kajo.info.se

I går hjälpte jag A att flytta en 2,5 meter lång datorstyrd svarv som väger uppskattningsvis ett par hundra kilo. Det tog oss halva dan och inkluderade bända, vrida, lyfta, dra, skjuta, krypa, klättra och skruva bort trösklar för att klämma in den med millimeter-marginal genom två dörrar.

Sen var jag trött.

”Tur att det inte är jag som kör”, tänkte jag på vägen hem. Jag hade inga problem med att hålla mig vaken, men var i det medvetandetillstånd när skuggor och former flöt ihop till synvillor. En grävskopa i diket? Nej, självklart inte.

Ett par kilometer hemifrån på Europavägen såg jag ”djurögon” överallt. Hallucinationer. Det var förstås bara vägreflexer. Jag följde varje blänk med blicken; bara reflexer. Snart hemma, så skönt det skulle bli.

Så fick jag plötsligt en vision av hur vi krockade med en älg. Jag såg bilen sladda över vägbanan och hur jag slog huvudet i rutan.

Sen klev älgen in på vägbanan,  på riktigt. Jag skrek rätt ut och bromsade så hårt mot golvet att jag fick ont i benet.

A bromsade kontrollerat och styrde mjukt åt sidan. Älgen, som bara var en fjolårskalv, tog klivet över mitträcket tillbaka samma väg som den kommit.

Jag bad generat om ursäkt för att jag hade skrikit. Det var ju inte meningen att skrämma ihjäl nån.

”Nah, ingen fara”, sa A. ”Du såg den innan jag gjorde det och du fick mig ordentligt på alerten.”

Vi bor numera i ett blåshål. Den här drivan hänger på ladugårdsgaveln där vi parkerar bilarna. Det har den gjort sedan ovädret i mellandagarna. ”Nån borde peta ner den där så att den inte ramlar på bilarna”, säger A ungefär en gång per dag. ”Jaa, eller i huvudet på oss!”, säger jag. Men nån har fortfarande inte gjort det, och drivan verkar ju hänga bra där den hänger. Tills det blir tö. Då kommer den ner självmant, om inte förr.

Här framför logen bygger jag en snötipp. Den ser kanske inte så mycket ut för världen men det är redan ganska mycket snö där. En gång när jag kom i full fart med snösläden klev jag utanför min noggrant trampade ”ramp”, och for igenom nästan till skrevet. I farten dunkade jag in snöslädens handtag mellan nästippen och överläppen. Gjorde väldigt ont. Lite arg blev jag. Sen kom jag på att jag kanske hade kunnat råka slå slönder glaskronan på framtanden om det velat sig illa. Då kändes det genast lite bättre. Och så äälskar jag spetsmönstret som björkarnas skugga lägger på logtaket.

Det här är utsikten från vår infart, och från kammaren och salen. (Minus träden och buskarna på vår tomt som väl kommer att skymma det mesta med grönska i sommar kan man förmoda.) Bortom ängen ligger sjön och Annersia (andra sidan, det vill säga Marieby). Mitt i bilden ligger kyrkan som syns tydligt på kvällarna när den är upplyst. För ett tag sedan såg jag en inbjudan till en timringskurs. Det var något bekant med bilden och ändå inte. Plötsligt insåg jag att den var tagen från andra sidan viken, precis mitt emot vårt hus. Vintervyn du ser här…

… ser sommartid ut så här från andra hållet. När jag träffade Erika & Johan som äger Fursteli gård där kurserna hålls,  skämtade jag med dem att vi kan skicka morse-signaler till varandra. (Eeeh, varför skulle vi det liksom?) De log artigt. Well, det var en utvikning. Kom bara att tänka på det när jag pratade om kyrkan.

Trädet hos grannen, mittemellan de fyra gårdar som från början var en.

Kommen så här långt på promenaden hade Scoobs hunnit göra sina ärenden och ville gå hem. Han frös om fötterna. Till höger syns en bit av gaveln och taket på vårt hus, grått med röda fönsterbågar. Inga lockrop hjälpte. Scoobs: ”Jag hör vad du säger, men jag struntar i dig för jag vill gå hem! Det är kallt!”

Så vi gick hem. Men jag var tvungen att stanna till och knäppa en bild till på utsikten från vårt tomthörn. För att låna ett uttryck från Kicki: ”Vi bor i ett julkort!”

Julkransen hänger fortfarande på ytterdörren. Jag har nu bestämt att det är en vinterkrans. Stylingen med vitt ludd är courtesy of dimma och Kung Bore. Ingången vetter åt öster och där kommer ingen sol att värma på länge än.

Rustade med strumpor på hunden kom vi äntligen iväg. På kvällarna kan man stå här ute på hägna och se alla ljusen glittra från mils håll. Vackrast är pärlbandet av lampor på Vallsundsbron, en av Sveriges längsta broar. Till höger om Vallsundet skymtar Frösön mellan trädtopparna. Jag gissar att man kan se till A:s jobb härifrån, eller kanske lite längre nerifrån backen. Han skulle kunna köra gent med skoter istället. Fast det blir ju jobbigt på sommaren. Snöskotrar flyter inte så bra har jag hört.

Nedanför järnvägen går min första lilla snöskostig, som knyter ihop två vägar så att det äntligen går att gå runt, istället för bara fram och tillbaka längs byvägen. Första gången jag kommenderade ut Scoobs i snön här var han väldigt skeptisk. Sedan när han upptäckte att stigen bar honom så gjorde han galna glädjeruscher tills han sprungit av sig alla strumporna. Jag hittade tre. Den fjärde gömmer sig ännu i snön. Tur att jag sytt ett reservlager.

Man får säga att vädret är stabilt. Det har varit –14,5 grader och lätt men konstant snöfall i fler dygn än jag håller räkningen på. På balkongräcket är snödrivan nästan en halvmeter. Staketstolpar och buskar får lustiga, vita tomtemössor och trädlaviner går lite då och då.

Jag har sopat av och skyfflat fram fårrden ur sitt snöbo. Snön nådde mig över knäna och över bilens extralysen. Det är lätt kallsnö och mängder av den. Kan man sälja den tror ni? Jag skulle verkligen behöva bli av med den på balkongen för nästa väderomslag kommer att innebära att vi inte får upp dörren längre.

Balkongräckesdriva. Lite coolt att se snön sticka upp ovanför krukväxterna när man sitter på andra våningen…

Scoobs har strumpor på varje promenad, dels för att det är kallt, dels för att nysnön klumpar sig mellan trampdynorna. Varje gång vi ska ta på dem är det samma sak: ”Åh neeej, inte strumpor!!! Snälla matte, inte strumpor!” Om jag råkar visa dem innan vi tagit på kopplet så springer han och gömmer sig under bordet eller i sitt fyrverkeriskyddsrum längst in under hyllan i pysselrummet. Jag har provat låta honom gå utan för att sedan sätta på dem när han står där och klagar över att han fryser och har isklumpar, men han tycks inte lägga ihop det ändå. Med strumpor = varmt och mysigt. Utan strumpor = kallt och klumpar. Nej. Jag får hålla fast honom och pressa på strumporna medan han ser ut som att jag begår hemska övergrepp. Så fort han kommit ut glömmer han bort att han har dem och skuttar nöjt fram i snön.

Det är kallt hos oss! På TV:s väderkarta i går såg det ut som om en blålila multiminusblobba lagt sig tillrätta över vårt län medan alla andra har normal vintertemperatur. Men det är också strålande sol, klarblå himmel och gnistrande vitt. I dag kände jag solens värme för första gången den här vintern.

Vi bor för tillfället i ett julkort av Disney-karaktär. Jag har tänkt i flera dagar nu att jag ska komma ihåg att ta med kameran ut. Men min Nikon har inte fått leka på flera månader så batteriet är förmodligen tomt och trots att grönsaken (fickkameran) ligger på (läs mer »)

Jag är en Mycket Frusen Person som bor på ett ställe där det periodvis är kallare än i en frysbox. Alltså behöver jag en Riktigt Varm Jacka. (läs mer »)

Det har varit minusgrader ett par dygn och snökanonerna mullrar dygnet runt. Konsekvensen av att bo mellan en slalombacke och en (ett?) skidstadion stavas hundpromenader i artificiell snödimma. Buskar, träd, lövhögar, staket och kvarglömda cyklar är klädda med stora, ludna iskristaller och himlen är märkligt dimvit. 

Jag har inte tömt jorden ur balkonglådorna än. Snart har de snöat ner. Nå, det får väl bli till våren, intalar jag mig. Eller kanske i helgen. (”Ha! Optimist.”)