kajo.info.se

Jag prenumererar med förtjusning på olika magasin, och har en ständig bytescirkus. När det nu var dags att förlänga prenumerationen på en av favoriterna, så tipsade förlaget samtidigt om sin webb där man kan uträtta ärenden och få fina erbjudanden. Oemotståndligt. Istället för att helt enkelt betala med det utskickade inbetalningskortet (8 nr för 25 kr/st) valde jag 12 nr för 25 kr/st samt fick en julduk och rabatt på en ny tidning, och så anmälde jag mejladress och fick ett gratisprovex.

Hmm. Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag ska vara nöjd eller om jag ska känna mig pinsam… :-)

Sötaste tomtarna finns i år på ÖoB. Den mindre har lykta för värmeljus och är cirka 35-40 cm hög, tillverkad av nån slags plast. (Höv du en mamma?)

Jag gillar att den är mer tomte än jul, en vintertomte. Nästan en garden gnome.

Den större är cirka 45 cm hög och har en marschallhållare. Jag kan verkligen inte rekommendera att lyfta tomten genom att hålla den i koppen, för den är limmad och tål inte belastningen. Fallet på någon decimeter ner på stenplattan spräckte foten runt om.

Jag tror jag ska göra en av armerad betong istället. :) På dagarna kan den mata skatan och på kvällarna kan den lysa.

Scoobs har varit till doktorn i dag för renoveringsarbeten: dra tänder, ta bort tandsten, klippa klor och bränna pulpor (så att pulporna drar sig tillbaka och gör det lättare att klippa sen) samt djupöronputs. Många små bissingar följde med tången ut och landade på en plåtbricka.

Matten undrade bekymrat om vovven kommer att ha mycket värk nu efter allt bändande.

Veterinären tittade på mig med outgrundlig min och sa: ”Jag kan garantera att det är inget emot vad han har haft!”

Det förstås. (Note to self: Dålig matte, dååååålig matte…)

A tog emot rapporten med jämnmod. ”Men Scoobs märker väl nu att den där tuppluren på stan gjorde susen. Vad bra det blev nu!”

Jag har massor av saker som jag borde uträtta in real life. Men jag vill bara dagdrömma om tulpaner.

I går kväll var det mörkt före åtta på grund av dåligt väder. Då stod jag vid trädgårdsbordet, i mörker, duggregn och blåst, och tryckte ner småplantor på känn i krukor med kladdig jord.

”Nu får det vara nog! Planteringssäsongen är härmed över. Jag ska inte köpa några fler plantor på Tradera i höst.”

Den beslutsamheten varade ända tills i morse, då jag fick mejl från Tradera och påmindes om att jag hade några omdömen att avge.

Å vad skådade då mitt norra? En sällsynt planta av brokbladig kaukasisk förgätmigej! I kväll, och priset är inte orimligt. Klicka-klicka på bevakning.

Nej. Besinna mig nu! Jag vill inte stå ute i regnet och plantera något mer.

Hela sommaren har jag väntat på att kunna ta frön från den vita trädgårdsnattviolen nere vid järnvägen. Jag köpte sådana frön i fjol men det var visst ingen vidare sprutt på dem.

Trädgårdsnattviolens fröbaljor är lite lustiga. De ser ut om långa pinnar, och har varit gröna hur länge som helst. Men så i går upptäckte jag att kapslarna på en av de rosa hemma i trädgården äntligen hade mognat till brunt. Då kan man dra bort skalen och inuti sitter fröna liksom i ett såband.

I dag när jag kom till järnvägen upptäckte jag att nån redan varit där med slyklinga. Fanns inte ett spår av trädgårdsnattviolen. :-(

… vilket påminner mig om brandliljorna som jag hittade på grannens åker i våras. Jag gruvade mig för att fråga om jag fick ta några för jag tyckte att det var framfusigt. Men det löste sig. Bonden kom och gjorde kofoder av dem. Behöver jag inte heller sukta efter längre.

När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman nyss var säker på att hon skulle dö. Och man får höra att hon trott att sjuksköterskorna var vålnader som försökte lura i henne gift.

Då blir man väldigt glad när en ny medicin får henne att orka vara vaken flera timmar i sträck och rentav titta sig lite omkring med ena ögat ibland.

När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman ligger alldeles orörlig i en säng och andas i syrgasmask och sitter fast i massor av slangar kopplade till en massa apparater som rätt som det är piper oroväckande. Och andra får hjälpa till att krafsa bort kliandet på knäskålen och i örat och vända på kudden som är alldeles blöt av febrig svett.

Då blir man väldigt glad när man hör att hon har svalt några skedar kräm. Och glass. Och ätit lite pannkaka till middag. Och sen rentav satt ner fotsulorna på golvet.

Sen, när man ringer och får höra att den lilla mamman inte kan prata i telefon för att hon är uppe och provar att gå med sköterskan. Då kan man bli så glad att mungiporna möts bak i nacken och man måste ringa runt och berätta det för hela familjen.

Onsdag 10 augusti fick vår mamma jätteont i bröstet. K ordnade resolut fram ambulans. Efter lite olika prover på akuten skulle de komma och fika hos mig, trodde de… Men det visade sig att mamma haft en hjärtinfarkt.

Så istället blev det inläggning med blodförtunnande, smärtstillande, mera prover, plåster fulla armarna, sladdar på bröstkorgen och en stor blinkande apparat intill sängen.

Sedan transport till universitetssjukhuset och angiografi (kranskärlsröntgen) i torsdags.

Med facit i handen förstod vi ju plötsligt att hon haft kärlkramp länge. Ont i armarna när hon varit ute och jobbat i trädgården. Men det var ju bara träningsvärk. Upplevelsen av dålig kondition, när hon nästan inte orkade skjuta barnvagnen uppför värsta backen. Men det var ju bara nån förkylning. Ont i ryggen. Men det var ju fellyft, början till diskbråck.

Så klart att det inte var, vet vi ju nu. Det var kärlkramp.

I går bypass-operation på hjärtat. Bröstbenet itusågat, blodkärl från andra delar av kroppen transplanterade som förbiledningar på trånga kranskärl. Sedan nedsövd i respirator i nästan ett dygn.

Fortfarande vill hon bara sova. Jag pratade med henne en minut vid lunchtid. En tunn oigenkännelig liten röst som mödosamt kraxade fram tvåordsmeningar. ”Mår bra. Trött. Inte ont. Hälsa alla. Kramar.”

A har i perioder rejält ont i öronen, så där tappa sugen att leva-ont. Det har koppling till tinnitus som han ådrog sig som rockmusiker för drygt 20 år sedan. Värken blir akut när han utsätts för buller, tillfälliga skarpa ljud eller långvariga lågfrekventa vibrationer. Odämpade crossmotorcyklar som åker förbi, långa bilresor och brummandet från frysanläggningar eller datorserverhallar är typiska källor som kan orsaka smärta och tryckkänsla i huvudet.

Vi funderar på om det även påverkas av stress, väderomslag, pollenallergi och annat men hittar inget säkert mönster.

Den utlösande faktorn var en Iron Maiden-konsert i Trondheim i juli 2008. Då höll värken i sig långt in i november. När det var som värst  fick vi bära ut kyl och frys ur lägenheten.  A sov i en hopfällbar säng i vardagsrummet eftersom cirkulationspumpen till värmen hördes i sovrummet.  När jag skulle dammsuga och köra diskmaskin fick han gå till parken och sitta på en bänk.

Varje år sedan dess har det återkommit. I år är fjärde året i rad. Värken kommer i skov och håller i sig några veckor, ibland två-tre månader. Under de här skoven kan A inte göra nånting som låter. Det utesluter åka bil, handla (på grund av frysdiskar), gå på restaurang, köra elmaskiner (dammsugare, micro, skruvdragare, gräsklippare…).

Vid det här laget har A träffat femtielva allmänpraktiserande läkare som säger att ”de aldrig hört talas om något liknande”, och två lokala specialister som säger att ”det inte finns nåt där inne som kan göra ont”. Men ont gör det likafullt.

För ett tag sedan trampade A iväg på cykel genom skogen för att träffa den femtitolfte allmänläkaren.

”Hur gick det?” frågade jag nyfiket när han kom tillbaka.

”Tja. Vad skulle han säga? Det gamla vanliga. Och jag garanterar att han inte var en dag äldre än mina kalsonger”, sa A frustrerat.

Efter det första samtalet har det blivit några fler. ”Ät antidepressiva. Byt arbetsrum. Jobba halvtid. Byt jobb!” Det adresserar symtomen men löser inte själva problemet.

Nu känns det som att vi kommit så långt som allmänmedicinen når. Framöver får vi själva metodiskt undersöka vilka lösningar som kan finnas till A:s öronproblem. Någon bot tror vi väl inte på men kanske kan vi hitta sätt att förkorta skoven, kapa topparna, förlänga intervallen mellan dem, minska ljudnivån på det interna tjutet…

Och A har köpt nya kalsonger.

Körde hem i snöstorm från Åre. Europavägen avstängd längre västerut. Funderade på om jag skulle ta mig hem men tycktes inte ha något alternativ. Varken vinterkängor eller täckbyxor med i bilen, som den värsta amatör. Stadsbo… tjänsteärende, solen sken därhemma i morse och jag glömde att det faktiskt var till fjällen jag skulle.

Kröp fram i 30 km med de nedisade torkarna på snabbaste fart och full värme på rutan. Plötsligt skulle bilen framför svänga vänster efter nerförsbacke bakom kurva, och blev stående mitt i vägen med lååång karavan i möte. Jag tog mig inte förbi. Bilföraren bakom mig uppfattade situationen men i backspegeln såg jag hur bil nummer tre kom alldeles för fort nerför backen, väjde ut i mittsträngen, bara för att se att det redan stod en bil där och kom möten i snöyran… Bilen bakom mig dök in mot snödrivan och därmed kunde bil nummer tre kasta sig in mellan oss med minsta marginal.

Jag tror det är tredje eller fjärde dygnet med starka vindar och snödrev. Huset knakar, gitarrerna kvider och gardinerna fladdrar i draget. I förrgår körde A fast på gården och jag fick skotta bort två decimeter is och slask från infarten. Det räcker nu. Jag är färdig med vintern. Ge mig sommar!