kajo.info.se

Fårrden klarade inte besiktningen. Stötdämparna bak har frusit och bakvagnen är helt stum.

Besiktningmannen som är av längsta sorten stönade tyst när Fårrden tog ett stelt skutt ut över verkstadströskeln.
”Tur att det inte var idag som jag hade ryggskott”, sa han.

Problemet med frusna dämpare har jag haft de senaste vintrarna men jag brukar ta in bilen i garaget och tina upp den till besiktningen. Så inte i år eftersom vi inte har nåt garage. Upptining är bara ögontjäneri. Dämpare som det en gång kommit in fukt i blir aldrig friska, de fortsätter att frysa. Dessutom blev det anmärkning på att parkeringsbromsen tar ojämnt, vilket också varit en följetong de senaste åren. Nu måste jag få dessa två saker åtgärdade inom en månad, annars får jag körförbud.

D: ”Hmm. Är det inte dags att göra av med den där sophinken?”
Jag: ”Är du galen? Det är ju den bästa sophink jag har! Eh. Bil, menar jag.”

Jag läser på om sommarens primadonnor och inser att det blir tuff konkurrens när trädgården ska planeras. Rosor, pioner, fruktträd och bärbuskar. ”Alla” vill ju ha det skyddade söderläget. Och ska det klättras, så nog sjutton är det på söderväggar. Nej, det är inte helt sant. Klematis vill gärna ha öst- eller västvägg. Men på våra breddgrader är inte klematis några svulstiga primadonnor utan snarare blyga hangarounds. Och ingen, ingen, vill ha något att göra med de giriga björkarna som vi har så gott om.

Men jag har förstås en  plaaan.  Jag vet ett ställe som ibland säljer tomma 100- och 200-litersfat av plast. Med egen souterrängkupé vore det väl sjutton om inte någon vig klättrare skulle kunna samexistera med björkarna ut mot byvägen. Eller blir det kanske för skuggigt i alla fall?

Dessutom har jag funderat över grönsakslandet. Paprika, tre sorters frilandstomat, physalis, två sorters squash och två sorters frilandsgurka, isbergssallad, gul lök, sommar- och vintermorötter, fyra sorters kokbönor och lite annat tänker jag försöka med. Men bara en eller några av varje, i rätt ordning och till förberedda platser. Inte som förra året då jag råkade dra upp hundratals plantor, höll på flera dagar med att skola om dem och sedan vanvårdade dem å det grövsta innan de slutligen försmäktade i regn, kyla, närings- och platsbrist.

Och sommarblommor. Jag har ju sett massor av fina sommarblommor?! Inte för att jag har några goda erfarenheter alls av att dra upp sådana själv men rosenskära och pionvallmo ska tydligen vara nybörjarsäkra. Och luktärter och rosenvial… Fast jag brukar köpa penséer på våren och de blommar ju i sex månader, svårslaget.

Jo, och så har vi ju beställt 85 meter staket! Ett med smala stående träspjälor i gammal stil fast lägre än de brukar vara i stadsmiljö. Visst hade vi kunnat bygga det själv men vi har mycket på att-göra-listan ändå. När prisskillnaden bara är någon tia per meter jämfört med att köpa virke på brädgården så kändes det som en för bra affär för att missa. Staketet är av finsågad gran och vi ska måla det med slamfärg. Möjligen blir det så att vi kokar egen eftersom A vill att det ska vara vitt eller ljusgrått. Jag kan eventuellt tänka mig rött. Till detta blir det stolpar av senvuxen, undertryckt gran med brända spetsar, så som man gjorde förr. På två sidor får vi komplettera med nät tills vidare, så att Scoobs kan få vara lös ensam på gården.

När vi var ute på gården och besiktade sträckan som ska förses med staket nickade vi menande åt vinbärsbuskarna. Där kommer det nog att bli en del förändringar. Vi behöver inte 40 kilo rödvinbär per år.

”Ska vi ha nån äppellund då?” sa A.
”Nja”, sa jag, ”så värst äppligt blir det ju inte eftersom det måste få plats päron, körsbär och plommon också. Och jordgubbar! Och…”
A tittade misstroget på mig. ”Nu kan jag ju inte prata för dig, men jag är i alla fall inte typen som håller på och … och … saltar och syftar.

Fast jag tänker att det inte gör nåt. Fruktträd får man ju vänta på i många år. De är fina när de blommar och blir det frukt, så finns det alltid vilda vänner som vill ha.

”Med tanke på att Ernst var en (1) paprika så var det ju inte så jobbigt att ta vara på skörden. Om vi får en jordgubbe så kan vi ju dela på den”, sa jag.
”Jag äter min halva färsk med grädde. Sen kan ju du ägna en timme åt att koka sylt på din halva”, fnissade A.

I går hjälpte jag A att flytta en 2,5 meter lång datorstyrd svarv som väger uppskattningsvis ett par hundra kilo. Det tog oss halva dan och inkluderade bända, vrida, lyfta, dra, skjuta, krypa, klättra och skruva bort trösklar för att klämma in den med millimeter-marginal genom två dörrar.

Sen var jag trött.

”Tur att det inte är jag som kör”, tänkte jag på vägen hem. Jag hade inga problem med att hålla mig vaken, men var i det medvetandetillstånd när skuggor och former flöt ihop till synvillor. En grävskopa i diket? Nej, självklart inte.

Ett par kilometer hemifrån på Europavägen såg jag ”djurögon” överallt. Hallucinationer. Det var förstås bara vägreflexer. Jag följde varje blänk med blicken; bara reflexer. Snart hemma, så skönt det skulle bli.

Så fick jag plötsligt en vision av hur vi krockade med en älg. Jag såg bilen sladda över vägbanan och hur jag slog huvudet i rutan.

Sen klev älgen in på vägbanan,  på riktigt. Jag skrek rätt ut och bromsade så hårt mot golvet att jag fick ont i benet.

A bromsade kontrollerat och styrde mjukt åt sidan. Älgen, som bara var en fjolårskalv, tog klivet över mitträcket tillbaka samma väg som den kommit.

Jag bad generat om ursäkt för att jag hade skrikit. Det var ju inte meningen att skrämma ihjäl nån.

”Nah, ingen fara”, sa A. ”Du såg den innan jag gjorde det och du fick mig ordentligt på alerten.”

Nu går det att kolla reautbudet hos Bokia, Adlibris, Akademibokhandeln och Bokus.

Jag föll förstås för den ”vip-inbjudan till förhandsbokning” som jag fick allra först, från Bokia. Äldsta tricket, jag vet. Dessutom kryddade de med ”välj fem, och få den billigaste på köpet”.  Jag plockade på mig böcker om äpplen, keramik, orangerier, krukväxter och höns.

Några dagar senare kom mejlet från Adlibris och jag måste förstås genast jämföra:  Vinsten med Bokias bonusbok åts upp av att Adlibris var billigare på övriga böcker, förutom orangeriboken som var kännbart dyrare så att slutsumman skulle blivit densamma i alla fall. Det är ju så affärer funkar, det näringsidkare förlorar på gratisgungorna tar man igen på karusellbiljetterna.

Och Adlibris behöver inte sura för naturligtvis beställde jag några böcker där också: fyra trädgårdsböcker och en roman i pocket. Hm.

Nu när jag bläddrat igenom utbudet hos alla fyra (i hem, trädgård, hobby, hantverk…) så kan jag konstatera att  på jämförbara böcker  är oftast Adlibris eller Bokus billigast. Prisskillnaden är 10, 30 eller ibland uppåt 70 kr. Och så ska man ta hänsyn till fraktpriset… Men några titlar finns inte hos alla. Det motiverar ju att man ändå bläddrar i alla katalogerna, right? Det skulle ju kunna vara just den speciella boken som är årets största fynd. :-)

I natt drömde jag återkommande tvångsdrömmar om klematis. Nåt om avskurna skott som borde hanteras. Ingen ordning alls. Jag roterade varv på varv bland lakanen och det kliade på ryggen och kröp i benen och jag vet inte allt. Sen drömde jag att resemontör D skulle flytta till annan ort för att han blivit fast placerad och då valde han att skaffa en liten lägenhet tillsammans med sin pappa för att spara massor av pengar till nåt hemligt projekt. Och så var jag ute och gick på skoterspår iförd endast morgonrock och gummistövlar, och blev tvungen att gå in på någons gårdsplan för att skoterspåret ledde dit. Det var inte ett dugg kallt men lite pinsamt.

”Du måste verkligen dra ner på konsumtionen av blomböcker och frökataloger vid läggdags! Du har ju gått i spinn!” sa A vid frukostbordet.

Själv skyllde jag på semlan, med gigantiska klickar av mandelmassa och grädde, som jag glufsade i mig till Grand Designs mellan nio och tio i går kväll. Sedan förut har vi förbud mot kladdkaka med vispgrädde sent på kvällarna, eftersom både jag och A får konstiga drömmar av det.  Ja, det låter kanske konstigt men vi har provat tillräckligt många gånger för att anse det säkerställt.

A begrundade detta och konstaterade att vi inte behöver fler semlor. Förvånat kände jag att han hade rätt. När man inte känner ”åh gu va gott!” utan mest märker efteråt att man slafsat i sig dem för att man är lite obehagligt proppmätt, så har man fått tillräckligt många.

Vi har ätit upp Ernst. Frid över hans minne. Vi provade först en yttepytteliten smula, för mams antydde att Ernst nordligt uppväxta bröder var ena beska bestar. Men Ernst var söt och smakade som vilken dussinköpepaprika som helst, vilket inte är illa för en liten en som aldrig kom utanför fönsterbrädan.

Ernst efterlämnade sex små frön som ska planteras, och en moderplanta som när hon kommit över förlusten förhoppningsvis har lust att möta ännu en vår. Vem vet?

I går klättrade jag upp på höjälln och släpade ner en del av mina böcker om hus, trädgård och pyssel.

Det finns två anledningar till det. 1) Det är snart bokrea. Jag har redan fått förhands från Bokia. Hög tid alltså att inventera och planera kompletteringar. 2) Z&M har  börjat så frön. Jag blev inspirerad och beställde frökataloger. Jag surfade på en massa plantskolor också. Och skrev listor i min ”Trädgårdsbok” som jag fått av K. Och kom på att jag måste fortbilda mig i trädgårdskonst.

I går läste jag trädgårdsböcker i tio timmar vid köksbordet och antecknade flitigt. Sen mådde jag lite illa faktiskt, och hade ont i huvudet.

Vi bor numera i ett blåshål. Den här drivan hänger på ladugårdsgaveln där vi parkerar bilarna. Det har den gjort sedan ovädret i mellandagarna. ”Nån borde peta ner den där så att den inte ramlar på bilarna”, säger A ungefär en gång per dag. ”Jaa, eller i huvudet på oss!”, säger jag. Men nån har fortfarande inte gjort det, och drivan verkar ju hänga bra där den hänger. Tills det blir tö. Då kommer den ner självmant, om inte förr.

Här framför logen bygger jag en snötipp. Den ser kanske inte så mycket ut för världen men det är redan ganska mycket snö där. En gång när jag kom i full fart med snösläden klev jag utanför min noggrant trampade ”ramp”, och for igenom nästan till skrevet. I farten dunkade jag in snöslädens handtag mellan nästippen och överläppen. Gjorde väldigt ont. Lite arg blev jag. Sen kom jag på att jag kanske hade kunnat råka slå slönder glaskronan på framtanden om det velat sig illa. Då kändes det genast lite bättre. Och så äälskar jag spetsmönstret som björkarnas skugga lägger på logtaket.

Det här är utsikten från vår infart, och från kammaren och salen. (Minus träden och buskarna på vår tomt som väl kommer att skymma det mesta med grönska i sommar kan man förmoda.) Bortom ängen ligger sjön och Annersia (andra sidan, det vill säga Marieby). Mitt i bilden ligger kyrkan som syns tydligt på kvällarna när den är upplyst. För ett tag sedan såg jag en inbjudan till en timringskurs. Det var något bekant med bilden och ändå inte. Plötsligt insåg jag att den var tagen från andra sidan viken, precis mitt emot vårt hus. Vintervyn du ser här…

… ser sommartid ut så här från andra hållet. När jag träffade Erika & Johan som äger Fursteli gård där kurserna hålls,  skämtade jag med dem att vi kan skicka morse-signaler till varandra. (Eeeh, varför skulle vi det liksom?) De log artigt. Well, det var en utvikning. Kom bara att tänka på det när jag pratade om kyrkan.

Trädet hos grannen, mittemellan de fyra gårdar som från början var en.

Kommen så här långt på promenaden hade Scoobs hunnit göra sina ärenden och ville gå hem. Han frös om fötterna. Till höger syns en bit av gaveln och taket på vårt hus, grått med röda fönsterbågar. Inga lockrop hjälpte. Scoobs: ”Jag hör vad du säger, men jag struntar i dig för jag vill gå hem! Det är kallt!”

Så vi gick hem. Men jag var tvungen att stanna till och knäppa en bild till på utsikten från vårt tomthörn. För att låna ett uttryck från Kicki: ”Vi bor i ett julkort!”

Julkransen hänger fortfarande på ytterdörren. Jag har nu bestämt att det är en vinterkrans. Stylingen med vitt ludd är courtesy of dimma och Kung Bore. Ingången vetter åt öster och där kommer ingen sol att värma på länge än.

Rustade med strumpor på hunden kom vi äntligen iväg. På kvällarna kan man stå här ute på hägna och se alla ljusen glittra från mils håll. Vackrast är pärlbandet av lampor på Vallsundsbron, en av Sveriges längsta broar. Till höger om Vallsundet skymtar Frösön mellan trädtopparna. Jag gissar att man kan se till A:s jobb härifrån, eller kanske lite längre nerifrån backen. Han skulle kunna köra gent med skoter istället. Fast det blir ju jobbigt på sommaren. Snöskotrar flyter inte så bra har jag hört.

Nedanför järnvägen går min första lilla snöskostig, som knyter ihop två vägar så att det äntligen går att gå runt, istället för bara fram och tillbaka längs byvägen. Första gången jag kommenderade ut Scoobs i snön här var han väldigt skeptisk. Sedan när han upptäckte att stigen bar honom så gjorde han galna glädjeruscher tills han sprungit av sig alla strumporna. Jag hittade tre. Den fjärde gömmer sig ännu i snön. Tur att jag sytt ett reservlager.

Lite sent men de är oemotståndliga… Jag minns när K skulle passa två små terrorister som glatt skuttande och halkande förstörde torkarbladen och repade alla bilar i närheten. Den ena fastnade så småningom med sin lilla klöv i vindavvisaren ovanför bakrutan på min kombi. Vi fattade ju inte då att killingar helt uppenbart behöver en rejäl lekplats.

Det här är för övrigt en reklamsnutt för DVD:er med killingskutt. Om jag vore getosttillverkare skulle jag ha filmerna rullande i butiken hela tiden… men annars har jag lite svårt att se målgruppen? Småbarn kanske? Typiskt är klippet ”bakom kulisserna”, det känner väl alla husdjursfotografer igen.

I fredags åkte jag till biblioteket och lånade en bunt vardera av två tidskrifter som jag funderat på att börja prenumerera på. Man får låna hem gamla nummer gratis i sju dagar, alla nummer utom det senaste. Man kan även be om gamla nummer ur magasinet. Jag hade redan kollat på webben och sett några som verkade intressanta.

Biblioteket alltså, måste vara en av samhällets bästa uppfinningar.

När man sträckläser flera nummer får man en bättre känsla för hur tidningen är upplagd och hur mycket av materialet som man egentligen är intresserad av. Den ena tidskriften gick bort. Den andra kan jag nog tänka mig att betala för. Egentligen borde jag ju kunna läsa dem på biblioteket även framåt men det är märkvärdigt svårt att komma sig dit.