kajo.info.se

– Så ett lämpligt urval fröer (harkel… det brukar ju lyckas)
– Flytta syrenbuskar
– Installera bevattning till syrenhäcken
– Tömma flyktinglägret i jordkällaren
– Fylla igen diket vid logen
– Grusa under jällbrua
– Bygga kant runt jällrabatten
– Flytta komposten (men vart?!)
– Odla i mitt pyttelilla plastväxthus
– Sätta staket
– Begrunda allt som ska ändras…

Det här är Irrigatia C-24, ett soldrivet bevattningssystem som med utbyggnadskit kan vattna upp till 24 stora krukor (20-litershinkar).

Med utbyggnadskit kostar paketet 1500 kr och säljs av bland andra Impecta och Wexthuset. Jag behöver nog extra slang också, vilket kostar 200 kr.

Lena som driver Wexthuset har skrivit om bevattningssystemet på  www.hemodlat.se/solcellsdrivet-bevattningssystem-enkelt-miljovanligt-och-effektivt/

Det här bevattningssystemet tror och hoppas jag ska ge bästa förutsättningar för den nyplanterade syrenhäcken.

När jag planterade spireahäcken vid infarten kunde jag konstatera att bevattning verkligen är skillnaden mellan succé och fiasko (och jag upptäckte också hur oändligt tråkigt det är att dra ut slangen flera gånger i veckan, hur kall man blir om händerna av brunnsvatten, och hur svårt det är att få vattnet att stanna där det ska).

Nej, jag behöver inte köpa fler fröer.
Nej, jag behöver inte köpa fler fröer.
Nej, jag behöver inte köpa fler fröer.

(Ärligt, jag är inte ens sugen. Näpp. Har så det räcker och blir över. Men rosbuskar och häckplantor är en annan sak, och tulpaner och vårlökar… Jo, å så vill jag ju ha en bevattningsanläggning!)

I halvdimma mellan vaken och sovande tänkte jag på låsta dörrar.

Låsta dörrar är ett öde för den som inte kan klara sig själv,
ett straff eller exkludering,
ett bildligt hinder,
reell frustration för den som saknar nycklar.

Men en dörr att låsa om sig kan också vara nyckeln till frihet och trygghet.

Det kokar ner till vem som har nyckeln, och vilken sida om dörren man befinner sig.

Katarina Östholm tar ett ännu bredare grepp på slöjddebatt, människosyn, jobben i framtiden och hantverksskicklighet, och konstaterar att: ”landsbygden klarar sig utan städer, men städerna klarar sig inte utan landsbygden, hur många balkonglådor med smörgåskrasse som än odlas och hur många solceller som än placeras på höghusens tak.”

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet:
”I butlersamhället kan allt lejas ut. Släppte fållen i kappan? Lämna in den bara, inte ska du behöva laga den själv. Eller köp en ny, vet ja.
Föraktet mot slöjdämnet handlar om människosyn./…/
Samtidigt hyllar vi de svenska designundren. Men vem tror att vi hade fått fram alla internationellt lysande namn inom möbel och mode om vi bara hade haft matematik och naturkunskap på schemat? Utan grunden, får vi aldrig spetsen./…/
Slöjd är så mycket mer än en skönt sandpapprad smörkniv, det är ett förhållningssätt till naturen, kulturen, människans uppfinningsrikedom och skaparlusta. Bara iskalla samhällen är dumma nog att ­inte sätta värde på sådant.”
Läs hela texten

Danska pysseltidningen Hobby-Nyt lägger ner efter 23 år. Det viktigaste skälet är för få prenumeranter, bland annat på grund av konkurrens från gratis inspiration via webben. Utgivarna Else Marie och Tage Pedersen bidrar själva generöst genom blogg, idébank och nu genom att lägga ut de senaste årens tidningar gratis på Tempa Håndværk.

Som skäl för tidningsnedläggningen nämner de även skolreformen, skolnedläggningar och en ny lag som påverkar tidningsutgivning.

Samtidigt skriver nu Ann-Charlotte Marteus i Expressen att det är dags att ta bort slöjd från skolan för att tja, nåt borde bort. Hon får visserligen mothugg av Marcus Persson via Mittmedia. Hans argument är att det måste få finnas plats att glänsa i praktiska ämnen också, inte bara teoretiska. Men jag tycker att båda missar poängen. Det som jag tycker är viktigast med både slöjd och gymnastik i skolan är att alla elever får med sig grundkunskap och en introduktion till många olika tekniker och möjligheter: hur man använder verktyg, stretchar ömma muskler, väljer material. Det handlar inte om smörknivar; det handlar om att som vuxen inte behöva ringa hantverkare så fort en skruv ska dras åt. I mina ögon, alltså.

Anyway. Hobby-Nyt har kommit ut med fem nummer per år, cirka 60 sidor, med instruktioner till projekt, inköpsguide och enstaka temaartiklar om någon teknik som använts. Lokala hobbybutiker, utbildare, designers, föreningar och evenemang har också kunnat annonsera. På det hela taget vad en hobbytidning borde innehålla kan man tycka. Bra utfört också. Men jag har ju själv inte varit intresserad av att prenumerera, så jag kan inte säga nåt om att de lägger ner. Kanske känner de sig också ”färdiga” med ämnet efter 23 år, vad vet jag.

A prenumererar på en annan hobbytidning (Allt om Hobby) vars framtid också är osäker. Förläggaren Claus Dalby konstaterar även han att det blivit svårare att försörja sig på utgivning.

För mig är det här illavarslande tecken, för jag drömmer fortfarande om att göra publikationer om ämnen som intresserar mig. Det kan vara digitalt, behöver inte vara på papper. Men vem ska betala för det?

Under 2013 och 2014 försvann alla mina gamla bloggvänner. De som bloggat privat utan vinstsyfte, som bjudit på vardagshändelser och kommenterat sin samtid så länge att jag tyckte att jag kände dem, trots att vi inte träffats. Allt mer sporadiska uppdateringar slutade med ett inlägg som innehållsmässigt inte på nåt vis indikerade att det skulle vara det sista, men som blev det. Sidorna finns kvar men inget mer händer där. De är spöklika arkiv som flyter runt i cyberrymden, dokument över svunnen tid.

Vad var det som hände?

Överflyttningen från dator till mobil har sin betydelse; små skärmar och pilliga tangentbord resulterar i kortare texter, och bättre kameror ger fler bra bilder. Uppdateringsfrekvensen och -förväntningarna har ökat. Förr var det bra gjort att uppdatera några gånger i veckan, nu ska det uppdateras flera gånger per dag.

Bloggen fick en app i mobilen som gjorde det lättare att uppdatera, men hängde ändå inte riktigt med. Bloggens ursprungliga form är fortfarande mer reflekterande och skrivs bäst på tangentbord med full fingersättning. Den konsumerar tid och nu finns andra kanaler där insatt tid kan upplevas ge mer tillbaka.

Istället gäller

– Instagram, för att det är enklare och snabbare att lägga upp en bild från mobilen med en kort kommentar, än att skriva långa betraktelser på bloggen. Och så finns det ju coola filter att piffa upp bilden med, utan att behöva dra igång datorn och bildredigeringsprogrammet.

– Facebook, för att det är lätt att umgås med sin tribe och få blixtsnabb feedback. Alla kan publicera och få feedback inom minuter. I en blogg är det bloggägaren som styr ämnet, kommentarerna är underordnade, de är reaktioner, i den mån det blev några alls.

– Pinterest, för att det är lätt att lägga in länkar och komihåglistor, och se andras hopsamlade fynd och skatter.

Sen finns ju många andra plattformar: youtube, twitter, tumblr, snapchat, linkedin … som man kan använda för att meddela sig med omvärlden. Ingen av mina gamla bloggvänner har mig veterligt startat en youtube-kanal. Några följer jag på Facebook.

Jag pratade nyligen med en ”sociala medier”-skeptiker som avskrev Facebook med kommentaren: ”Vad kan du hitta där som du inte kan googla upp?”.

Jag var oförberedd på frågan och mumlade nåt om att det är tids- och distansoberoende, och att man kan få feedback från folk man känner vilket gör det lättare att sätta in informationen i en kontext än om man ramlar in på random webbsida.

Men de två viktigaste funktionerna kom jag mig inte för att prata om. De relaterar i mina ögon till push-pull och tribe, i brist på bra svenska ord.

”Push-pull” är ett begrepp för relationen mellan utbud och efterfrågan. Om du ska googla så måste du veta att det finns och vad det heter. I ett FB-flöde flyter det förbi fenomen, uppfinningar, tankemodeller och personer som man aldrig hört talas om, än mindre skulle komma på att leta efter.

”Tribe” betyder stam, men kan också tolkas som utökad familj, gäng, jämlikar. Via FB kan du följa personer och organisationer (sidor) och gå med i grupper för att få ett kontinuerligt flöde av inlägg om sådant som intresserar dig. Det går även att skapa egna öppna eller hemliga grupper för att samtala och dela dokument och bilder. Som ett fikarum på webben.

Min egen blogg har varit avsvimmad av många skäl men nu ska jag återuppta den. Jag uppskattar fortfarande
– att ha en plats att lägga tankar, idéer, klipp och andra saker som jag hittar, åt mig själv och andra
– att kunna söka på sökord, i kategorier och efter datum när jag försöker minnas
– att bläddra planlöst bland dagar, månader och år och återupptäcka sådant som jag glömt
– att det finns kvar så länge jag vill.

Jag funderade över hur jag skulle hantera virket till dörr- och fönsterfoder, golvsocklar, pärlspont och bröstlist. Nymålat virke är skrymmande men jag ville absolut måla före montering.

I min idébok hade jag skissat på några torkställ som emellertid krävde material som jag inte hade hemma. Men så trillade polletten ner. Ut på logen för att hämta två armeringsjärn och en lång 45×45-regel, sedan in till kapsågen, bultsaxen och borrmaskinen. Jag linoljade järnpinnarna mot ytrost och klippte till rep- och glidskydd av pvc-slang.

I köket härskade byggkaos. Massiva golvplank ska ligga i rumstemperatur minst en vecka innan man packar upp och monterar dem. Enda sättet att få plats med dem var på diagonalen. Varje ärende genom köket innefattade under den här perioden minst två kliv över ”berlinermuren”.

I vardagsrummet hade vi en motsvarande mur bestående av foder och lister, men där fick man zickzacka minst tre kliv i alla riktningar. Diskmaskinen stuvades in under skrivbordet, köksbordet framför TV:n, katternas matplats framför kaminen, och flyttkartonger lite överallt. Så småningom skulle det också hamna en tvättmaskin, en magasinkärra och en spis intill min säng. Jodå, man vänjer sig vid det också.

Mellan de här fönstren i verkstan stod vattenkaret som jag bilade ner i somras; bara färgen på golvet skvallrar om det nu.

A:s röda adventsstjärnor lyste upp så fint i fönstren. Från utsidan såg det ut som om vi satt galler för fönstret, men det var panelen i torkstället som syntes.

Det tog två dagar för A att lägga in det nya golvet, och sex timmar för mig att ytbehandla det med linoljevax. Efteråt värkte det i händerna. En burk med två deciliter räckte nästan till hela golvet. Först lade jag på vax med grov kökssvamp, och sedan körde jag polermaskin,  ett par bräder i taget. Det fick torka över natten.

Nästa morgon polerade vi med mängder av mjuka bomullstrasor, urtvättade t-shirts som vi snodde fast på golvmoppen och skurkäppen. För att skydda golvet (och våra strumpor) medan det härdade täckte vi med gamla lakan. Resultatet är väldigt bra, vi är mycket nöjda.

Så här i efterhand skulle jag nog även ha valt ofärgat linoljevax till köksbänkarna, istället för paraffinolja. Men det är väl inte sent än kanske.

Vi målade och snickrade från morgon till kväll, oftast till 23 och ibland senare, vardag som helg fram till 23 december. Då hade vi fått in spisen och kopplat in vattnet till nya diskbänken. Sen tog vi ledigt.

Under jul och nyår latade vi oss, skrapade trisslotter, tittade på film och åt en massa ost och kex och praliner och kakor och tunnbröd.

A grejade med styrsystemet på sin fräs och uppdagade alla möjliga intressanta fel men inte lika många lösningar. Den fungerar fortfarande inte som den ska.

Och jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.

Elektrikern jobbade i verkstan i fyra dagar. Nu finns där lysrörsljus i överflöd och mer än 30 eluttag.

A och D lyckades sätta ihop fräsen igen. Taket är för lågt, så innan fräsen kan börja arbeta måste vi göra ett schakt genom taket. Men det dröjer ett tag, först ska den renoveras och konverteras till ett modernt styrsystem.

D som är professionell värmepumpsmontör  hade åsikter om pumpen som vi köpt. Det har vi också, numera… Ja, precis som vi trodde så bullrar den hela tiden. Kapaciteten är lägre än vad som angavs; oklart om det finns tillräckligt med köldmedium i den. Den avfrostar mycket oftare än vi trott och skvalar ut flera liter vatten per dygn. Eftersom den sitter högt, så skvätter vattnet upp och skapar isbark både på fasaden och utanför garageporten. Inte bra. Placeringen var den enda rimliga utifrån tomtens, lokalens och pumpens förutsättningar. Nu står det en hink på marken som töms två gånger per dygn. Det är A:s jobb. Hittills har två hinkar frusit sönder och jag har på känn att det blir fler. Men det är i alla fall en bättre lösning än alternativen.

Apropå den gröna garageporten till vänster. En bekant frågade var vi fått tag i den. ”Vi har byggt den” sa vi stolt. ”Jaha. Ja, den var ju fin. Innan ni målade den.”

I mitten av november började vi renovera kök på helgerna. A rev ut det gamla skafferiet och halva köksmattan. Jag packade ner innehållet i skåpen i flyttkartonger och började måla insidorna.

På golvet under skafferiet hade snickaren skrivit en hälsning. Därför vet vi nu att köksinredningen byggdes i augusti 1952 och alltså är drygt 63 år. Huset är från 1905 och det ursprungliga köksskåpet av pärlspont finns kvar på övervåningen.

Trägolvet som kom fram var visserligen spontat och av bra kvalitet, men för smalt för A:s smak. Dessutom är mattklister inte att leka med. Jag argumenterade ändå för att ta bort klistret och måla golvet, det är billigast och enklast i förhållande till skåp och trösklar. Efter att ha testat olika skrapor och kemiska medel kom jag fram till att färgborttagningsmedel fungerade bäst, värmepistol luktade för mycket. Saken avgjordes efter A:s utbrott: ”Det spelar ingen roll hur mycket jobb du lägger ner,  golvet kommer ändå att se ut som skit!”

Nytt golv it is, alltså.