kajo.info.se

2 oktober var stormen Roar på besök och knäckte en björk vid infarten. Björkarna planterades på 1920-talet och flera av dem är i dåligt skick. Vi måste ta bort dem men kan inte enas om en strategi. Om vi tar bort alla blir det kalt under lång tid (men spireahäcken kommer att frodas). Alternativet att byta några i taget ser förmodligen gluggigt ut.

I år fick vi äppelkart på Gallen, Borgowskoje och Gyllene Kitajka, men de hann inte mogna. Kitajka fick dessutom ordentliga svampangrepp.

En ask omogna Tuna-plommon åkte norrut till mor, dagen innan resten frös bort. De fick eftermogna i ett fönster och lär enligt hörsägen ha smakat bra.

Utemöbler, betongblandare och pallvirke lades in i förrådet, grus- och sandhögarna täcktes, släpvagnen storstädades och husvagnen fick en vinteruppställningsplats (som egentligen är Bedas men hon står kvar på åkern ovanför K).

Vi diskuterade länge kring målning av verkstan. Eftersom huset står på jord, utan dränering, och väggarna består av putsat och panelat timmer är det viktigt att fukten kan vandra. Modern diffusionsöppen färg, exempelvis silikat, är dyr och fäster inte på alla underlag.

Ett billigt alternativ är att kalka, men det är arbetsintensivt, frätande medan man gör det, och fäster inte på ytor som målats med plast- eller oljefärg. Det är ingen bra idé att försöka ta bort gammal färg från puts eftersom putsen då kan släppa från väggen.

Limfärg kändes därför som det bästa alternativet, men varken jag eller A hade använt det tidigare.

Efter samråd med Kulturarvet köpte vi en 25-kilossäck krita och två paket cellulosaklister. Jag blötlade kritan över natten, vispade cellulosaklister i murarhinkar och blandade färg med hjälp av borrmaskinen i en 60-literstunna.

A riggade färgsprutan och fick ett smärre utbrott över att bottenfiltret omedelbart klistrade igen. Efter ett par försök gav vi upp och provade istället att rolla takpanelen. Det funkade inte heller.

Pensel blev det alltså, men färgen var grötgrå, klumpig och täckte dåligt. Det såg för jäkligt ut. A ville ge upp direkt men jag vägrade. Vi måste åtminstone ge det en chans! Med lunch i magen blev vi på bättre humör och målade färdigt taket och alla väggarna på bara några timmar. Åtminstone var det lättmålat.

Det tog några dagar innan färgen torkade och då såg vi hur vitt det blev – bokstavligen kritvitt!

Vi behövde ett elschema innan vi kunde boka elektriker. A hade börjat skissa på hur verkstan skulle möbleras men det var inte klart. Jag ägnade två dagar åt att flytta omkring skalenliga maskinfigurer på rutat papper för att se hur vi kunde utnyttja utrymmet på bästa sätt. Frustrationen tog sig uttryck i fula besvärjelser och dåligt humör. Jag härjade med måttband, ritade med blyerts på verkstadsgolvet och tvingade A att sitta, stå och gå runt imaginära maskiner. När pusslet väl löst sig och jag fick renrita allt blev jag istället odrägligt mallig.

A och D ägnade ganska många timmar åt att med hjälp av domkrafter och pallvirke lyfta bort fräsen från sitt stativ, och därigenom få två delar som vardera vägde cirka ett ton. Sen kom F med traktorn och bar delarna runt huset, till porten som vi sågat upp så att den blev extra bred.

Jag drogs fortfarande med en seg, existensiell kris: ”Vad ska jag bli när jag blir stor?” Jag städade bilen, röjde i stallgången, sorterade trädgårdsgrejer, åkte till återvinningen, röjde vid korntorken, fyllde bilen med mer sopor – men fann inga svar.

Utesäsongen närmade sig slutet. Jag grävde ner de syrenplantor som överlevt förra vinterns råttbarkning, och köpte några plantor av en granne i byn. Troligen är detta en aster, drygt en meter hög. Inte förrän jag såg bilden i datorn tänkte jag på att blommorna har nästan samma färg som väggen. Jäpp, vårt hus är ljuslila, i olika toner på olika väggar. Oklart om skillnaderna är ett resultat av ojämn väderblekning eller av att de blandat färg till en vägg i taget. De som målade det tänkte nog att det skulle vara grått. Jag har tänkt mig att det ska bli ljusgrönt, nån gång.

När vi lagade väggar i fjöset, blivande verkstaden, blev det en liten slatt putsbruk över som precis räckte för att fylla i det som saknades på murstocken i köket efter skorstensrenoveringen (som vi  *harkel* gjorde i årsskiftet 2010/2011…).

Sedan var det dags att ge sig på golvet. Betongblandning utfördes i toppluva, fleece och långkalsonger, växlande duggregn och västan. Huvudsaken att det är varmare än +5°. Det får inte blåsa för mycket för då har man snart pulver och papperssäckar över hela hägna. ”Tre skyfflar cement” omvandlades så småningom till ett hinkmått. Till det 7,5 skyfflar sand och 6,75 skyfflar grus i storlek 8-16, samt cirka 4,5-5 liter vatten, omröres minst 10 minuter, hälls över i skottkärra, ger gissningsvis cirka 60 liter per sats. Se där ett recept på verkstadsgolv.

När A är inköpsansvarig blir det så här: för lite. När jag handlar blir det med marginal, vilket också är onödigt när det gäller cement som inte tål lagring. Det tar en halvtimme att städa av blandare, skottkärror, hinkar, skyfflar, slevar, rätbräda, vattenslang och elkabel efter ett pass. Just den halvtimmen kan vara lite kritisk när man redan är hungrig. Groowl.

Pionerna satte nytt rekord i blommor. Den lila ruggen i bakgrunden är praktbetonika, som nästan exakt tar upp färgen från de utblommade alliumlökarna och förtjänstfullt döljer de gula lökbladen. Förr rynkade jag på näsan åt praktbetonika, den var inte ”fin” nog, men det var innan jag lärde känna den personligen; generösare planta får man leta efter.

Riddarsporrarna vid garaget innan de torkade bort. Jag gjorde en brysk slakt på plantorna för att få plats med annat. Sen blev det för blött. Återstår att se vad som lever nästa år.

Mommas spindellilja glömde bort att blomma på min födelsedag (första gången på många-många år) och det gjorde mig lite ledsen, jag kände mig övergiven. Men den kompenserade genom att slå ut på min namnsdag! :-)

Den 16 augusti segrade jag och envisheten till sist över betongkaret. Halleluja! Två och en halv månad med kobran var äntligen över.

Av alla bilder jag tog i trädgården den här sommaren är nog denna min favorit. Det är liljan Forever Marjolein med fingerörten Twinkling star inbäddad i jättedaggkåpa. Till och med häggmispelns bär matchar, och flugan i liljan är skarp. Plötsligt händer det.

Jag körde fortfarande bilningsmaskin. Mina mörka arbetsbyxor var ständigt ljusgrå av betongdamm.

Men mest satt vi i trädgården. Vi satt, och vi satt, förmiddag som eftermiddag. Ibland kom nån granne förbi och satt en stund, ibland fikade vi, ibland var det sol, ibland molnigt. Jag varierade med att ligga ner och titta upp i björken. Vi tittade på blommor, på sjön, på gräset som växte (till A:s förtret).

Den i triumf hemsläpade husvagnen …

… utropades till mancave. A och D gillade att sitta där och kura skymning på kvällarna. En och annan grillmiddag blev det också.

Jag hade gnällt över krubban, som var tidsödande att bila. Men vattenkaret var värre. Dels måste jag manövrera den nästan 20 kilo tunga bilmaskinen horisontellt, och dels var karet armerat med taggtråd, ståltråd, bultar, stänger, järnvinklar… På ett tvåtimmarspass kunde jag få bort några decimeter.

I juni kom äntligen våren. Pärlhyacinterna jobbar för världsherravälde över källarbacken.

Jag satt på brunnslocket eller i trädgårdssoffan och tittade på tulpaner.

Eller så var jag här, och bilade.

Eller på deponin på Gräfsåsen och lastade av.

Bakom fjösbrua blommade vitsipporna så fint mot de grova, mossbelupna stenarna. Rötterna är så ytliga att de sprätter  upp varje gång jag rensar ogräs, hur försiktig jag än försöker vara. Sproing! Sprätt! Och när jag gräver ner en, så sprätter en annan upp. Som smålökarna på källarbacken.

Blommornas klara färger stod i bjärt kontrast till humöret. Både jag och A var deprimerade men av olika skäl. A campade i gästsängen i kontoret; det enda rum i huset där han stod ut med ljuden. Vid de korta besöken i köket måste kylskåpet dras ur, och sedan sättas i. Det blir en vana det också.

En kväll följde paps med för att hämta en husvagn som vi fått. Ena däcket hade pyspunka och därför tog vi med A:s pyttelilla kompressor och ett ännu mindre 12-voltsbatteri. Väl på plats insåg vi att däcket var avkrängt från fälgen. Som tur var kunde vi låna ett släpvagnshjul. Dörren som inte gick att låsa knöt vi fast med balsnöre, och kulkopplingen gav med sig efter lite smörjspray. Så körde vi i konvoj ”bakvägen” runt viken med mig först som spanare för att minska risken att hamna i någon kontroll. Efter en lyckad räd smakade kvällsfikat extra bra.

Trädgårdssäsongen inleddes uselt. Sorkar hade bott i jordkällaren och ringbarkat ett 50-tal syrenplantor och smårönnar, ätit upp 140 liljelökar, 50 balkansippor och diverse perennplantor. Dessutom hade källaren varit för varm så de tulpaner som sorken inte hade ätit upp spratt ur krukorna mitt i vintern. De långa, vita sparrisstjälkarna tål ingenting. Att bära upp tunga krukor ur källaren är aldrig särskilt kul men att bära upp förstörda planteringar är värre.

Vi ordnade trädgårdsdag på biblioteket för andra året. Bra utställare men få besökare, igen. Nu lägger jag ner det.

A är hårt drillad i att man måste vårkratta men gillar inte blåsor och träningsvärk, så han uppfann en krattarat. Efter ett antal varianter gick han och hämtade en manuell räfsa istället.

På tal om vårstädning. Fårrden fick en välbehövlig storstädning både invändigt och utvändigt, och jag tillverkade ett nytt lock till reservhjulsbaljan istället för det gamla som gått sönder. Den makeovern tog en hel helg.

Lördag 9 maj bjöd vi ut mammorna på middag, utan att nämna att vi först skulle uträtta ett litet juridiskt ärende med deras hjälp. ”Finns det en restaurang i Rådhuset? Den har jag inte hört talas om?” sa S förvånat.  Med papperen i ordning blev det en god middag på Loftet, så småningom. Då uppdagades att en viss liten mommafågel redan viskat i mammas öra, vilket intygades med lyckönskningar i ett kuvert.

Så skåda nu ett monument över obetänksamheten. A dängde ner framkanten på krubban i fjöset med slägga. Han gjorde till och med tummen upp när det var klart. Well. Det utlyste ett ljudöverkänslighetsskov (hyperacusi) som envetet skulle hänga kvar i flera månader…

… och betongbilning blev mitt jobb.  Det här med plastglasögon och pappersoverall funkar ju inte i verkligheten när man kör bilningsmaskin. Öronproppar, kåpor och skogshuggarhjälm med metallvisir samt riktigt tjocka läderhandskar är vad man behöver.

Och jag bilade

och bilade

och bilade.

Tulpanen heter Concerto. Ser du Nuffe?

Jag bar en alldeles för tung tulpankruka från jordkällaren och kände hur det poppade till i ryggen strax nedanför axeln, kanske i en sena eller ett muskelfäste – vilket fått konsekvenser i form av kalla fingrar, nackspärr och värk. Smart, really. Och jag gör inget åt det.

Katterna fick en klösbräda med kattmynta. Nuffe utropade den omedelbart till sitt privata kungarike, och så har det blivit, Tjadden låtsas inte ens om den.  

Vi ordnade en påskbuffé med lokalproducerad mat (förbeställd kasse) som levererats till dörren. Fantastisk service och fina produkter. Det var gravad fisk och hemlagad senap, korvar av olika slag och kaviar. Vi bjöd mammorna, pappan och systers familj – men ändå blev det kvar av allt, och rester åt vi i många dagar och ändå hann en del bli dåligt, så jag köper nog inte en sådan kasse igen.

Jag debatterade jämställdhet, könsmaktordning, svartjobb och statliga subventioner, och tröttnade rejält på kränkta vita män. Och så pratade jag skavsår i öronen på bekanta om idéer.

Som vanligt matade jag både fåglar och rådjur, och bar hem hundra kilo foder i taget.

Jag fick ett jobb som illustratör(!) och hade hur roligt som helst medan jag ritade sovande bussar, flygande tefat och pyttesmå kor. Extra roligt var att jag fick vara med vid presentationen.

Vaknade fortfarande alldeles för tidigt på morgnarna.

Vi åkte till Tännforsen och vad gör man där..? Fotar och filmar med mobilen, så klart. 

Stigen är slingrande och brant. Ta med broddar och vattentäta handskar. 

Jag blev bjuden på spa-behandling och valde vattenjet, det vill säga bubbelbad med massagestrålar och olikfärgat ljus – och kunde inte sluta fnittra för att det a) killades på rumpan och b) bubblade ut skum över badkarskanten. Sedan spelade jag bowling för första gången. Tricky.

Köpte (ännu) en digital kurs på webben men har inte slutfört den.  Ett mönster som upprepar sig; jag har under åren köpt kurser på cd, dvd och webb, men aldrig avslutat dem. Distansutbildningen i Sketchup (som jag verkligen-verkligen ville lära mig) betalade jag för men påbörjade inte ens. Först när kurstiden var slut kom jag på att jag åtminstone kunde ha loggat in och sparat hem kursmaterialet och lektionerna. Jo, jag vet att allt man behöver veta finns i tutorials på youtube men det är som att jag tror att om det är en kurs så kommer det att bli av.  Nope.

Intern statusuppdatering: ”Mår dåligt, dåliga samveten, ingen ordning, får inget gjort och hopplös är jag.” Jepp, little miss sunshine.

Lärde mig att ympa äppelträd, bland mycket annat.

Utforskningarna fortsatte i mars. Det var nya ämnen och människor och platser och möten och diskussioner och research och studiebesök och aktiviteter och ställningstaganden. Blev erbjuden en affärsmöjlighet som jag inte förutsett och som tog mycket tid att bearbeta. Jag tackade nej, vilket på samma gång stängde andra dörrar i mitt företag.

Skrev på papper för praktikanten.

Testade nya PA:t på föreläsning. Satte nytt bottenrekord i antal besökare.

Diskuterade det olämpliga i att använda ordet ”negerboll” med en bekant på FB så att vi blev ovänner på riktigt. För övrigt samma person som gillade misshandeln av en dragspelare så honom kan jag ju lika gärna vara utan. Jag ifrågasatte ganska många personers människofientliga inlägg under en period. Men _jag_ blev också av en bekant stämplad som ”främlingsfientlig/ond”, vilket kändes mycket märkligt. De här diskussionerna gav bara högt blodtryck och fler ovänner. Vid ett enda tillfälle var det någon som ändrade uppfattning, och det var en ”åskådare”.

Hur var det nu jag skrev i januari? ”Välja mina strider”? Uppenbarligen finns det mer att jobba på där.

Smart sätt att märka handdukar på kontoret.

I februari var jag fortfarande uppskruvad och hade svårt att sova. Jag vaknade tidigt, ofta före fem, med huvudet fullt av idéer. Utforskade och diskuterade. Sökte upp folk och gjorde besök. Testade nya digitala verktyg. Formulerade konceptidéer. Skrev en massa texter men inga för publicering.

Jag hyrde ett kontor (för första gången på många år) för att kunna ta emot en praktikant via Arbetsförmedlingen. Detta var till följd av en konferens under hösten, då jag fick insikt om hur svårt det är för ungdomar att få praktik. Dock visade det sig betydligt svårare att få tag i en praktikant än vad jag trott. Intervjuer och kontakter ledde ingenstans.

Jag avslutade ett uppdrag som jag haft i åtta år. Ett stort, det var basinkomsten i mitt företag, och hade med tiden blivit en del av min identitet. Jag hade övervägt att sluta ett tag, men nu blev det abrupt och tyvärr inte så prydligt som jag skulle ha velat. Det kändes tråkigt, dumt, ensamt, fel, oroligt, rätt, frigörande och bra på samma gång.

Fick p-böter (också för första gången på många år) vilket jag tog som en vänlig uppläxning från universum. Jag hade nämligen sett att det var betalparkering, men chansade på att klara mig eftersom jag var sen till en föreläsning. ”Slarva inte med detaljerna!” var läxan jag tog till mig.

I januari investerade jag i ett litet PA och två trådlösa mikrofoner, och det följde även med en handmikrofon med sladd. Allt till A:s förtjusning. Högtalarsystemet blev stående i köket i flera veckor för att han ville leka med det och gitarrförstärkar-appen som han kör via iPad. En och annan parodi på andliga sånger blev det också. Sedan såg vi att det som stod i bruksanvisningen stämde: stativens gummifötter lämnar fula permanenta fläckar på plastmatta. Never mind. Mattan ska ändå ut. Nån gång.

A köpte en CNC-fräs, eller mer exakt: en fleroperationsmaskin som väger 1,8 ton. Tur att det finns rejäla lastmaskiner i byn…

Fräsen gick in genom porten med bara några centimeter till godo. Sedan kom F och hjälpte oss att släpa monstermaskinen med pallyft över det buckliga golvet till andra änden, så att bilarna också fick plats under tak. Vi byggde ett tält av presenningar runt maskinen och lämnade den i vinteride.