kajo.info.se

Jag är ingen toffelmänniska. En toffelmänniska är en sådan som min värdfamiljsmamma Sandy i England som hade glittriga, högklackade velourtofflor jämt, ibland till och med när hon handlade (fast då misstänker jag att hon glömt att byta).

Jag har inte tofflor. Säg ”toffla” och jag ser en sån där skinn-och-korksule-toffla med hålmönster som bara farbröder över 75 och ungdomar kan tänka sig att sätta på fötterna. Skulle nån fråga ”använder du tofflor?” så säger jag spontant nej och skulle känna mig alldeles ärlig. Jag är en typiskt svensk strumplästmänniska.

Ändå förekommer det en hel del tofflor i min tillvaro när jag tänker efter.

Jag har ett par blå plastbadtofflor som balkongskor. Det är inte särskilt praktiskt när det som nu är två decimeter snö på balkongen, och spaden står längst bort från dörren så jag kan inte skotta mig fram till den.

Jag hade ett par likadana badtofflor i hallen som ”springa-nerför-trapporna-och-öppna-dörren-eller-till-tvättmaskinen-i-källaren”-tofflor eftersom klinkergolvet är kallt, men detta myckna springande resulterade i att ovandelen trillade av sulan, eller om det var tvärtom, på båda tofflorna så de ligger i ”ska-lagas-lådan” sen något år.

Jag har också ett par tunna, vita tofflor i fickan på min badrock. A mobbar mig för dem för de är av absolut billigaste kinamodell, överdel i våffelmönstrad bomull och likadan pappsula på båda (ingen skillnad på höger eller vänster alltså), köpta för fem kronor på konkursrea. Jag har dem bara när jag kladdat in fötterna med kräm eftersom jag inte har tålamod att vänta på att kletet ska torka in och jag inte vill torka upp fotspåren efter mig.

Egentligen borde jag ju ha fler sorters tofflor för jag fryser om fötterna ibland.

I slöjden sydde vi hiskeligt fula tussar av krullig teddy, med avigsidan ut och två femkronestora cirklar av mocka som halkskydd under sulan. Mockapluttarna krympte i första tvätten och blev två små stenhårda knölar.

I kväll funderade jag alltså över hur ett par schyssta tofflor är konfigurerade och som vanligt hade Google besked. Jag har nu sett sydda, stickade, virkade, tovade, filtade och dekorerade tofflor – men jag har dessutom konsumerat en massa toffeltrivia. På DN reder etikettexperten Ribbing ut när man ska ha inneskor, uteskor och tofflor, och varför gästtofflor inte är ett lika bra val som skyddsmattor på känsliga golv om man har kostymbjudning.

I ett trädgårdsforum scannade jag av ett 40-tal inlägg om huruvida man ska ta av sig skorna när man väntar på att kamraten ska blir färdig för avfärd (även där ordades om gästtofflor som tydligen är stapelvara i hemmen). Till sist hamnade jag i ett blogginlägg som egentligen handlade om något annat men vars kommentarer spårade iväg till internationellt toffelbruk. Mycket intressant. Där hävdades (av en som verkade mycket insatt) att i Japan är det snudd på socialt självmord att råka ha på sig de speciella toalettofflorna av plast tillbaka in till restaurangen. En annan delade med sig av erfarenheten att det är väldigt ont om gästtofflor i storlek 45 i kinesiska hem. Och en tredje citerade någon onkel som vid finare bjudningar inte ville ha ett berg av lackskor i hallen medan gästerna frotterade sina svettsura strumpor i hans äkta mattor. Klart pro-skor-på alltså.

Summa summarum skulle jag vilja påstå att det i den allmänna toffeldebatten i dag finns två huvudspår: det ena är själva tillverkningen av tofflor, och det andra är toffelbruk i relation till strumpläst och skor. Och att det finns betydligt fler tofflor i vardagen än man anar. Ungefär som kloakråttor gissar jag, finns överallt men gör inget väsen av sig.

För mänsklighetens upplysning,
eder Toffelutredare på nätet