kajo.info.se

Grannen monterade ner den stora studsmattan igår. Det innebär rimligen slutet för årets hoppturism. När grannen skaffade studsmattan i våras upptäckte vi att det finns många fler ungar i grannskapet än vi varit medvetna om. Plötsligt vallfärdade de från alla håll för att, under täckmanteln umgås med granntjejerna, få testa den nya studsmattan.

Hoppturism, kallar jag fenomenet.

För en tid sedan fick ena granntjejen en ny kompis. Möjligen utlöst av studsmattan, det vet jag inte. Nya kompisen är av den företagsamma sorten och det har vi märkt. I somras skulle det säljas saker till förbipasserande på vägen. Det dukades salubord och hängdes upp säljande plakat (”Köp isbitar 10 kr” skrivet med spretiga kritbokstäver i många färger) och varje gång vi passerade med hunden bombarderades vi med köperbjudanden.

Efter butiksperioden kom kompisen förmodligen på att hon ville bli djurskötare eller något liknande. De senaste veckorna har vi sett ett fenomen som bäst beskrivs som husdjursturism. Det knackar på dörren och utanför står ett antal tottar i varierande ålder och storlek som ”bara vill klappa hunden” eller ”titta på katterna”. Och när ena gänget gått så kommer ett nytt med en eller annan tott som inte fått vara med i klappandet.

Ett par gånger har hopen försökt låna med sig hunden men hunden vill inte ens leka med dem i trädgården och när de kom för att hämta honom så sprang han och gömde sig.

På sistone har det levererats handskrivna brev med propåer.

I det första stod det ”Hej kan vi få följa med och gå ut med er när ni ska ut med skubi”. Det klarade vi oss undan genom att Scoobs just då var på landet i flera dagar och sen har vi inte låtsats om det.

I går kom det ett nytt brev: ”Snela Karin får vi låna en inekatt? PS Vi vill gärna ha tillbaka brevet.” Två minuter senare knackade det på dörren igen. Längre kunde de inte hålla sig.

Jag förstod ju att den här gången måste jag avge ett riktigt svar, så jag tog Måns med mig (han är minst rädd för barn) och frågade vad de hade tänkt göra med honom. Granntjejen visste inte riktigt men kompisen förklarade stjärnögt att ”det är så roligt att ta hand om djur”. Jag förklarade att katten kanske inte ville följa med dem men vi kunde ju prova, under överinseende.

Efter fem minuter när Måns högljutt jamande hade inspekterat grannarnas badrum, kök och vardagsrum med två tottar hängande efter sig var granntjejen nöjd. ”Det här var tråkigt, nu får han gå hem!”

Med detta trodde jag att saken var utagerad. Ingen mer husdjursturism. Hehe, äntligen lugn och ro.

I dag bankade det mycket bestämt på dörren igen. Utanför stod två av granntjejerna och kompisen, uppklädda från topp till tå i svarta utstyrslar med glitter, guldtryck, nät och snören, horn och hattar.
”BUS ELLER GODIS?!” hojtade småtjejerna.
”Va, det är väl inte halloween nu heller?” frågade jag förvånat.
”Nää. Men nåt godis har ni väl hemma i alla fall?”
*tänkte febrilt* ”Nej, tyvärr, i dag är det ju fredag och man äter ju inte godis på fredagar. Så ni får gå och busa nån annanstans.”

Med det lommade hopen besviket iväg, men jag antar att skarorna lär mångfaldigas till nästa helg. Jag måste nog skriva en lapp – nej, inte om att köpa godis, vad trodde ni?  – utan om att jag ska komma ihåg att inte öppna dörren!

Godisturism alltså?