kajo.info.se

Från halmhus var ju inte steget särskilt långt till en djup grop om lera och lerklining (eftersom halmhusen måste lerklinas både invändigt och utvändigt).

För ganska många år sedan bestämde jag mig för att lerklina patronkojan invändigt… när den väl flyttat från sin nuvarande grop upp på bergknallen. Skälen är att lerklining ger en slät, levande vägg som kan röra sig med timret, samtidigt som leran är både vindtätning och flamskydd. Väggarna och särskilt då knutarna på gamla timmerstommar är sällan täta, så lerklining är ett enkelt sätt att få behagligare inomhusklimat. Dessutom balanserar lerkliningen luftfuktigheten; den tar till sig när luften är fuktig och ger ifrån sig när det är torrt. Och så är lerklining både snyggt och billigt, och enligt vad jag läst inte särskilt svårt att göra.

Men patronkojans flytt har ju inte hänt än och därför inte heller lerkliningen. Jag har fortfarande alltså bara teoretisk kunskap om detta uråldriga men ännu aktuella hantverk.

TorpSara på byggahus-forumet har lagt ut både recept och arbetsbeskrivning och ett fint fotoalbum som visar hur det kan göras, inklusive det färdiga resultatet. Jag lånar hennes bild. Fint med bröstning av liggande panel, så är det även gjort på Gysinge.

Av halmbalshusens vänner har jag lärt att man kan göra lerkliningen med lera som man hittar lokalt. Förut trodde jag att man gjorde bäst i att köpa säckar med lermjöl hos Gysinge. Att lermjöl i säck skulle finnas att köpa lokalt, eller att man rentav kan hitta lera på sin egen tomt(!) hade inte ens föresvävat mig. Fasligt korttänkt eftersom jag vet att man förr alltid byggde med lokala material, och både tegelbränning och lerklining har förekommit i hela vårt avlånga land.

Jag hittade flera recept och arbetsbeskrivningar på lerklining, och snappade upp att man helst bör hyra en ”tvångsblandare” eftersom vanliga cementblandare inte riktigt fixar jobbet – men inte något om hur man hittar och bereder råvaran, själva leran. Vad sjutton är lera egentligen? Var ska man leta? Vilken kvalitet behöver man? Hur vet man om leran är ”fet” eller ”mager”?

Dessa frågor ledde mig härs och tvärs i ett tidsödande och intressant zickszacspår med oanade förvecklingar.

Svaren på alla mina grundläggande frågor om lera fick jag av Leif Carserud på Geodeon.

Den korta förklaringen är att lera är mikroskopiska bergspartiklar förenade med vatten. Ju finare och mer homogent korn, desto ”fetare” lera. Om leran är blandad med större partiklar, det vill säga sand, så är den ”mager”. Det är inte vattnet som skapar leran, men vattnet är en förutsättning. Utan vatten snackar vi alltså extremt fint och lätt stendamm, lermjöl, vilket folk som försökt riva en torr gammal lerklining blivit varse… ;-)

Vatten drar gärna iväg med sådana här fina partiklar och därför hittar man ofta lera i öppen dager vid vattendrag och efter översvämningar. Leran finns annars i ett lager mellan matjorden och berggrunden. Lerjägare kan alltså skala av marken och kolla vad som finns därunder.

Färgen på leran (och därmed det man tillverkar av den) varierar med berggrunden. Kalk ger gult, järnoxid ger rött. Konsistensen, det vill säga kornstorleken, har betydelse för användningen. Fet lera är lätt att forma men krymper mycket vid torkning. Mager lera är svårare att forma och har sämre hållfasthet efter torkning. Vid lerklining vill man ha mager lera för annars uppstår stora sprickor när leran krymper. För att förbättra hållfastheten armerar man leran med hår eller växtdelar enligt devisen ”man tager vad man haver”.

Det var möjligen Jan på Eldöga som fick mig intresserad av möjligheten att bränna lera i liten skala utan dyra hjälpmedel. Bloggen var ur det perspektivet ett stickspår eftersom han bara nämner att han tänker hålla på med lerklining och lerbränning i sommar, men här blev jag ändå kvar mycket länge och läste om hantverk, äppelmust, konservering, odling, konsumtion och miljöfunderingar. Jag kände igen mycket av mina egna idéer och tankar och har bokmärkt för att gå tillbaka och läsa fler konkreta beskrivningar av hur saker görs.

Idén att bränna lera är ju i sammanhanget också ett stickspår. Jag skulle ju bara gegga med rå lera på väggar, inte baka den. Men. Jag har en gammal dröm om att tillverka en liten mängd egna kakelplattor att blanda in som dekor bland vanliga vita. I bakhuvudet hade jag ett reportage för säkert 15 år sedan om rakubränning med spån i tunna och nu letade jag ivrigt efter något liknande.

Jag upptäckte snart att det finns åtminstone tre tekniker som verkar lämpliga för ”hembränningsexperiment” med ved: svartbränning, rakubränning och saltbränning.

Jag hittade bland annat:

Kristina Kakel, fina svartbrända och rakubrända kakelplattor (och ännu finare i stengods men det är ju överkurs för sådana görs inte i vedeldad ugn).

Emmas keramik, svartbrända prydnadsföremål (fiiina burkar!) och bilder på hur hon gör.

I ett lärarexempel från Cetis läste jag att ett lämpligt försök med svartbränning är att låta barnen göra pärlor som man bränner utomhus i en liten plåtlåda eller upp-och-nervänd järngryta på detta sätt. Eftersom pärlorna är små krävs ingen lång brinntid – men eldar man för hårt från början kommer pärlorna att ”poppa” sönder så det gäller att smyga igång bränningen.

Svartbränd keramik är inte vattentät. Om man ska göra kakelplattor så spelar det inte någon roll, för fogar är inte heller vattentäta utan det är tätskiktet under plattorna som ska hålla fukten från väggen. Men om man ändå bränner, så kanske man vill göra något som måste vara vattentätt.

På Perks krukmakeri- och saltglaseringssida hittade jag både ritning till en enkel vedeldad ugn och lite kommentarer om saltglasering med bilder på det färdiga resultatet. Om du tycker att tekniken ser vagt bekant ut så är det förmodligen bruna bulliga Höganäskrus du tänker på och jäpp, dessa är saltglaserade, och därmed vattentäta.

Kan man gräva upp lera på tomten och göra egen keramik med? Njaae. Ja, om man är idealist och gärna gör sig besväret att odla sina egna morötter trots att de bara kostar 50 öre kilot i butik på hösten. Nej, om man hellre köper en plastkorv med färdig morotsstuvning.

Anledningen till det är dels att leran ska rensas från skräp och bearbetas (ältas) för att fungera i bränningen, vilket är en lång process med torkning, siktning, blötläggning och knådning, dels att varje lera har sin egen unika sammansättning beroende på den lokala bergarten. Vissa bergarter smälter i höga temperaturer. I värsta fall duger leran knappt till tegel och i varje fall krävs anpassning av tid och temperatur i bränningen.

Nånstans här ramlade jag in på tegelbruket i Vålbacken (som ligger strax utanför stan) och fick reda på en del kuriosa. Exempelvis att Körfältet är byggt med tegel från Vålbacken, och att tillverkningen pågick ända till branden 1985. Jag bodde några månader i Vålbacken 1987 men jag trodde att bruket varit nedlagt lååångt före dess. Så är inte fallet; än i dag glaseras tegel i Vålbacken även om tillverkningen inte längre sker där. Enligt ägarna är lerlagren i Vålbacken av mycket hög kvalitet och omkring 24 meter djupa vilket gör dem till norra Europas djupaste lerfyndighet.

Nu förstod jag också varför det är viktigt att få bort skräpet ur leran. Vid bränningen brinner förstås allt som kan brinna, och efterlämnar hål! Inte så kul om man gjort en vas eller en skål som ska vara tät… men också något man kan utnyttja: För att göra porösa tegelstenar blandar man in en viss mängd spån eller halm i leran.

Till sist två länkar till den som (mot förmodan?) vill gräva ännu djupare i lerors olika egenskaper och skillnaden mellan lergods och stengods och alla de produkter man kan göra av lera.

(Nytt: Några dagar efter denna surforgie visade det sig att jag redan hade en alldeles utmärkt instruktion i hur man gräver upp och tillreder sin egen lera (PDF) www.lerbyggeforeningen.se/media/document/kategori-material/Lera-ett-anvandbart-material.pdf Tur att jag inte visste det då, för då hade jag ju inte letat och hittat alla spännande sidor här ovan…)