kajo.info.se

I 7-8-årsåldern har väl de flesta lärt sig att hålla torrt i sängen, tugga med stängd mun och att det är oartigt att rapa och fisa i andras närvaro.

Framåt 12-15-årsåldern börjar den ena halvan av populationen att begära full kontroll över kroppens ljud och lukter: det rollas, skrapas, sköljs, gurglas och parfymeras – och den totala pinsamheten vore fläckar i skrevet på byxorna, tätt följt av en kurrande mage på en knäpptyst provskrivning. Andra halvan av populationen verkar gå åt andra hållet: ju ljudligare kroppsljud desto roligare. Häpnadsväckande mycket tid ägnas åt att skapa det perfekta pruttljudet i armhålan, att rapa bokstäverna i sitt favoritlag och att försöka sätta fyr på en brakfis med tändare.

Kring 18-årsåldern har tjejerna insett att en viss period i månaden kan rendera svavelosande gaser som inte går att kontrollera och definitivt inte att dölja. Killarna har druckit på tok för många öl och nästan storknat av lukten från sin egen avföring, som levererats i porslinsskålen med sådant tryck att smällen hörts in till grannen.

Förutom dessa misshagligheter kan de flesta gå vidare i livet i tron att kontroll över sina kroppsöppningar hör till det normala.

Redan bland 30-40-åringarna blir det uppenbart att den föreställningen är en illusion. Helt oväntat börjar oavsiktliga rapar och hickningar blanda sig i middagskonversationen. Enkla, fysiska ansträngningar som att snyta sig kan få ljudkonsekvenser från den bakre regionen.

Jag går inte in på den här föda-barn-grejen eftersom jag inte har erfarenhet av det, men man har ju läst om mat i behån och rentav ända nere i naveln. Blöta fläckar på tröjan. Problem att hålla tätt i byxorna när man hostar, nyser eller skrattar.

När jag var yngre förvånades jag över att äldre par ofta hade separata sovrum. Jag antog att de inte gillade varandra ”på det sättet” längre utan mer var kompisar, typ.

Nu vid 38 års ålder inser jag ju att det kommit något mellan dem. Det är snarkspöket som har klämt ner sig i mitten av dubbelsängen och bufflat dem åt varsitt håll.

Fortsättning följer.

Man får säga att vädret är stabilt. Det har varit –14,5 grader och lätt men konstant snöfall i fler dygn än jag håller räkningen på. På balkongräcket är snödrivan nästan en halvmeter. Staketstolpar och buskar får lustiga, vita tomtemössor och trädlaviner går lite då och då.

Jag har sopat av och skyfflat fram fårrden ur sitt snöbo. Snön nådde mig över knäna och över bilens extralysen. Det är lätt kallsnö och mängder av den. Kan man sälja den tror ni? Jag skulle verkligen behöva bli av med den på balkongen för nästa väderomslag kommer att innebära att vi inte får upp dörren längre.

Balkongräckesdriva. Lite coolt att se snön sticka upp ovanför krukväxterna när man sitter på andra våningen…

Scoobs har strumpor på varje promenad, dels för att det är kallt, dels för att nysnön klumpar sig mellan trampdynorna. Varje gång vi ska ta på dem är det samma sak: ”Åh neeej, inte strumpor!!! Snälla matte, inte strumpor!” Om jag råkar visa dem innan vi tagit på kopplet så springer han och gömmer sig under bordet eller i sitt fyrverkeriskyddsrum längst in under hyllan i pysselrummet. Jag har provat låta honom gå utan för att sedan sätta på dem när han står där och klagar över att han fryser och har isklumpar, men han tycks inte lägga ihop det ändå. Med strumpor = varmt och mysigt. Utan strumpor = kallt och klumpar. Nej. Jag får hålla fast honom och pressa på strumporna medan han ser ut som att jag begår hemska övergrepp. Så fort han kommit ut glömmer han bort att han har dem och skuttar nöjt fram i snön.

I dag handlade tidningens toppnyhet på första sidan om att A:s ex-sambo nästan dött av felbehandling på sjukhuset. Och den stora bilden därunder var tagen i mina ex-svärföräldrars före detta kök och handlade om att min ex-sambos brorsöner är juniorvärldsmästare i dans.

Inne i tidningen var det två sidor om V:s operation, och tre sidor om grabbarnas dansintresse.

I onsdags var vår granne och hans hund också i tidningen, i en betydligt mindre artikel som handlade om att hunden har gett ut sin dagbok. Det är Scoobs och jag som har tryckt och publicerat den. I tidningen fanns adressen till hundens blogg (den har vi också skapat ;-) och milde tid, bloggen fick över 200 unika besökare den dagen.

Mitt nya mejlprogram Thunderbird månar väldigt om mig. Jag står under Åskfågelns vingar och beskydd. Det känns tryggt. Allt som oftast säger den myndigt att ”Thunderbird har blockerat fjärrbilder för att skydda din personliga integritet” eller ”Thunderbird betraktar det här meddelandet som spam”.

I dag fick jag mejl från Slöjd-Detaljer om att deras vårkatalog finns ute. Det hade jag redan upptäckt eftersom katalogen (eller snarare det tunna reklambladet) kom med posten i dag. När mejlprogrammet basunerade ut att ”Thunderbird befarar att det här meddelandet är en bluff!” kunde jag alltså lugna det genom att trycka på ”inte en bluff”-knappen.

Men åskfågeln var ändå lite orolig. ”Thunderbird har blockerat fjärrbilderna för att skydda din personliga integritet” sa den. Men jag genomskådar den förstås. Det var väl för att hindra mig från att trycka på någon köpknapp!

En snabb genombläddring i det tunna bladet ger vid handen att Slöjd-Detaljer tror att 50 procent av vårens intäkter ska komma från scrapbookingmaterial, för halva katalogen upptas av det. Smycken är också en hyfsat stor grej fortfarande, pärlor och metalldelar får några sidor.

De har också utökat sortimentet med en grej som gör att man kan fusa glas i micron. Den såg jag för några månader sedan på en annan sajt. Kostar från en tusenlapp och uppåt beroende på storlek, och är tänkt för smyckestillverkning.

Jag är nyfiken på glasfusing men jag vill göra det i STORT format. Att fusa innebär att smälta samman. Man kan alltså göra mönster i glaset med olika färger och material. Beroende på temperaturen i ugnen kan glaset smälta bara så mycket att det sitter ihop, eller helt till en slät skiva (eller böjd/skålformad, om man använder en form). Det besynnerliga med glas är att det strävar efter att bli 6 mm tjockt. Om glaset man använt är tunnare så drar det ihop sig, ytan minskar. Om glaset är tjockare så flyter det ut. Vanligt fönsterglas (floatglas) är 3 mm och gammalt handblåst fönsterglas är 2 mm. Fatta hur tungt ett motivfönster med 6 mm glas skulle bli… Dessutom behövs en ugn för 15.000 kronor. A var genast med på noterna, han vill ha en ugn för att härda metall. Men jag säger nej. Nej. Nej. Nej. Här ska verkligen inte shoppas onödiga pysselgrejer.

Åskfågeln är klok den.

Scoobys fästmö klarade sig inte. Hon fick somna in i dag på eftermiddagen. Jag hade det på känn redan igår och drömde konstiga saker i natt, bland annat att jag råkat glömma kvar henne på biblioteket(!) och hon fanns ingenstans… Collie var en duktig vallhund och den perfekta kontorshunden, diskret mot hundrädda besökare men klättrade gärna upp i knäet på den som ville kela med henne.

Collie älskade valpar, små hundar och katter och ville gärna kramas och pussa på dem men lillstumpan var svårflirtad.

M skaffade en valp i somras för att kloka, duktiga Collie skulle uppfostra den ordentligt. Det känns sorgligt att hon inte fick göra färdigt, hon gick bort åtminstone 2-3 år för tidigt.

Det är kallt hos oss! På TV:s väderkarta i går såg det ut som om en blålila multiminusblobba lagt sig tillrätta över vårt län medan alla andra har normal vintertemperatur. Men det är också strålande sol, klarblå himmel och gnistrande vitt. I dag kände jag solens värme för första gången den här vintern.

Jag har under åren lett en hel del utbildningar, workshops och processer. Jag tycker det är roligt och jag brukar få fina utvärderingar – men det suger fullständigt musten ur mig och därför försöker jag nu undvika att ta på mig sådana uppdrag. Men när M ber mig så har jag svårt att säga nej.

I går ledde jag och M ett möte med drygt 20 deltagare. Vi hade ägnat två dagar åt förberedelser: listor över beslutspunkter, ta fram bakgrundsmaterial, formulera uppdrag, skapa en fyra meter lång tidsaxel för att åskådliggöra parallella processer, möblera lokalen, skylta, beställa catering … Vi var rustade och förberedda på allt.

Utom på att M:s ena hund skulle bli akut sjuk på lördag morgon. Jag rotade fram Scoobys termometer och vi såg hur tempen steg oroväckande. M ringde djursjukhuset och fick jourtid klockan 12. Det skulle funka. Vi hade förberett så att mötesdeltagarna kunde sköta sig själva en stund medan vi dukade.

Halv tolv åkte M för att hämta maten. Kvart i tolv stod jag i porten för att ta emot den. Då kom M tillbaka tomhänt. Maten fanns inte där hon trodde, så var sjutton hade hon beställt den ifrån? Vi fick snabbt kolla vilket telefonnummer hon ringt. Det var en av de vanliga leverantörerna men i andra änden av stan!

Jag skuttade in i bilen och följde med till djursjukhuset, där M och hunden hann in precis till tolvslaget – samtidigt som mötesdeltagarna förväntade sig att lunchen skulle serveras. Jag tog M:s bil vidare till matstället. Instruktionen var att ringa på vid lastkajen men där fanns inte en människa. Istället fick jag pressa mig genom en lång kö till superbilliga flygbiljetter, vidare till en charkdisk, få kopia av ett faktureringsunderlag som skulle lämnas i kassan för att få ett utlämningskvitto som skulle visas upp för en person som under tiden skulle gå ut till lastkajen med maten.

Kön till kassan ringlade sig lååångsamt framåt. När det väl var min tur konfronterades jag med en kassörska som lärt sig reglementet och ämnade följa det till punkt och pricka. Jag hade ingen legitimation eftersom jackan och plånboken låg kvar i möteslokalen. Alla uppgifter fanns redan på fakturaunderlaget som hon höll i handen men det spelade ingen roll. Utan legitimation inget utlämningskvitto.

Mötesdeltagarna hade redan väntat i 20 minuter på sin mat när kassörskan gav mig två val: åk och hämta leg (vilket skulle ta 30 minuter) eller ring efter någon som kan legitimera sig. Jag kontrade med att be henne ringa charkdisken och få bekräftelse på att utlämningen var okej (jag menar, catering som är förbeställd sedan flera dagar till en känd kund, hur svårt kan det vara?) men hon vägrade ringa.

Jag var så stressad och arg att jag gladeligen skulle ha gjort henne illa, alternativt börja gråta själv, men försökte hålla god min och en hövlig ton. ”Vad ska du göra med killen som står på kajen nu och väntar på att jag ska komma och hämta maten?” frågade jag.

Då ringde hon äntligen charken. Någon där beordrade henne att genast ge mig utlämningskvittot. Überbitch snörpte ihop ansiktet och sa med sin giftigaste röst att det kunde hon verkligen inte ta på sitt ansvar. Det fick i så fall chefen i charken stå för. Uppenbarligen bekräftades detta omgående för jag fick mitt kvitto. Jag fick lust att springa till charken och pussa någon.

När mötesdeltagarna fick sin lunch tog jag på mig jackan för att rasta M:s andra hund och åka och hämta M. När vi kom tillbaka var det bara att kasta sig in i programmet.

Klockan halv fem fick jag och M äntligen ro att äta och sedan hjälptes vi åt att städa och summera dagen. Mötet gick bra, processen kom framåt och jag tror inte att deltagarna märkte särskilt mycket av strulet.

För M bleknar väl mötet mot hundbestyret. Veterinären tog 7.000 kronor för undersökningen – dubbel jourtaxa eftersom det var lördag – men kunde inte säga vad felet är. Hunden fick dropp och penicillin och är förhoppningsvis bättre i dag.

Själv har jag fått terapibearbeta konfrontationen med kassörskan. Jag har aldrig behövt visa leg för en cateringfirma förut men normalt sett har jag ju alltid leg, så situationen får tillskrivas en serie olyckliga omständigheter. Faktum kvarstår: min stressnivå nådde för en stund hälsofarliga höjder, och för vad…?

Efter en sådan stresstopp blir jag jättetrött och faller ihop i en liten hög, och följande dag är jag ”bakis” med halvtomt batteri.