kajo.info.se

Min energi går i vågor. Just nu är den i topp. Jag säger att jag har en ”turboknapp med trollstavsfunktion”. Det brukar hålla i sig i tja, typ, några veckor..? Jag har inte kommit på att mäta och följa upp tidigare. Därför vet jag inte heller riktigt när det började den här gången eller vad som utlöste det, för jag dokumenterade för lite när det hände.

I det här stämningsläget är allt enkelt. Idéer och sammanhang känns tydliga. Folk är tillgängliga, och inte bara det, de blir rentav glada över att jag hör av mig. Vi skrattar och skojar. Jag behöver knappt be om saker; möjligheter och resurser dyker upp av sig själva. Flow, flyt.

När jag är i andra läget, trött och deprimerad, är det mesta svårt, motigt och grått. Att få tag i en människa och hitta en tid att få något genomfört kan ibland te sig omöjligt. Det finns inte tid, det finns inte pengar, det finns inga möjligheter. Jag vill inte gå utanför dörren.

Vanligtvis när jag får överloppsenergi så slösar jag bort den på ovidkommande saker som jag sedan ångrar. Det är lärorikt, men det leder mig inte framåt varken i det jag redan har lovat eller i det jag verkligen vill göra. Den här gången ska det bli lite annorlunda. Målet jag satte var max 70 procent på slöseri och nymodigheter, 30 procent på planerade saker.

Just nu ligger jag risigt till även med den generösa begränsningen.

Jag fick en släng av debattlystet storhetsvansinne och vandrade ut, bort, från min hemmaplan och fann mig indragen i spretiga diskussioner med okända människor i Aftonbladets kommentarsfält. Jag som nästan aldrig läser kvällstidningar och absolut inte tidningars kommentarsfält, inga tidningars (förrän de senaste veckorna). Jag hade till och med glömt varför.

Jag scrollade ner i den långa listan av kommentarer där mitt namn lyste här och där; andra anropade mig. Plötsligt kände jag gamla symtom rusa i kroppen. Hjärtklappning, ångest. Mitt glada humör bortblåst. Energin likaså. Förlorade timmar. Fick plötsligt minnesglimtar – visst har jag varit med om det här förr? Hopplösheten kom på blixtvisit. ”Det finns inget hopp , världen är full av idioter så varför bry sig…”. Så rasslade det till av en nyckel i ytterdörren och A bröt förtrollningen med sin blotta närvaro.

Pust. Memo till själv: Välja mina strider. Lägga energin på mina kära, på det nära, på det som är viktigt i långa loppet för mig och oss. Ge energi, idéer och erfarenhet till utvalda människor som uppskattar den. Strunta i pratkvarnarna. Gå inte dit igen. Hör jag det?!

Jag har för vana att glömma tekoppar på köksbänken. Antingen tomma så när som på tekulan (då glömde jag hälla på vattnet), eller oftast med en tekula och simmigt, blått oljeblänkande kallt te i. Då kan den ha stått flera timmar. Sedan lyckas jag ofta även glömma koppen i micron när jag värmt den…

I dag lyckades jag med ett nytt konststycke, när jag var helt inne i en text som jag arbetar med.

Gick till köket för att hämta en tekopp.
Upptäckte att jag (som vanligt) glömt hälla i vattnet.
Laddade en tekula och hällde på vattnet.
Kollade i skafferiet efter godis. Slut.
Tog ut tekulan ur koppen, diskade och ställde tillbaka den.
Hällde mjölk i koppen och blev väldigt förvånad över att det var silverte?!

Mor har köpt juliga servetter. :-)

O holy night är inte min favoritjulsång men jag fastnade ändå för att de fem är så synkroniserade och samstämda. Vilken röst han har Tim Foust, basen i a capellagruppen Home Free [länk till hemsida]… Det finns fler Home Free-videos på youtube.

Från Home Free hittade jag till den här a capellagruppen, Pentatonix.

Beatboxaren Kevin Olusola och basen Avi Kaplan är otroliga. A capella betyder att man inte använder instrument. Bara röster och ljudhärmning, av trummor, fiol, munspel… Om man bara lyssnar på musiken kan man tro att det är en hel orkester bakom. Det är därför jag tycker det är så coolt att se de närgångna zoomningarna av hur de formar ljuden med munnen. Fascinerande.

Avi kan hålla en grundton samtidigt som han imiterar en flöjt. Helt obegripligt hur det går till.

Här gör Avi ett gästframträdande med Home Free, där han och Tim duellerar om lägsta bastonerna. Beatboxare är Adam Rudd som tillsammans med sin bror Chris (alltid i hatt eller keps) grundade Home Free omkring 2000. De har haft tid på sig att träna, alltså.

2013 var ett skitår på så många sätt. Det har tagit lång tid att bearbeta och försöka acceptera, och är långt ifrån klart, men jag tänker åtminstone inte på det varje dag längre.

När slutskattsedeln kom idag var det ingen nyhet att jag skulle få tillbaka en stor summa. Jag gläder mig som ett barn på julafton över pengarna, men de är samtidigt ännu en bitter påminnelse om ett förlorat år, även sett till sjukpenninggrundande inkomst och (o)intjänade pensionspoäng. När man driver företag är varje skattekrona man får tillbaka ett bevis på att man tjänat mindre än man hade räknat med.

”Alla kan bli mördare” är en tanke eller insikt som jag haft länge.

Under vissa sällsynta omständigheter kan det gå från ena dagen till den andra, exempelvis som en reaktion i ett utsatt läge.

Oftare är det nog följden av en lång tillvänjning eller inskolningsprocess som inte har till syfte att göra någon till mördare, men icke desto mindre får det utfallet. Jag tänker på hot, våld, kriminalitet, missbruk och religionskapning (i brist på bättre ord). Morbror N skulle med all rätt protestera om han såg att jag anklagade religionen för att utbilda mördare, men faktum kvarstår att många terrororganisationer använder religiöst material för att motivera och försvara sina handlingar.

Hur en sådan inskolningsprocess (hjärntvätt) kan gå till är väl beskrivet i SvD-artikeln ”I Amirs värld är halshuggningar vackra” skriven av barndomsvännen Jakob.

I början var pojkarna lika, men i tonåren skiljdes deras vägar. Amir hamnade i ett destruktivt gäng, hoppade av skolan, misslyckades med en dröm, blev besviken och osams och förlorade eller gjorde sig av med personer som kunnat ge perspektiv. Jakob flyttades till en privatskola och matades med helt andra sanningar. Femton år senare gapar en avgrund mellan dem.

Alla som råkar känna sig utanför är inte dömda att bli mördare. Grejen är nu att det funnits många, många tillfällen längs vägen att utmana och bryta processen som i Amirs fall blev mer och mer fokuserad på en enda sak. Innan han blev en mördare som får en kick av att skjuta oliktänkare och skända deras lik.

Det är inte bara militanta islamister som rekryterar anhängare på det viset; fångar upp sökande, ensamma människor som har ett stort inre hål, och erbjuder dem något att fylla hålet med. Knarklangare, gerillagrupper och hallickar gör samma sak.

Hjärntvätt kan förekomma också i andra typer av auktoritetsstyrd uppfostran, exempelvis de asiatiska underbarnen som drillas i estetiska ämnen från spädbarnsåldern. Alla vet ju att det ger bäst resultat att börja tidigt. ”Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.”

Oavsett vilket tankegods vi människor tagit del av fortsätter vi därefter ofta omedvetet längs den utpekade vägen, söker och tar till oss fler pusselbitar som stärker den bild vi har, och undviker eller bortförklarar det som motsäger den. Tills någon utmanar oss. Denna utmanare kan vara en vän, lärare, genusforskare, hjälparbetare, föreläsare eller författare.

Om och när vi blir medvetna om påverkan som en metod och ett verktyg kan vi ta steget ut från oss själva, börja iaktta och tänka kritiskt själva.

Min husfilosof Bertil Martinson har uttryckt det så himla bra. ”Av vem har du fått det du tar för givet?”

Därför är jag inte fullt så tvärsäker som Jakob i SvD-artikeln när han säger att ”vi blir aldrig vänner igen”.Som journalist kan jag uppskatta hantverket, det är en snygg avslutningsfras som knyter ihop berättelsen, men som wannabe-psykolog ser jag ytterligare en utestängningsmarkör, en mur mellan ”den gode” och ”den onde”.

Dörr efter dörr har redan stängts runt denne Amir, men han lever och andas fortfarande. Varje dag skulle han därmed åtminstone teoretiskt kunna göra ett nytt val, att fortsätta mörda folk eller att försöka göra upp med sitt förflutna. Precis som gerilla- och sektmedlemmar kan avkodas och rehabiliteras, så tror jag att Amir kan det, om någon som han respekterar utmanar honom. Denna någon skulle kunna vara Jakob, eller en person som precis som Amir ser de orättvisor som muslimer utsätts för men har hittat ett konstruktivt sätt att arbeta mot det. Jag håller det inte för troligt, eftersom vi alla är vanemänniskor, men jag är ändå beredd att hålla det öppet. Det har hänt och det skulle kunna hända igen.

Uppdaterat. En timme efter att jag publicerade detta lade DN ut en artikel om att smittat danskt fläskkött hittats i svenska butiker.

Det är många år sedan jag slutade köpa danskt griskött; det har inte hänt sedan jag såg en bild av suggfixering. På senare år har det tillkommit ytterligare ett starkt skäl att avstå. Det stavas MRSA. Antibiotikaresistenta stafylokocker.

88 procent av danska grisar är redan smittade, och jag förutspår att resten blir det inom kort. ”Rätt slaktat ska inte bakterierna kunna följa med till konsument” hette det. Ändå innehöll nu nyligen vart femte köttpaket (21 av 100 stickprover) från danska mataffärer MRSA-bakterier.

”De kan inte smitta via maten” säger experter. Men danska grisbönder och deras personal räknas som högriskgrupp i sjukvården och minst fyra personer har dött. Jag läste om en man som smittats och nu inte kan arbeta alls, på grund av hudproblem och risken att smitta andra.

A har inte läsglasögon med sig när han handlar och blev inte varse att detta är danskt kött förrän jag läste högt för honom.

Risken är kanske inte så stor att just det här paketet är smittat. Men det är ändå med betänkligheter som jag ger det till skatan, och jag tvättade händerna noga med tvål och vatten efteråt. Det gör jag för övrigt alltid efter att jag har matat fåglarna. Mögel och salmonella är inte heller så mysiga grejer att få med sig hem.

Pudrad ismaräng på bilarna; klabbsnö som frusit i botten och så ett lager oskuldsfulla fjun på det. Man kan tro att det bara är att borsta bort, men här krävs hårda tag med skrapa och helst hörselskydd på grund av oväsendet som uppstår.

Ganska onödigt om man betänker att vi har garage och visste flera dagar i förväg att det skulle bli snö.

Så varför står inte bilarna inne? Jo, för att vi helst måste vara två för att bära ut kapsågen som tronar mitt i garaget sedan sista snickarjobbet för en månad sedan. Det tar nog säkert fyra minuter att fixa men projektledaren har inte lagt nån arbetsorder än.

Det började med en lärare, Stephen Schock vid College for Creative Studies i Michigan, som såg att samhället behövde fler problemlösare, och utlyste en kurs: ”Designa för att fylla ett behov”.

En av studenterna, Veronika Scott, fokuserade snabbt på hemlösa och kom upp med idén om en jacka som kan användas som sovsäck eftersom hon såg att många hellre sov utomhus än i de härbärgen som erbjöds. Veronika var inte så duktig på att sy men lät inte det hindra sig. Första prototypen tog henne 80 timmar att färdigställa. Den vägde 10 kilo och referensgruppen tyckte att den såg ut ”som en liksäck”. Ah well, skam den som ger sig.

Ett antal prototyper senare kom vändpunkten, när en hemlös kvinna skrek: ”Vi behöver inte jackor, vi behöver jobb!”

Veronika fick industrisymaskiner, material och kunskap av ett företag som tillverkar arbetskläder, och plats hos ett lokalt härbärge, och startade produktion i liten skala.

Med hjälp av många sponsorer har verksamheten utvecklats till ett icke vinstdrivande företag, The Empowerment Plan, där hemlösa mammor lärs upp till sömmerskor och försörjer sina familjer genom att sy jackor till behövande. Detroit har över 20.000 hemlösa. Röda korset har också visat intresse för Veronicas uppfinning som en möjlighet att hålla flyktingar varma, och en annan idé är att sälja jackor till friluftsfolk enligt ”köp en, ge bort en”-modellen.

Läs en artikel om designuppdraget här.

Veronika berättar om företaget.

GM, General Motors, donerade isoleringsmaterial till 400 jackor. Många andra företag har också bidragit med material och kunskap, och Veronika har mottagit många priser och utmärkelser.

Två sömmerskor berättar om jobbet. Demetria säger: ”Jag är så tacksam för att min chef trodde på mig när jag knappt gjorde det själv.”

CNN utnämnde Veronika Scott som en av 10 visionära kvinnor. Veronika säger: ”Jag trodde inte att jag var rätt person. Men jag insåg att jag var det, eftersom ingen annan skulle göra det.”

Länk till ”The Empowerment Plan”

Det snöar på tvären och jag gläder mig åt att kunna välja att stanna inne. De senaste veckorna har vi gjort klart för vintern. I förrgår planterade jag de sista tulpanlökarna medan snålblåsten kröp in i nacken och drog ut snor ur nosen. Nästa vecka ska det bli varmare igen. Då vill jag lägga jord runt rosor och syrenhortensia, med förhoppning om att de ska klara vintern bättre.