Arkiv mars 2010

Och givetvis en lergrop…

Från halmhus var ju inte steget särskilt långt till en djup grop om lera och lerklining (eftersom halmhusen måste lerklinas både invändigt och utvändigt).

För ganska många år sedan bestämde jag mig för att lerklina patronkojan invändigt… när den väl flyttat från sin nuvarande grop upp på bergknallen. Skälen är att lerklining ger en slät, levande vägg som kan röra sig med timret, samtidigt som leran är både vindtätning och flamskydd. Väggarna och särskilt då knutarna på gamla timmerstommar är sällan täta, så lerklining är ett enkelt sätt att få behagligare inomhusklimat. Dessutom balanserar lerkliningen luftfuktigheten; den tar till sig när luften är fuktig och ger ifrån sig när det är torrt. Och så är lerklining både snyggt och billigt, och enligt vad jag läst inte särskilt svårt att göra.

Men patronkojans flytt har ju inte hänt än och därför inte heller lerkliningen. Jag har fortfarande alltså bara teoretisk kunskap om detta uråldriga men ännu aktuella hantverk.

TorpSara på byggahus-forumet har lagt ut både recept och arbetsbeskrivning och ett fint fotoalbum som visar hur det kan göras, inklusive det färdiga resultatet. Jag lånar hennes bild. Fint med bröstning av liggande panel, så är det även gjort på Gysinge.

Av halmbalshusens vänner har jag lärt att man kan göra lerkliningen med lera som man hittar lokalt. Förut trodde jag att man gjorde bäst i att köpa säckar med lermjöl hos Gysinge. Att lermjöl i säck skulle finnas att köpa lokalt, eller att man rentav kan hitta lera på sin egen tomt(!) hade inte ens föresvävat mig. Fasligt korttänkt eftersom jag vet att man förr alltid byggde med lokala material, och både tegelbränning och lerklining har förekommit i hela vårt avlånga land.

Jag hittade flera recept och arbetsbeskrivningar på lerklining, och snappade upp att man helst bör hyra en ”tvångsblandare” eftersom vanliga cementblandare inte riktigt fixar jobbet – men inte något om hur man hittar och bereder råvaran, själva leran. Vad sjutton är lera egentligen? Var ska man leta? Vilken kvalitet behöver man? Hur vet man om leran är ”fet” eller ”mager”?

Dessa frågor ledde mig härs och tvärs i ett tidsödande och intressant zickszacspår med oanade förvecklingar.

Svaren på alla mina grundläggande frågor om lera fick jag av Leif Carserud på Geodeon.

Den korta förklaringen är att lera är mikroskopiska bergspartiklar förenade med vatten. Ju finare och mer homogent korn, desto ”fetare” lera. Om leran är blandad med större partiklar, det vill säga sand, så är den ”mager”. Det är inte vattnet som skapar leran, men vattnet är en förutsättning. Utan vatten snackar vi alltså extremt fint och lätt stendamm, lermjöl, vilket folk som försökt riva en torr gammal lerklining blivit varse… ;-)

Vatten drar gärna iväg med sådana här fina partiklar och därför hittar man ofta lera i öppen dager vid vattendrag och efter översvämningar. Leran finns annars i ett lager mellan matjorden och berggrunden. Lerjägare kan alltså skala av marken och kolla vad som finns därunder.

Färgen på leran (och därmed det man tillverkar av den) varierar med berggrunden. Kalk ger gult, järnoxid ger rött. Konsistensen, det vill säga kornstorleken, har betydelse för användningen. Fet lera är lätt att forma men krymper mycket vid torkning. Mager lera är svårare att forma och har sämre hållfasthet efter torkning. Vid lerklining vill man ha mager lera för annars uppstår stora sprickor när leran krymper. För att förbättra hållfastheten armerar man leran med hår eller växtdelar enligt devisen ”man tager vad man haver”.

Det var möjligen Jan på Eldöga som fick mig intresserad av möjligheten att bränna lera i liten skala utan dyra hjälpmedel. Bloggen var ur det perspektivet ett stickspår eftersom han bara nämner att han tänker hålla på med lerklining och lerbränning i sommar, men här blev jag ändå kvar mycket länge och läste om hantverk, äppelmust, konservering, odling, konsumtion och miljöfunderingar. Jag kände igen mycket av mina egna idéer och tankar och har bokmärkt för att gå tillbaka och läsa fler konkreta beskrivningar av hur saker görs.

Idén att bränna lera är ju i sammanhanget också ett stickspår. Jag skulle ju bara gegga med rå lera på väggar, inte baka den. Men. Jag har en gammal dröm om att tillverka en liten mängd egna kakelplattor att blanda in som dekor bland vanliga vita. I bakhuvudet hade jag ett reportage för säkert 15 år sedan om rakubränning med spån i tunna och nu letade jag ivrigt efter något liknande.

Jag upptäckte snart att det finns åtminstone tre tekniker som verkar lämpliga för ”hembränningsexperiment” med ved: svartbränning, rakubränning och saltbränning.

Jag hittade bland annat:

Kristina Kakel, fina svartbrända och rakubrända kakelplattor (och ännu finare i stengods men det är ju överkurs för sådana görs inte i vedeldad ugn).

Emmas keramik, svartbrända prydnadsföremål (fiiina burkar!) och bilder på hur hon gör.

I ett lärarexempel från Cetis läste jag att ett lämpligt försök med svartbränning är att låta barnen göra pärlor som man bränner utomhus i en liten plåtlåda eller upp-och-nervänd järngryta på detta sätt. Eftersom pärlorna är små krävs ingen lång brinntid – men eldar man för hårt från början kommer pärlorna att ”poppa” sönder så det gäller att smyga igång bränningen.

Svartbränd keramik är inte vattentät. Om man ska göra kakelplattor så spelar det inte någon roll, för fogar är inte heller vattentäta utan det är tätskiktet under plattorna som ska hålla fukten från väggen. Men om man ändå bränner, så kanske man vill göra något som måste vara vattentätt.

Perks krukmakeri- och saltglaseringssida hittade jag både ritning till en enkel vedeldad ugn och lite kommentarer om saltglasering med bilder på det färdiga resultatet. Om du tycker att tekniken ser vagt bekant ut så är det förmodligen bruna bulliga Höganäskrus du tänker på och jäpp, dessa är saltglaserade, och därmed vattentäta.

Kan man gräva upp lera på tomten och göra egen keramik med? Njaae. Ja, om man är idealist och gärna gör sig besväret att odla sina egna morötter trots att de bara kostar 50 öre kilot i butik på hösten. Nej, om man hellre köper en plastkorv med färdig morotsstuvning.

Anledningen till det är dels att leran ska rensas från skräp och bearbetas (ältas) för att fungera i bränningen, vilket är en lång process med torkning, siktning, blötläggning och knådning, dels att varje lera har sin egen unika sammansättning beroende på den lokala bergarten. Vissa bergarter smälter i höga temperaturer. I värsta fall duger leran knappt till tegel och i varje fall krävs anpassning av tid och temperatur i bränningen.

Nånstans här ramlade jag in på tegelbruket i Vålbacken (som ligger strax utanför stan) och fick reda på en del kuriosa. Exempelvis att Körfältet är byggt med tegel från Vålbacken, och att tillverkningen pågick ända till branden 1985. Jag bodde några månader i Vålbacken 1987 men jag trodde att bruket varit nedlagt lååångt före dess. Så är inte fallet; än i dag glaseras tegel i Vålbacken även om tillverkningen inte längre sker där. Enligt ägarna är lerlagren i Vålbacken av mycket hög kvalitet och omkring 24 meter djupa vilket gör dem till norra Europas djupaste lerfyndighet.

Nu förstod jag också varför det är viktigt att få bort skräpet ur leran. Vid bränningen brinner förstås allt som kan brinna, och efterlämnar hål! Inte så kul om man gjort en vas eller en skål som ska vara tät… men också något man kan utnyttja: För att göra porösa tegelstenar blandar man in en viss mängd spån eller halm i leran.

Till sist två länkar till den som (mot förmodan?) vill gräva ännu djupare i lerors olika egenskaper och skillnaden mellan lergods och stengods och alla de produkter man kan göra av lera.

(Nytt: Några dagar efter denna surforgie visade det sig att jag redan hade en alldeles utmärkt instruktion i hur man gräver upp och tillreder sin egen lera (PDF) www.lerbyggeforeningen.se/media/document/kategori-material/Lera-ett-anvandbart-material.pdf Tur att jag inte visste det då, för då hade jag ju inte letat och hittat alla spännande sidor här ovan…)

Kommentera

Totalt onödigt om jag får säga det själv

Aaaaarggggh-AMATÖR!!! Jag repade bilen i dag. Någon sekunds ouppmärksamhet när jag backade ut storvräkaforden mellan de trånga grindstolparna och riiitsch, gångjärnen på stolpen slitsade hål i positionslyktan och fyra-fem långa repor på bakskärmen och kofångaren.

Inte för att det spelar nån roll. Det är en gammal bil med alldeles för många mil på mätaren och förra ägaren lämnade efter sig så mycket bucklor, dörruppslagsmärken, hål och saknade plastdetaljer att några repor gör varken till eller från. Men i alla fall. Onödigt!!!

Kommentera

Bo i växthus kanske?

När man förbannar vintern känns det väldigt lockande att bygga sitt hus inne i ett växthus som Rosemary och Anders på www.ecorelief.se i Brålanda har gjort.

Kommentera

Spökteven komplicerar det

För någon månad sedan var jag lite TV-sugen en torsdag kväll när A dragit iväg till lekstugan. Det var absolut inget att se, förutom säsongsstart av Ghost Whisperer på TV400, dubbelavsnitt dessutom, och efter det Private practice.

Nu har det där utvecklat sig till en vana. Kan inte missa en torsdag. Tre timmar såpa på raken.

Oroväckande.

… och i går kväll blev jag varse att det ska bli värre. TV400 börjar med dubbelavsnitt av Medium på onsdagar.

Jag kommer inte ha tid med nånting annat i vår?

Kommentera

Mera halmhus

Den här filmen har jag nu beställt av Anna Forsmark som är engagerad i Lerbyggeföreningen. En längre beskrivning samt beställningsinformation finns i filmens info-ruta på youtube.

(och så har jag lagt till några fler länkar i materiallistan nedan)

Kommentera

Ny grop: halmhus!

För två år sedan fick jag upp ögonen för passivhus, som är extremt välisolerade och därmed extremt energisnåla. Förälskelsen och definitionen skrev jag om här och den något mer tillnyktrade analysen finns här.

I kortversion:

Det främsta argumentet för passivhus är att uppvärmning i vårt kalla land är antingen dyrt eller arbetskrävande (eller både och), oavsett vilken värmekälla man väljer, och jag gillar verkligen att duscha hett länge och skruva upp inomhustemperaturen till 22 grader.

De två (i mina ögon) tyngsta argumenten mot passivhus är att de byggs med importerade, icke-förnybara, icke-återvinningsbara material i en supertät konstruktion som är oerhört känslig för klåpiga ingrepp. Om elektrikern eller rörmokaren borrar på fel ställe har man början till en fuktskada.

Detta kokade ner till tre insikter: 1) Jag vill gärna ha ett passivhus, eller för all del lågenergihus, men 2) jag vill bygga med lokalt material som är både förnybart och återvinningsbart, och 3) en konstruktion som är förlåtande mot självbyggare.

… och nu har jag hittat en möjlig väg: att bygga med lerputsade halmbalar, vilket vanligtvis kallas halmhus eller halmbalshus. Man bygger en regelstomme av virke, fyller mellanrummen med hårdpressade halmbalar (skiftvis förskjutna som murblock och sammanhållna med dymlingar som i en timmervägg) och stryker tre omgångar dyngförstärkt lerbruk på utsidan och insidan. Sedan kan man färga putsen eller slå panel utanpå om man vill. Detta blir en halvmeter tjock, brandsäker, tät och mycket isolerande vägg som låter fukten vandra naturligt.

Det finns halmhus i Sverige, Norge och Danmark och straw bale houses i engelsktalande länder.

Byggahus.se har ett reportage om en familj på Orust som byggt ett panelat halmhus för cirka 400.000 kr och har en elförbrukning på 3000 kWh om året, samt en ikea-kasse ved per dygn under vinterns kallaste period. Husägaren och byggaren Magnus är mycket aktiv i forumet och har en egen tråd om huset här.

Logosols kundtidning Nysågat har lagt ut både reportage och ett kort TV-inslag om huset på Orust, www.nysagat.se/index.php/reportage/190-sagade-sjaelva-och-byggde-ett-hus-av-halm-och-lera . Nysågats intresse kommer sig av att Magnus sågat upp och använt eget virke från tomten med en såg från Logosol.

Jag har också hittat en del andra resurser:

Lerbyggeföreningen, www.lerbyggeforeningen.se

Lerbyggeföreningens gamla webbsida har flera sidor om halmbalsteknik samt litteraturtips och mer: http://www.naturligt-byggeri.org/default.asp?ID=217&Ct=221

Reportage i tidningen Husbyggaren av Jesper Zandén om ekobyn Rydebacke där det finns flera halmhus (PDF): fc.bygging.se/~husbyggaren/2002_4_03.pdf

Norsk Jord- og halmbyggeforening, halmhus.no är en del av Forum för Naturlig Byggeri.

Arkitekten Rolf Jacobsen (www.gaiaarkitekter.no/tjome) har skrivit en bok om halmbalshus. Boken är tyvärr slutsåld. Eventuellt kommer den i ny upplaga som PDF. Halmbyggeföreningen har fått en bra kortversion: www.naturligbyggeri.no/halmhus/halmbyggeteknikk/halmdok03.pdf

Svenska jordhus, svenskajordhus.se är ett företag som drivs av Johannes Riesterer.

[nytt] Maja Malmgren i Vekhyttan är en krutgumma och lerfantast som dyker upp i många sammanhang (bland annat i filmen som jag tipsar om ovan). Här är ett reportage om hennes lerhus: na.se/nyheter/lekeberg/1.733348-lera-gar-bra-att-leva-i

Arkitekten Lillemor Husbergs säljbroschyr om halmhus i Äppellunden (PDF): www.husberg-arkab.se/appellunden/Appellunden.pdf
… och en artikel i Dala-Demokraten om Lillemors bygge.

En omfattande dokumentation av halmbalsbygget i Storkeboda (PDF): www.klimatpiloterna.se/pdf/Halmbalshus_webb.pdf

Halmhus på Ihre gård, Gotland, www.ihregard.se/halmhus.html

med mera…

Okej, det finns väl hakar med det här byggsättet också. Den som oftast framhålls är att det är arbetsintensivt. Ovan nämnde Magnus beräknar att effektiv arbetstid var motsvarande ett år på heltid för en person. Å andra sidan säger arkitekten Conny Jehrer att det är ett ”jämlikt och demokratiskt bygge” där alla händer duger och även barn kan bidra. På youtube såg jag halmbalarna staplas upp på en dag, med hjälp av en hel armé frivilliga.

Kommentera

Vårkänslor

I dag är det plusgrader för första gången på ett kvartal. Senaste veckan har det rasat snö, ris och grova grenar ur träden, så det är med fara för livhanken som man går skogspromenader med jycken. Vi borde kanske ha hjälm respektive ryggskena?

I går planterade jag två små fredskallor som stått i vatten sedan i höstas. Meningen var att T skulle få dem när hon besökte oss i julas, men då blev det bortglömt. Well, nu hade de gott om rötter. :-)

Jag sådde även frön i min fiffiga popup-box:
7 pelargoner
14 (myriader) lobelia
7 blomkål
14 purjolök
7 sallad

Jag har dessutom rensat en paprika på frön. Paprika är en flerårig växt som lätt får spinn vid övervintring och därför odlas som ettåring hos oss. Rustad med goda tips från erfaret folk (tack google) ska jag försöka få till några frukter att frysa in i sommar-höst.

Jag är verkligen usel på att driva upp plantor från frö och har oftast ihjäl dem redan innan första omskolningen. Men, skam den som ger sig. Om grönsakerna dristar sig till att titta upp (vilket inte är självklart dels av nämnda skäl, dels att fröna var bäst före 2002) så är planen att ta med dem till svärmors kryddgård i samband med den årliga potatissättningen.

I fjol sådde jag också 7 pelargoner. Två grodde aldrig, två torkade bort, men tre blev omplanterade. Jag gav den allra finaste till mams och den blommade oavbrutet i två månader hos henne. Jag var omåttligt stolt. De två som jag behöll fick ohyra och var nära döden ett antal gånger, men nu har de repat sig och växer så det knakar i köksfönstret.

I köksfönstret laddar även bäbis-hibiskusen för fyra stora blommor och den gula rosen från i fjol har mirakulöst fått två feta knoppar. Jag och A har aldrig lyckats hålla liv i en krukros mer än ett halvår.

Den stora mamma-hibiskusen i vardagsrummet har hängt med i två decennier. Den är ursprungligen ett skott från svärmor och blommade med en enda blomma just på hennes födelsedag 23 februari. Jag är helt övertygad om att det var en grattishälsning. Mamma-hibiskusen blommade oavbrutet i sex månader i fjol och verkar av knoppanlagen att döma förbereda en ny omgång nu.

Kommentera

Bra att veta

I dag fick jag ett brev från försäkringsbolaget om att min olycksfallsförsäkring inte gäller skador som jag ådrar mig när jag deltar aktivt i slagsmål, gängbråk och upplopp. Nähänä. Jag får väl försöka komma ihåg det.

Kommentera



































eXTReMe Tracker