kajo.info.se

Förra veckan var jag utan Internet. Den här veckan är jag utan dator! I söndags kraschade min trogna iMac. Det är sånt som inte händer, macar kraschar i princip aldrig, och särskilt inte min. Men nu hände det mig och min enda fungerande dator. (Jag har även en urgammal bärbar som jag enbart använder som skrivmaskin när jag är sekreterare på möten så den räknas inte.) Och jag har en STOR VIKTIG deadline på fredag.

Måndag morgon ringde jag runt till alla mac-användande kollegor för att höra om de visste nån mac-reparatör. Telefonsvarare hos allihop. Sen ringde jag runt till datorbutikerna och fick så småningom ett tips. Något senare fick jag även kontakt med den certifierade mac-doktorn och han lovade ta in patienten på operationsbordet. Glad i hågen rusade jag ut till bilen med älsklingen i famnen (nja, kanske inte riktigt så dårå, men det såg bra ut i storyn va?).

Medan jag var på väg dit ringde G och tipsade om en annan mac-doktor men då stod jag nästan i farstun hos den förste. Efter att ha skrivit in patienten frågade jag med darrande stämma (okej kanske inte riktigt darrande då) när jag kunde räkna med att få tillbaka datorn.

”Jaa, jooo, du kan nog få ett kostnadsförslag om fyra dagar ungefär” sa kundmottagaren.

”VA? Fyra dagar? F-y-r-a? 4 dagar för ett kostnadsförslag?! Jag behöver ju datorn NU!!!” ylade jag.

”Jaså. Jaha. Ja, ibland kan det gå på tre dagar” sa kundmottagaren.

Jag underströk nogsamt hur angeläget det var att teknikern skulle återkomma till mig med det snaraste med ett besked om när han kunde titta på datorn.

Väl hemma igen ringde jag mac-doktor nummer två som insåg det akuta i situationen och erbjöd sig att felsöka omedelbart. Men först måste jag ju få tillbaka datorn…

Nu visade det sig vara helt omöjligt att få telefonkontakt med firma nummer ett. Bara telefonsvare och trots att jag lämnade 2-3 meddelanden var det ingen som hörde av sig. Själv måste jag rusa på ett möte så jag skickade A som bud med inlämningskvittot för att flytta min dator från verkstad 1 till 2.

När jag några timmar senare kom ut från mötet ringde jag A för att höra hur det gått. Han hade inte fått ut datorn! Kundmottagningen hade lite svävande sagt att den låg på operationsbordet redan.

Jag anade genast fulknep. De ville förstås försäkra sig om att få betalt trots att de inte hade gjort nåt. Från fyra dagar till fyra timmar lät bara för osannolikt. Ilsket klampade jag iväg från mötet till inlämningsstället för att undersöka saken. På vägen mötte jag en mac-kollega som naturligtvis undrade varför jag såg ut som ett åskmoln och jag berättade om vad som hänt.

Lagom uppvärmd och uppjagad klampade jag in hos kundmottagningen som genast vädrade allvaret och försvann bakom kulisserna i ett litet dammoln. Fem minuter senare kom en dator fram.

”Varsågod! Din dator är klar!”

Jag stod med ansiktet långt som Sverigekartan.

”Klar? Men… men … hur kan den vara det?”

Sen tittade jag lite närmare på den och insåg att det inte var min dator. Det påpekade jag för kundmottagaren som blev påtagligt röd i ansiktet och kastade sig först över tangentbordet och sedan på telefonen. Efter ett par minuters hummande och jaha:ande kunde han rapportera att min dator låg på operationsbordet i tusen bitar och processorn var satt i testbänk för att genomgå prestationstester under natten.

”Det kan tyvärr vara logikkortet”, sa kundmottagaren med en min som sa att patienten därmed kunde vara bortom all räddning.

Själv kunde jag ha studsat fram och pussat honom (nej, inte riktigt, men i alla fall, storyn kräver ju lite krydda). Hurra!!! Det var inte en hårddiskkrasch!!! Bara att installera alla program och återskapa backuper tar ju en hel arbetsdag. Nu går det att klona min befintliga hårddisk på bara någon timme och återuppta arbetet precis där jag slutade. Jag vandrade hemåt med lättnaden som en liten ballong ovanför huvudet.

Det var i måndags kväll.

I dag står jag fortfarande utan dator. (Det här skriver jag på A:s pc… den duger tyvärr inte till att utföra mitt jobb på.) Halva dagen igår jagade jag teknikern mellan olika möten, och när jag fått beskedet att en ny dator måste införskaffas jagade jag säljaren, som några minuter i stängningsdags upplyste mig om att de inte hade några hemma och att det tar minst två dygn att få fram en.

Det ska ses mot bakgrunden att min mac-kollega (samma en som jag uttalat mina misstankar för och som jag senare på kvällen kände mig nödgad att återta allt elakt jag sagt) berättat att han fick vänta 19 dagar istället för utlovade 3 när han beställde sin dator via samma firma.

I dag har jag sökt med ljus och lykta efter en ny dator som jag skulle kunna hämta själv inom 25 mils avstånd. Men Mac är beställningsvara hos alla.

Jag hittade till sist en enda bärbar MacBook, butikens demoexemplar, men jag hade ställt in mig på en ny 20″ eller 24″ iMac. Visst kan jag köpa MacBooken och koppla till tangentbord och större skärm, men den har sämre prestanda för mer pengar, tar mer plats på skrivbordet och jag har inte behov av en bärbar. Dessutom känns det lite så där att köpa ett demoex till fullt pris.

När klockan passerade 16 i dag flyttades den möjliga leveransdagen för en iMac fram till måndag och det är för sent, hur jag än vrider på det. Så här står jag med min beslutsångest och deadlineångest.

Men samtidigt. Det är mitt arbetsredskap för de närmaste två-tre åren som det handlar om, och rätt mycket pengar. Jag vill känna att jag gör rätt.