kajo.info.se

Dags att klippa ner naglarna för säsongen igen. Har fått nya trädgårdshandskar!

Jag har beställt en bärbar dator. En PC. Med Windows 8.1. Till mig själv!!!

Mitt livs första PC. Tänk så det kan bli.

Internt kallar jag den ”offerdatorn” och köpet har två huvudgrunder. Det ena är att jag en period framöver behöver ta med mig dator i tjänsten och inte vill riskera att bli av med en (fem gånger så dyr) Mac Book Air, som annars vore mitt förstahandsval. Det finns dessutom en pedagogisk poäng i att köra Windows just för ändamålet. Det andra är att vi behöver en PC för att köra vissa program och hårdvaror, och A:s gamla burk drar snart sin sista suck. Jodå, det går att köra Windows-simulator i min iMac, men av flera skäl föredrar vi att ha en separat maskin för ändamålet.

Som bonus har vi då också en dator som vi kan låna ut, om det befinns lämpligt. Att låna ut sin personliga dator känns ju annars lite som att låna ut tandborsten.

Ibland påminns jag om att livet i glesbygden är ett annat än det i stan. Nu tänker jag inte närmast på strömavbrott och vedeldning, usel mobiltäckning eller hur man bäst flår en hare.

Nej, jag tänker på att den stadsbo som ger sig ut med bil på slingriga landsvägar i snöfall bör känna till ett och annat om traktorer. Till exempel att man bör vara extra uppmärksam om man ser en gammal jordbrukstraktor (företrädesvis BM) med snöslunga baktill. Ett sånt ekipage kan rattas av Alvar, 87, som är lomhörd och halvblind och har haft nackspärr sedan finska vinterkriget.

Då upphör de vanliga trafikreglerna att gälla. Den turistande stadsbon måste förstå att på landet har ett sådant traktorekipage alltid förkörsrätt. Även vid utfart från gård och p-ficka, korsande av huvudled eller andra situationer som normalt skulle föranleda väjningsplikt. Och, att den prioriterade uppgiften i det här läget är att flytta snö. Därför kommer snöröjaren inte för ett ögonblick överväga att stänga av slungans utkastning när han passerar huvudleden.

Korrekt procedur för den turistande stadsbon är då att bromsa till stillastående på huvudleden, på kastsäkert avstånd, alternativt finna sig i att hela bilen försvinner in i ett snömoln, tills traktorekipaget passerat.

Det är ingen mening att hetsa upp sig. Det bara är så. Det står i någon paragraf i glesbygdslagen.

Jag träffade en ny bekant i går. Hon hade räknat ut vilket hus vi äger, och från gemensamma bekanta hört att ”de har planterat en massa i trädgården – men tänk, de har inte gjort något åt huset?!”

För det logiska vore ju att riva ut och göra om allt, när man köper ett hus?

Men kommentaren var tillräckligt för att det skulle börja skava i A. Nu pratar han om att vi ska ta itu med köket.

Jag som är så trött efter middagen att jag inte ens orkar diska. Gääsp.

I morse vaknade jag (alldeles för tidigt) med en idé om hur jag skulle kunna bygga om ett billigt skjutdörrsbeslag från Jula så att det kan användas till en vikvägg. Sen blev jag sittande halva förmiddagen för att läsa på om vikväggskonstruktion. Men jag har inte varit i verkstan och kollat om min idé fungerar…

Jag har fyra oöppnade bläckpatroner med bäst före-datum 2003 till en skrivare som jag bytte ut för många år sedan.

Varför har jag kvar dem? Provar genast kasta dem i återvinningslådan men … nnnn…. det går inte… Arrrfh.

”Jamen, de är ju alldeles nya? Nån kanske har kvar en sån här skrivare och behööööver dem?”, bjäbbar mitt andra jag.

”Alla de andra skrivarna av samma sort var precis lika usla som den här, de är DÖDA och BORTA sedan länge! Dessutom: Har du inte lyckats ge bort patronerna på tio år så är det inte troligt att det blir nu heller, och förmodligen finns ingenting kvar i dem i alla fall, bläcket har säkert dunstat. Släng dem NU!”, säger mitt förståndiga jag.

Ja, där fick jag. Iväg till återvinningshinken nu, innan andra jaget kvicknar till igen.

När jag glufsar i mig de sista bitarna av en chokladkaka som jag fick i julklapp märker jag något knöligt i botten av förpackningen. Jag river isär den och hittar till min förvåning en skvätt mungbönor?! (Inte så konstigt med tanke på att ett öppnat bönpaket balanserat på en kattmatsburk intill chokladkakan. ) Men ändå. Det måste ju tolkas som en liten påminnelse från skafferiet om att det är slut på sötebrödsdagarna nu och dags att börja grodda igen.

På väg hem i gryningen efter ett tidigt besök hos tandläkaren förfärades jag av den unkna doften i min bil. Blöt hund, eller värre … kunde det vara fukt under mattorna så att de börjat ruttna? Men jag kände ju inget när jag åkte in till stan. I takt med att värmen steg i kupén blev lukten outhärdlig.

Då insåg jag att det måste vara hundskit under mina skor. Som förmodligen kletat ner pedaler och matta i min bil. Meeeh.

Den isbana som vi kallar gård hade dagen till ära några lämpliga skålar med isvatten-slush för min smutsiga byk, så det löste sig oväntat enkelt.

Frid på jorden önskar jag alla människor, men till dig som inte plockar upp efter din hund på trottoaren har jag en tilläggsönskan: Må du halka i din egen dynga.

Jag kände mig som Indiana Jones när jag utrustad med A:s stora svarta Mag-Lite (ficklampa av stål, poppis i amerikansk film) lyste längst in i skafferiets djupaste vrår. Föremålet som jag var på jakt efter var en flaska ättika, som om den funnits rimligen borde ha varit runt 20 år gammal.

Jag hittade ingen.

Å ena sidan var det en lättnad: skafferiet är alltså inte fullt av uråldriga prylar. Å andra sidan har jag en minnesbild av att en ättiksflaska funnits i hushållet, men inte en susning om dess öde. Tog den slut? Och i så fall, vad använde vi ättika till i sådan mängd?

Ja well. Jag tror att vi köper en ny, och så glömmer vi det här. Också.

A har bytt hjul på tre bilar och en släpvagn. Jag har lagat tre jackor och lagt upp ett par byxor. Nöjda är vi båda med det vi gjort och det vi slapp. Så konventionellt. Så praktiskt.