kajo.info.se

På väg hem i gryningen efter ett tidigt besök hos tandläkaren förfärades jag av den unkna doften i min bil. Blöt hund, eller värre … kunde det vara fukt under mattorna så att de börjat ruttna? Men jag kände ju inget när jag åkte in till stan. I takt med att värmen steg i kupén blev lukten outhärdlig.

Då insåg jag att det måste vara hundskit under mina skor. Som förmodligen kletat ner pedaler och matta i min bil. Meeeh.

Den isbana som vi kallar gård hade dagen till ära några lämpliga skålar med isvatten-slush för min smutsiga byk, så det löste sig oväntat enkelt.

Frid på jorden önskar jag alla människor, men till dig som inte plockar upp efter din hund på trottoaren har jag en tilläggsönskan: Må du halka i din egen dynga.

Är konvalescent efter käkoperationen och överväger att utropa min överläpp till ny världsdel. Faktabladet säger att svullnaden kan öka till och med tredje dagen. I dag har ballongen nått ögat. Morgondagen blir spännande.

Framtandsföljetongen fortsätter. Rensning och antibiotika hjälpte inte, infektionen fortsatte att växa i käkbenet. I dag har tandläkaren (som är kirurgutbildad) skrapat bort utfrätt käkben, spolat bort var med saltlösning, kapat av roten och sytt ihop med strikt förmaning om att inte skratta eller äta hård mat på en vecka.

Jag tog något slags rekord. Han hade aldrig behövt ta bort så mycket ben på någon patient förut. Och han var mycket bekymrad över den tunna slemhinnan som han fick sy ihop. Risken är stor att stygnen går sönder och då tar läkningen många veckor. Men det jag oroar mig för nu är att infektionen redan tagit tanden intill. I så fall blir det rotfyllning på den också. Just nu har jag inga problem att hålla mig för skratt alls, faktiskt.

Jag kände mig som Indiana Jones när jag utrustad med A:s stora svarta Mag-Lite (ficklampa av stål, poppis i amerikansk film) lyste längst in i skafferiets djupaste vrår. Föremålet som jag var på jakt efter var en flaska ättika, som om den funnits rimligen borde ha varit runt 20 år gammal.

Jag hittade ingen.

Å ena sidan var det en lättnad: skafferiet är alltså inte fullt av uråldriga prylar. Å andra sidan har jag en minnesbild av att en ättiksflaska funnits i hushållet, men inte en susning om dess öde. Tog den slut? Och i så fall, vad använde vi ättika till i sådan mängd?

Ja well. Jag tror att vi köper en ny, och så glömmer vi det här. Också.

Tadaah! Nu har vi både lyse, eluttag och trefas till maskiner på kasa. Eller i garaget, som vi väl ska börja kalla det. Elektriker S blev klar vid lunch.

Nu när det är mörkt har A och jag turats om att trycka på lysknappen. Lysrörsarmaturerna saknar glimtändare så de tänds omedelbart. Mycket lyxigt.

Vi funderade förut över hur många armaturer vi behövde. 5, 6, 10 eller kanske 12 trodde vi. Sen missade vi ett bra erbjudande och beslöt oss för att ta mina växthuslampor. Jag hade bara fyra, men nu ser vi att det räcker som allmänbelysning.

S tipsade om att vi kan byta rör från varmvita 840 till kallvita 850 för att få mer ljus. Det känns inte som det behövs.

Helgen ägnade vi åt att plocka ut tält ur mjölkkammaren. Där fanns dels ett 3×3 partytält med extra fönsterväggar, dels ett 3×9 lagertält med extra fönsterväggar samt ett 3×9 sönderblåst lagertält med banan- och propellerformade rör och fransiga dukar. Drygt 160 kilo delar, gissar jag, som nu noga sorterats, räknats, skadeinventerats, packats, märkts, försetts med inventeringslista och byggbeskrivning samt flyttats till mer lämplig lagerplats. Jag har även gjort en ny shoppinglista och arbetsorder eftersom den gamla (som jag gjorde i fjol) på något magiskt vis försvunnit.

Vi behöver mjölkkammaren till andra saker i vinter.

Dessutom har jag ritat och räknat och funderat. I flera veckor har det legat ett A3-ark på köksbordet som vi fyller på eftersom vi kommer på saker. Det är snart fullklottrat på både fram- och baksida. Det är grunden för 5-årsplanen som vi egentligen skulle ha gjort i mars. Än så länge är det mest ”vad” och försök till ”i vilken ordning”, delprojekt för delprojekt. Är det exempelvis fiffigt att putsa socklar innan man lägger golv? Eller bättre tvärtom?

Jag kämpar fortfarande med hur jag ska fördela allt ”vad” på en annan lista som är ”sammanlagt när”. I teorin är jag stark anhängare av idén att man bara ska ha ett byggprojekt på gång i taget. I praktiken faller det sig opraktiskt. Det går inte gjuta eller måla utomhus på vintern, men det finns annat man kan göra. A och jag har en överenskommelse om att göra innejobb på vintern och utejobb på sommaren. Det tar bort en del av ångesten över alla ofullbordade projekt. Otåligt vill jag trycka in allt på en gång men jag vet att det inte går, det är därför vi gör en 5-årsplan.

En bra vintersport är att planera. Och räkna, nämnde jag möjligen att jag räknar…? Varenda dag.

– Hur mycket golvet och inredningen kostar till kasa om vi gör si eller så, samt fördelar respektive nackdelar med alternativen. Vilka grejer som ska ha sin plats där. Var de grejerna/sysslorna som inte får plats ska finnas/göras istället.

– Hur portarna ska se ut på kasa. Jag har googlat bilder på slagportar, mätt upp våra egna, beräknat materialåtgång och priser. I snitt är materialkostnaden en tiondel av att köpa färdigt.

– Hur mycket plats jag behöver i teknikboden för en ny idé, och om boden i så fall ska utökas på längden, bredden eller kanske åt båda hållen. Jag har skissat med papper och penna i sängen på kvällarna, krupit med måttband på marken, spikat stålpinnar i den frusna gräsmattan och ritat blyertsstreck på fasaden – och nu ritar jag vid datorn. Inte klart än. Men jag behöver i alla fall åtminstone 12 kvadrat till.

– Hur många kvadratmeter byggställning man får ut av en begagnad hög med ställningsrör, och vad som måste kompletteras. Alternativ är att bygga ställning i trä, eller hyra, och vad det kostar.

Sedan återstår att övertyga A om att en idé är bra. Ibland blir det bifall oväntat lätt, men det kan också bli återremiss eller avslag.

Så går vi framåt, ett steg i taget.

Tänk att man kan bli så glad och inspirerad av en skrotorkester. :-)

… och nu blir det reklaaam för alternativa tjejleksaker. Önskar att det vore så enkelt att få tjejer att se ingenjörsyrket som en möjlig karriär (till gagn för mänskligheten genom bredare perspektiv och personligen genom schysst betalning). Men att späda ut de rosa prinsessgrejerna blir nog inte så enkelt. Jag upplever att samhället för barn blivit oerhört mycket mer uppdelat än när jag själv var åtta år och mest av allt önskade mig en liten maskin med svarv, bandsåg och borrmaskin… (Jag fick den, har den kvar och den fungerar, tack mamma och pappa.)

Reklamfilmen är gjord av GoldieBlox

Jag är emot börssystemet, spekulationer, företagsstordrift och skatteplanering av så många skäl att jag knappt vet i vilken ända jag ska börja spotta och fräsa när ämnet kommer på tal. I dag fick jag fler onda tankar när det avslöjas hur Investor ser till att deras bolag nolltaxerar inom lagens råmärken. Jag har läst om ”räntesnurror” förut men inte fattat vad det är. Så här uppfattar jag att det går till.

Investor köpte ett inkassoföretag 2008, och lånade då ut en hiskeligt stor summa pengar med 15 procent ränta till inkassoföretaget. Sedan 2009 har inkassoföretagets verksamhet gett 800 miljoner i överskott, men det finns ingen vinst att beskatta. Det beror på den höga räntan som inkassoföretaget ”betalar” på sitt lån.

I den här uppsatsen är räntesnurror: ”när ett bolag lånar pengar från moderbolaget inom samma koncern. Låntagaren kan göra avdrag för lånekostnader, medan långivaren inte betalar skatt för mottagna ränteintäkter, eller betalar mycket låg skatt. Detta sker när moderbolaget ligger i ett lågskatteland, men också när långivaren är en kommun, som enligt Kommunallagen inte är skatteskyldig.”

Enligt SvD-artikeln betalar inte inkassoföretaget räntan, den läggs som en skuld ovanpå den befintliga skulden. Därmed kommer skulden och ränteavdragen varje år att bli större och större. Räntan är bara en bokföringsmanöver för att undvika skatt.

Vidare läser jag i samma SvD-artikel att Investor utnyttjar en massa andra regler för att betala så lite som 2,6 procent skatt på sin vinst på 24 miljarder.

Privatpersoner och småföretag betalar betydligt högre procentsatser i skatt. Det är storbolagens enorma resurser som gör att de kan ägna sig åt skatteplanering: ju mer pengar man har, desto mer kommer man undan med och blir ännu rikare på.

I mina ögon är det rofferi. Vi har en överenskommelse i samhället om att alla ska bidra efter förmåga. De här bolagen använder sin förmåga till att inte bidra.

Grejen med ett gödselhus är att det har varit, tja, eh, skitmycket skit där. Det var skitigt ända uppe under taket.

Här krävdes stålspackel och färgskrapa för att få fram timmerväggen.

Ganska mycket spindelväv finns det också. Men den tar vi en annan dag.

I dag koncentrerade vi oss på den ena 12-metersväggen. Där ska elektrikern sätta eluttag nästa vecka.

Somliga (läs: mams) hade väldigt svårt att ha masken över näsan. På hakan, i pannan och så småningom försvann den diskret helt ur bild.  Min som satt på plats hela tiden var brun i slutet av dagen. Mams konstaterade att hennes lungor nog blivit ”solbrända”. Jäpp. Eller panerade.