får inte rösta på den som ska ut, bara ”rädda” sin favorit.

Man undrar ju om konceptet gått fram? För när man kollar vilka praliner som folk rankar högst, så ligger den förfärliga körsbärspralinen på Topplistans första plats?! Hujedamig, hur gick det till?

I det här hushållet köps det inga Aladdin-askar. Vi håller oss till Paradis, men även där måste man ju rensa bort ett par som är fullständigt oätliga (kokos, marsipan och romrussin).

Följande skickade jag nyss till A (som är på jobbet):

En fördel med att ha kontoret hemma är att man kan tulla på farsdagstårtan när man blir slisksugen på eftermiddagen :-)