kajo.info.se

Jag läser på om sommarens primadonnor och inser att det blir tuff konkurrens när trädgården ska planeras. Rosor, pioner, fruktträd och bärbuskar. ”Alla” vill ju ha det skyddade söderläget. Och ska det klättras, så nog sjutton är det på söderväggar. Nej, det är inte helt sant. Klematis vill gärna ha öst- eller västvägg. Men på våra breddgrader är inte klematis några svulstiga primadonnor utan snarare blyga hangarounds. Och ingen, ingen, vill ha något att göra med de giriga björkarna som vi har så gott om.

Men jag har förstås en  plaaan.  Jag vet ett ställe som ibland säljer tomma 100- och 200-litersfat av plast. Med egen souterrängkupé vore det väl sjutton om inte någon vig klättrare skulle kunna samexistera med björkarna ut mot byvägen. Eller blir det kanske för skuggigt i alla fall?

Dessutom har jag funderat över grönsakslandet. Paprika, tre sorters frilandstomat, physalis, två sorters squash och två sorters frilandsgurka, isbergssallad, gul lök, sommar- och vintermorötter, fyra sorters kokbönor och lite annat tänker jag försöka med. Men bara en eller några av varje, i rätt ordning och till förberedda platser. Inte som förra året då jag råkade dra upp hundratals plantor, höll på flera dagar med att skola om dem och sedan vanvårdade dem å det grövsta innan de slutligen försmäktade i regn, kyla, närings- och platsbrist.

Och sommarblommor. Jag har ju sett massor av fina sommarblommor?! Inte för att jag har några goda erfarenheter alls av att dra upp sådana själv men rosenskära och pionvallmo ska tydligen vara nybörjarsäkra. Och luktärter och rosenvial… Fast jag brukar köpa penséer på våren och de blommar ju i sex månader, svårslaget.

Jo, och så har vi ju beställt 85 meter staket! Ett med smala stående träspjälor i gammal stil fast lägre än de brukar vara i stadsmiljö. Visst hade vi kunnat bygga det själv men vi har mycket på att-göra-listan ändå. När prisskillnaden bara är någon tia per meter jämfört med att köpa virke på brädgården så kändes det som en för bra affär för att missa. Staketet är av finsågad gran och vi ska måla det med slamfärg. Möjligen blir det så att vi kokar egen eftersom A vill att det ska vara vitt eller ljusgrått. Jag kan eventuellt tänka mig rött. Till detta blir det stolpar av senvuxen, undertryckt gran med brända spetsar, så som man gjorde förr. På två sidor får vi komplettera med nät tills vidare, så att Scoobs kan få vara lös ensam på gården.

När vi var ute på gården och besiktade sträckan som ska förses med staket nickade vi menande åt vinbärsbuskarna. Där kommer det nog att bli en del förändringar. Vi behöver inte 40 kilo rödvinbär per år.

”Ska vi ha nån äppellund då?” sa A.
”Nja”, sa jag, ”så värst äppligt blir det ju inte eftersom det måste få plats päron, körsbär och plommon också. Och jordgubbar! Och…”
A tittade misstroget på mig. ”Nu kan jag ju inte prata för dig, men jag är i alla fall inte typen som håller på och … och … saltar och syftar.

Fast jag tänker att det inte gör nåt. Fruktträd får man ju vänta på i många år. De är fina när de blommar och blir det frukt, så finns det alltid vilda vänner som vill ha.

”Med tanke på att Ernst var en (1) paprika så var det ju inte så jobbigt att ta vara på skörden. Om vi får en jordgubbe så kan vi ju dela på den”, sa jag.
”Jag äter min halva färsk med grädde. Sen kan ju du ägna en timme åt att koka sylt på din halva”, fnissade A.