När civilkuraget vaknar efteråt
Det stod en ung tjej utanför biblioteket i dag. Hon var inte ensam, en kille med dålig hållning och huvan långt nerdragen över pannan stod bredvid. Jag reagerade därför att de stod mitt framför dörren och tjejen överdrivet teatraliskt tog en cigarett ur paketet samtidigt som hon med hög röst sa: ”Till Valla kan man ju alltid gå liksom (nånting ohörbart)”.
Innanför glasdörrarna i foajén stod en äldre kvinna, gott och väl pensionär, och hon såg bitter ut. ”Jaha, det var så där hon gjorde. Hon sa att hon behövde busspengar för att ta sig hem.”
Jag hade bråttom så jag svarade bara ”jaha, ojdå” innan jag hastade vidare.
Långt senare ser jag episoden framför mig igen, och grämer mig. Varför uppmuntrade jag inte den äldre kvinnan att gå ut och prata med ungdomarna? Varför gjorde jag det inte själv? (Jo, för att jag hade åtaganden, men i alla fall.)
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 