kajo.info.se

I fredags satte jag ett pinsamt personligt rekord: jag fick åka till bilprovningen tre gånger på samma dag med lillbilen…

Jag hade tre viktiga saker på agendan:
1) hämta ut, packa om och leverera beställda varor med kurir till en kund
2) besiktiga sportbilen
3) tidigt lunch-möte

Eftersom jag hade körförbud på lillbilen och relativt gott om tid så bestämde jag mig för att cykla med jycken till hämtstället. Vi brukar gå den sträckan så jag vet ungefär hur lång tid den tar. Scoobs tyckte att det var kul med cykel i ungefär en kilometer. Sen började han maska. När vi väl kommit fram (i promenadtempo) var inte beställningen klar så jag fick vänta, och där försvann min goda marginal. Sen insåg jag att det högsmala paketet vägde 17 kilo! Först försökte jag lägga paketet på cykeln men då blev cykeln omöjlig att leda, alldeles vobblig, så jag fick klämma ner det i ryggsäcken (den del som rymdes, resten stack utanför) och med det pylet på ryggen blev jag också alldeles vobblig… Bråttom-bråttom, uppför hela vägen hem, mjölksyrestumma ben, släpande hund och cykel efter mig.

Seeen en tjurig liten bil som högst motvilligt startade på 23:e försöket. Och jag blev stående alldeles för länge i vänsterfilen i stans mest trafikerade korsning som haft trasigt trafikljus i flera veckor.

10:20 visade klockan när jag småsprang in på Bilprovningen för att hinna före de andra fyra som kommit samtidigt. Min tid var 10:10. ”Du har kommit för sent!” basunerade den digitala receptionisten ut med stora bokstäver för alla i kön bakom när jag knappat in mitt registreringsnummer. ”Du kan få en ny tid kl 13:50. Vill du ha den?” frågade apparaten med lite mindre bokstäver. ”Ja!” tryckte jag och lommade generat ut på gården där jag sedan möjligen körde mot enkelriktat. Det är liksom inte tänkt att man inte ska passera genom hallen på vägen ut.

Hela lunchmötet tittade jag nervöst på mobilen – trots att jag satt alarmet. Får inte missa tiden.

I god tid åkte jag till bilprovningen, en annan väg för att undvika korsningen med det trasiga trafikljuset. In i industriområdet… väldigt vad trångt det blev. Och där blev jag sittande. Kommunen hade ställt en grävmaskin mitt i vägen och lastbilar i kö från båda håll gjorde att ingen kunde ta sig förbi. Minuterna släpade sig förbi som eoner.

Med andan i halsen rusade jag in i receptionen en (1) minut försent och slog in registreringsnumret. ”Ingen bokning” stod det. Jag tittade förvånat på skärmen. Sen frågade jag den mänskliga receptionisten som sitter gömd i ett glasbås längre in i lokalen. Verkligen märkligt, höll hon med, för visst hade hon nyss sett min bokning. Hon gick till verkstan och frågade. Sen kom hon tillbaka med ett möjligen aningen försmädligt flin. ”De ropade upp ditt nummer men eftersom du inte var här så tog de bort den.”

… jädraskiiiiiiiit… missad tid: 300 kr + missad tid: 300 kr + besiktning: 300 kr… = 900 kr? …

Nästa lediga tid var 15:20. Jag var på plats 14:50. Tur det, för jag blev inkallad nästan en kvart för tidigt. Besiktningskillen tittade forskande på mig när jag klev ur bilen: ”Jaha, du har varit här många gånger i dag. Vad beror det på?” ”Eeh… ähh… uuu… värsta dagen på flera månader”, sa jag i flammande rött. ”Jaha. Nå, då pratar vi inte mer om det”, sa han.

Det var en mycket överseende besiktningsman. Han väntade tålmodigt tills lillbilen händelsevis råkade pendla ner under 4,5 i Co2 (vilket är gränsvärdet), och blev inte irriterad trots att han inte kunde hitta parkeringsljuset, huvöppningen eller backen själv. (Han fick kliva ur uppe på billyften för att jag absolut inte komma ihåg var backen ligger när jag stod/satt på fel sida… Jag var tvungen att ha växelspaken i handen för att veta. Tryck ner och sedan uppåt bredvid ettan, så är det ja…) Men den otroligt känsliga kopplingen klarade han galant.

Nu är pärlan i alla fall besiktigad i två år framåt. Och jag behövde bara betala 300 kronor. :-)