kajo.info.se

Efter en förfärlig och lång natt öppnade djursjukhusets växel kl 07:00 och då satt jag vid telefonen och slog direktnumret med snabbknapp. Vi fick tid kl 08:30.

Lilla hjärtat vägrade kliva upp ur sin säng så jag fick kravla mig ner på golvet, lyfta upp honom och bära honom till bilen. (Nu har jag också lite ont i ryggen faktiskt, efter många omgångar lyftande, vridande och bärande på liten motsträvig hund…) Men vid bilen fick jag ställa ner honom för att kunna öppna bildörren, och då hoppade han in själv – samtidigt som han skrek hjärtskärande.

Detta skulle senare tolkas av veterinären som ett gott tecken (och inte som matteförsumlighetsmisshandel) tack och lov. Att han faktiskt kunde hoppa bevisade att problemet inte satt längre bak i ryggen där det hade varit allvarligare.

På djursjukhuset återsåg vi oväntat den snälla och mycket engagerade veterinären som hjälpte Scooby efter den svåra brännskadan i augusti 2003. Hon har nyss börjat jobba där, för bara en vecka sedan, och i går(!) började även hennes kollega skelett- och smärtexperten, som lovat hjälpa till vid Scoobys undersökning. Han fick alltså ett mycket bra team och matten kände sig lite tryggare.

Scoobs har ett diskbråck i nacken, på det stället där halsen övergår i ryggen. Allt som orsakar att han måste sträcka på halsen gör förtvivlat ont, och det är därför han inte kan/vill äta mat ur koppen på golvet eller resa sig upp från sängen. När vi kom till veterinären hade han varken kissat eller bajsat sen i går kväll, och det var bekymmersamt, för om han inte kan kissa så finns det inte mer att göra, då är nerverna skadade eller i kläm. De föreslog att han skulle stanna på sjukhuset för utredning i dag.

Efter stora mängder smärtstillande så kunde han både kissa och bajsa själv – goda nyheter nu på förmiddagen – så i kväll får jag ta hem honom och då ska han vara ordentligt lullig så han kan sova gott i natt. :-)

Han ska vila, får inte gå i trappor eller leka, och han ska ha sin mat på bordet i lagom höjd. Och så ska han ha det varmt och dragfritt, så då vågar jag inte lämna honom hos momma där han skulle ha sluppit trapporna. Nu får vi nog ha krig varje dag för Scoobs avskyr att bli buren, och om han är bedövad av smärtstillande så förstår han knappast vad bärandet ska vara bra för.

Om några dagar ska det göras en ny utvärdering. Det går inte att säga hur skadan kommer att utveckla sig. Operation är inget realistiskt alternativ ansåg veterinären. Scoobs skulle i så fall remitteras till specialistklinken på Strömsholm till en kostnad av cirka 50.000 kronor och prognosen är inte god.

Varför har Scoobs fått diskbråck? Tja, det går inte att svara på. Det kan vara en gammal belastningsskada i grunden, eller så har det bara uppstått en ond cirkel där han haft lite ont, spänt sig, fått mer ont, inte velat röra sig lika mycket, blivit stelare, spänt sig mer, fått mer ont… Kanske orsaken är för lite motion och massage? Såna tankar kan en orolig matte marinera sig i.

Älskade pälstussen Scoobs har ont och jag vet inte var eller varför. Jag troor att det är i axelpartiet, ovanför frambenen. Förut i dag haltade han lite men inget alarmerande. Nu i kväll har han börjat skrika hjärtskärande när han ska resa sig eller vända sig i sängen. Att gå i trappor är inte att tänka på så jag bär honom. På nattpinken hade han så ont att han vägrade kissa … varför-varför-varför måste de alltid bli sjuka efter kontorstid?

Det gigantiska söppel-lagret som vi var innehavare av i årets början försvann väldigt fort. I stort sett har här varit godisfritt i tre veckor… och enligt teorin borde det värsta sötsuget ha klingat av då. Men inte.

Just nu är jag så desperat godissugen att jag sprättat vaniljsåspaketet och slevar i mig ur en kopp.

Det som jag i går viftade bort som Stockholms-angelägenheter kom väldigt nära i dag när jag läste vem den våldtäktsanklagade polischefen var. Göran Lindberg! Det kändes helt orimligt att se en av landets tryggaste jämställdhetsförebilder som ett våldtäktsmonster.

Jag har hört honom tala, sett hur han lyft sin publik, skakat hand med honom, fört ut hans budskap till massor av människor.

”Om det är sant, om Göran Lindberg är skyldig till det han anklagas för, så har han varit en Dr Jekyll och Mr Hyde, som jobbat med de här frågorna samtidigt som han begått brotten”, säger Polisförbundets ordförande Jan Karlsen.

Hans föreläsningar om jämställdhet, våld, makt och sexism har format en del av min omvärldsbild. Det finns så många intressanta iakttagelser och välformulerade sanningar i allt han har sagt. Jag har fått många aha-upplevelser och användbara liknelser av Göran Lindberg.

Jag tittar forskande på bilden av före detta länspolismästaren vid häktesförhandlingarna.

Hur är det möjligt?

En del av hushållets filt- och badhanddukslager tjänstgör numera som dragblockad och tilläggsisolering i kontoret. Världens frusnaste människa, det vill säga jag, har nämligen haft väldigt kallt på arbetsplatsen den senaste månaden. Fönstren är otäta, vid balkongdörrens nedre hörn blåser det i princip rätt in eftersom dörren har slagit sig, och nästan lika friskt fläktar det längs överkanten på golvlisterna bakom elementen. Jag tror att de helt struntade i isolering när de byggde balkongen.

I dag tog jag mig för att mäta temperaturer. Jag har en sån där termometer med dubbla givare så jag kan mäta på två ställen samtidigt.

Utomhus är det just nu –25.

På insidan av tröskeln cirka en decimeter upp i luften (bakom filt- och handduksbarriären) är det –19,7. (Jo, du läste rätt, det står minus framför siffrorna.)

På golvet, en meter in i rummet, är det +13,9 grader.

Förut i dag när utetemperaturen steg till cirka –21 var det +16 grader som bäst.

Stackars Scoobs har sin plats på golvet cirka 1,5 meter från dörren. Scoobs är möjligen en av världens frusnaste hundar. Undrar om han kommer att få för tidig reumatism av golvdraget?

Borta vid min plats har jag inte vågat mäta. Men jag har långkalsonger, tjocksockar och fleecetröja på mig.

I går eller om det var i förrgår när jag kvistade in här, så såg jag en tunn liten reklamlist överst på sidan. Det stod nåt om att man kunde tävla om inbjudningar till den där vahettern spotify-klon-videotjänsten.

Nu ser jag ingen reklam längre. Bra det, för jag började just överväga om jag skulle köpa en domän och flytta (igen). Kanske var det testet inför massivt storskaligt reklambombardemang.

Nu undrar jag… är det nån fler än jag som sett reklam här på sidan?

Det slokar utanför fönstret. Balkonglådorna ska tömmas.

Jag måste dammsuga. Och skura golv.

Mattan i hallen har antagit en icke tidigare känd färg.

Duschkabinen borde man ge sig på. Och Kaspers grus är spritt runt hela badrumsgolvet.

Jag måste diska. Plastlådeberget tornar upp sig på köksbänken.

Jag måste rensa i garderoben. Allt ligger huller om buller. Hälften borde slängas, en tredjedel borde lagas och en tredjedel (det som jag använder mest) är i tvätten. Eh, hur blev det där nu då..?

Jag måste avlusa växterna i vardagsrummet. Den stora hibiskusen är snart död.

… men först jobbade jag ända till kvällen och sen gick jag en låååång promenad med Scoobs i mörkret, och nu vill jag inget annat än att lägga mig i soffan.

I morgon måste jag shoppa förnödenheter och i helgen ska vi bygga, igen. Och nästa helg, och helgen därpå.

Så när ska jag städa?

Om ni är av den sorten som bölar åt skillingtryck med Maritza Horn eller noveller av Sigge Stark så kommer ni absolut inte att kunna hålla er när ni ser detta:

Ja, det är en reklamfilm som snuddar gränsen men den har ett tänkvärt budskap i alla fall.

… och sen hamnade jag på underliga vägar här, välskrivet av
Arvid Fallström om att få en dödlig sjukdom, akut lymfatisk leukemi:
http://www.sourze.se/Att_insjukna_i_akut_lymfatisk_leukemi_del_1_10532408.asp”
http://www.sourze.se/Att_insjukna_i_akut_lymfatisk_leukemi_del_2_10532410.asp
http://www.sourze.se/Att_insjukna_i_akut_lymfatisk_leukemi_del_3_10535899.asp
http://www.sourze.se/Att_insjukna_i_akut_lymfatisk_leukemi_del_4_10538018.asp
http://www.sourze.se/Att_insjukna_i_akut_lymfatisk_leukemi_del_5_10540692.asp

(Jag länkar till alla delarna eftersom de är lite svåra att hitta om man inte är vana vid sourze:s gränssnitt. Länkarna öppnas i nya fönster.)

Frustration!!! Jag är uppjagad, möjligen förbannad eller kanske det är förtvivlan och uppgivenhet som svämmar runt i kroppen. Arg på mig själv. Jag har tagit på mig ett ideellt uppdrag som jag tyckte var viktigt. Hittills har jag satsat en massa engagemang och 25 arbetstimmar.

Nu är jag i konflikt med andra som har sista ordet, och jag undrar varför-varför-varför jag engagerade mig? Men det återstår säkert 5-10 timmars jobb innan jag kan backa ur. I bästa fall. Detta kanske är toppen på ett isberg; snart rullas kanske fler saker upp. Vem vet hur lång tid det tar att bli klar i så fall?

Helst vill jag kasta spaden och gå – men jag är ju så himla präktig så jag stannar kvar och skottar upp skiten som jag varit delaktig i. Jäpp, sån är jag. Och grämer mig över vilket s..*piiiip*-*piiiip*-*piiiip*-*piiiiiiiiiiiiip* pucko jag är.

Andas in. Andas ut.

Memo till själv:

Sluta vara ”snäll”.

Eller sluta ha så höga krav.

(Haha. När jag ändå gör en lista så kasta in 25.000 kr i 25 år också.)

I fredags satte jag ett pinsamt personligt rekord: jag fick åka till bilprovningen tre gånger på samma dag med lillbilen…

Jag hade tre viktiga saker på agendan:
1) hämta ut, packa om och leverera beställda varor med kurir till en kund
2) besiktiga sportbilen
3) tidigt lunch-möte

Eftersom jag hade körförbud på lillbilen och relativt gott om tid så bestämde jag mig för att cykla med jycken till hämtstället. Vi brukar gå den sträckan så jag vet ungefär hur lång tid den tar. Scoobs tyckte att det var kul med cykel i ungefär en kilometer. Sen började han maska. När vi väl kommit fram (i promenadtempo) var inte beställningen klar så jag fick vänta, och där försvann min goda marginal. Sen insåg jag att det högsmala paketet vägde 17 kilo! Först försökte jag lägga paketet på cykeln men då blev cykeln omöjlig att leda, alldeles vobblig, så jag fick klämma ner det i ryggsäcken (den del som rymdes, resten stack utanför) och med det pylet på ryggen blev jag också alldeles vobblig… Bråttom-bråttom, uppför hela vägen hem, mjölksyrestumma ben, släpande hund och cykel efter mig.

Seeen en tjurig liten bil som högst motvilligt startade på 23:e försöket. Och jag blev stående alldeles för länge i vänsterfilen i stans mest trafikerade korsning som haft trasigt trafikljus i flera veckor.

10:20 visade klockan när jag småsprang in på Bilprovningen för att hinna före de andra fyra som kommit samtidigt. Min tid var 10:10. ”Du har kommit för sent!” basunerade den digitala receptionisten ut med stora bokstäver för alla i kön bakom när jag knappat in mitt registreringsnummer. ”Du kan få en ny tid kl 13:50. Vill du ha den?” frågade apparaten med lite mindre bokstäver. ”Ja!” tryckte jag och lommade generat ut på gården där jag sedan möjligen körde mot enkelriktat. Det är liksom inte tänkt att man inte ska passera genom hallen på vägen ut.

Hela lunchmötet tittade jag nervöst på mobilen – trots att jag satt alarmet. Får inte missa tiden.

I god tid åkte jag till bilprovningen, en annan väg för att undvika korsningen med det trasiga trafikljuset. In i industriområdet… väldigt vad trångt det blev. Och där blev jag sittande. Kommunen hade ställt en grävmaskin mitt i vägen och lastbilar i kö från båda håll gjorde att ingen kunde ta sig förbi. Minuterna släpade sig förbi som eoner.

Med andan i halsen rusade jag in i receptionen en (1) minut försent och slog in registreringsnumret. ”Ingen bokning” stod det. Jag tittade förvånat på skärmen. Sen frågade jag den mänskliga receptionisten som sitter gömd i ett glasbås längre in i lokalen. Verkligen märkligt, höll hon med, för visst hade hon nyss sett min bokning. Hon gick till verkstan och frågade. Sen kom hon tillbaka med ett möjligen aningen försmädligt flin. ”De ropade upp ditt nummer men eftersom du inte var här så tog de bort den.”

… jädraskiiiiiiiit… missad tid: 300 kr + missad tid: 300 kr + besiktning: 300 kr… = 900 kr? …

Nästa lediga tid var 15:20. Jag var på plats 14:50. Tur det, för jag blev inkallad nästan en kvart för tidigt. Besiktningskillen tittade forskande på mig när jag klev ur bilen: ”Jaha, du har varit här många gånger i dag. Vad beror det på?” ”Eeh… ähh… uuu… värsta dagen på flera månader”, sa jag i flammande rött. ”Jaha. Nå, då pratar vi inte mer om det”, sa han.

Det var en mycket överseende besiktningsman. Han väntade tålmodigt tills lillbilen händelsevis råkade pendla ner under 4,5 i Co2 (vilket är gränsvärdet), och blev inte irriterad trots att han inte kunde hitta parkeringsljuset, huvöppningen eller backen själv. (Han fick kliva ur uppe på billyften för att jag absolut inte komma ihåg var backen ligger när jag stod/satt på fel sida… Jag var tvungen att ha växelspaken i handen för att veta. Tryck ner och sedan uppåt bredvid ettan, så är det ja…) Men den otroligt känsliga kopplingen klarade han galant.

Nu är pärlan i alla fall besiktigad i två år framåt. Och jag behövde bara betala 300 kronor. :-)