kajo.info.se

Kasper har nu varit här i snart en vecka. Han är en försiktigt kisse som hittills nöjt sig med att erövra vardagsrummet och kontoret bit för bit. Han provsitter alla möjliga skrymslen och vrår, en hel del av dem synnerligen innovativa om man jämför med gamla katternas sittvanor. Den återkommande frågan under veckan är ”var är Kasper nu då?”

Ser du Kasper? (bilderna är klickbara)

Här kommer en svit från i tisdags då jag fick möblera om i Kasper-landet (den del av vardagsrummet som Kasper mutat in som sitt och som vi avbalkat med fotpall, flygplan och lite annat) för att Scoobs skulle kunna lägga sig på sin solfläck bredvid tv-bänken. Kasper låg i soffan men kunde inte motstå att smyga runt och spana en stund bakom tv-bänken… och minsann, bestämde han sig då för att Scoobs inte är ett farligt djur. Vilket han ju hade alldeles rätt i.

På den här arbetsplatsen är hundar välkomna. M som är kontorschef har nästan alltid med sig Zimba (längst till höger) och Zimba är Scoobys nya fjälla. (Liiiite Woody Allen-varning på det om ni frågar mig, Scoobs var ju styvpappa åt unga fröken så länge adoptivmorsan och tidigare fjällan Collie var med i bilden).

I dag var det ytterligare en hund på besök, en äldre terrierdam som jag inte snappade namnet på (längst till vänster) och väldigt mycket folk i lokalerna, så vovvarna fick spana på verksamheten från sidlinjen, här markerad av ett hyllplan strategiskt placerat i dörren till M:s kontorsmodul, numera känt som M:s Hunddagis. :-)

Hos andra är det väntan först och tillökning sedan. Här är det tvärtom. Vi väntar fortfarande på att Kasper ska komma fram från sin självvalda isolering.

I natt vid sängdags passade han på att omgruppera sig medan A var i badrummet och jag var ute med jycken. Efter lite spaning återfanns katten uppe på fönsterbrädan mellan gardinen och en blomkruka. Jag flyttade krukan så att han skulle få plats att ligga.

Där på fönsterbrädan har han legat stött sedan dess, med undantag för två små rekognosceringsturer i vardagsrummet. Ena gången bakom tv-bänken fram till kontorsdörren och tillbaka. Andra gången åt motsatt håll, men där kom han bara halvvägs eftersom det inte gick att smyga bakom soffan.

Han vet att det finns mat, vatten och toalåda men använder dem inte. Jag fjäskade och ställde fram en fåtölj med ”hans” handduk (den som han hade i buren och låg på i går bakom tv-bänken) men hittills har han inte satt så mycket som en tass på den.

Vi hälsar på honom lite då och då, och det verkar okej, en liten stund i alla fall. Vid två krafstillfällen har vi hört spinn. Lågt och försynt, som om det är ljuddämpat av hans stora kropp. Lillstumpa spinner många decibel högre…

Han heter Kasper och är fyra år gammal. Som ni ser är bilden från blocket, inte bara en gång utan två – och det här är tredje gången på ett halvår som han flyttar. Men här ska han förhoppningsvis finna sitt livslånga hem. (Ja, nu menar jag inte bokstavligen i den här lägenheten utan i den här familjen.)

Kasper har haft en tuff dag i dag. Hussen sedan två månader haffade Kasper ovanpå soffryggen och försökte stoppa katten i en flyttlåda. Kasper kissade på sig i förskräckelsen och slogs vilt i lådan så lådan gick sönder.

När jag kom dit några timmar senare med resenären (transportburen) hade katten gömt sig längst inne i duschen. Han skulle i och för sig behöva bada för han luktar kattkiss. Men det var ju inte mitt ärende. Jag försökte övertyga honom att han kunde gå in i transportburen själv, men det ville han inte. Å andra sidan protesterade han inte heller när jag vänligt men bestämt lyfte in honom.

På det hela taget gick hemresan bra. Han fick panik och snodde runt som en galning första gången jag lyfte upp buren, i badrummet, men när jag satte ner den i hallen igen så lugnade han sig och sedan gick det bra. Det saknas en skruv framtill på buren. När jag kom innanför dörren hemma och han kastade sig mot gallret så gick luckan upp. Tur att vi var hemma! Jag ska sätta dit en ny skruv innan vi åker nånstans igen.

Kasper är en bjässe i jämförelse med lillstumpan. Han väger minst fem-sex kilo och är dubbelt så stor.

Lillstumpa ligger i sin hängmatta och har inte släppt Kasper med blicken sedan han kom in. Kasper ligger och trycker bakom tv-bänken, två meter därifrån. De har inte sagt ett ljud till varandra.

Scoobs tyckte att det var spännande med den stora pälsbollen som dråsade ut ur resenären men när Kasper snabbt rann iväg längs vardagsrumsgolvet och jag sa åt Scooby att stanna så har jycken inte med en min låtsats om att det skulle finnas någon mer i huset.

Scoobs har alltså inte kollat bakom tv-bänken en enda gång (duktiga hund! :-) Jag och A går dit lite då och då. Kasper tycker för all del att det är ganska trevligt att vi kliar honom bakom örat, men han är inte beredd att komma fram än på många timmar.

Min mage ryms knappt i byxorna längre. Det är nästan plågsamt att ha knappen stängd. Jag har lite dålig utsikt från mitt perspektiv men nog ser det ut som att jag har odlat ridbyxlår också. Och på fredagkvällar är jag så trött att jag går och lägger mig en timme före normal sovtid.

A:s lilla kudde till gubbmage har växt på sig och omisskännligt börjat hänga över linningen. Han klagar över träningsvärk i rumpan bara han måste böja sig ner och knyta skorna mer än två gånger om dagen.

Lillstumpan har börjat snarka, och tappar rösten: hon jamar med hela kroppen men det kommer inte ett ljud. Ibland när hon är nyvaken och raglar iväg till toa går hon så långsamt och knyckigt att hon ser ut att vara 92 år gammal. (Hon fyller 16 år nästa fredag.)

Scoobs har också blivit tjock om magen och stel i lederna. Ibland haltar han när han kliver ur sängen, och de senaste dagarna har jag sett antydan till haltning när vi varit ute på långpromenad också.

A begrundade alla dessa krämpor och konstaterade sedan: ”Det verkar som bäst-före-datumet har gått ut för hela den här familjen?”

Fem saker som Scooby tycker borde förbjudas:
1. Fyrverkerier
2. Svarta betongsuggor, svarta sopsäckar och andra svarta oformliga saker
3. Stora svarta hundar som skäller elakt (exempelvis en viss newfoundland och en grand danois som båda bor på Litsvägen…)
4. Strumpor för hund (om de är avsedda för Scoobs)
5. Badning av hund (om hund = Scoobs)

BUBBLARE
* Kortväxta tjocka män med konstiga kläder och underligt beteende

Scoobys fästmö klarade sig inte. Hon fick somna in i dag på eftermiddagen. Jag hade det på känn redan igår och drömde konstiga saker i natt, bland annat att jag råkat glömma kvar henne på biblioteket(!) och hon fanns ingenstans… Collie var en duktig vallhund och den perfekta kontorshunden, diskret mot hundrädda besökare men klättrade gärna upp i knäet på den som ville kela med henne.

Collie älskade valpar, små hundar och katter och ville gärna kramas och pussa på dem men lillstumpan var svårflirtad.

M skaffade en valp i somras för att kloka, duktiga Collie skulle uppfostra den ordentligt. Det känns sorgligt att hon inte fick göra färdigt, hon gick bort åtminstone 2-3 år för tidigt.

Jag sydde nya strumpor åt Scoobs i går kväll. Hittills har han haft ett par egna (i rätt storlek) och ett par av Molles gamla (dubbelt så stora). Ni kan ju tänka er själva hur det är att vara en storlek 35 som springer runt med ett par 45:or – det är att välja mellan att frysa om fötterna eller att snubbla runt med överhäng och stukningsrisk. Jag har tänkt hur länge som helst att jag ska åka till djuraffären och köpa ett par i rätt storlek men det blir inte av.

Det nya paret är handsytt i mörkblå fleece med kardborreband runt vristen, dubbelt kviltat tyg i sulan och laskade kanter. Halvvägs in i projektet började jag ifrågasätta det fiffiga i att sy för hand för det tog längre tid än jag tänkt och kardborrebandet var inte särskilt samarbetsvilligt. Vid monteringen uppdagades att jag sytt på reflexerna så att de delvis hamnar under kardborrebandet. Det skadar inte att tänka färdigt när man gör ”förbättringar”. Jag hade ju bara tänkt att de skulle synas bättre på skaftet än nere på tassen…

Tussarna ska vara till framtassarna. Bäst som jag satt där och laskade kanter funderade jag på om det då verkligen är strumpor – det kanske är vantar? M:s hund som har problem med leder och blodcirkulation har nyss fått egna köpetussar och de ser precis ut som små barnvantar: sydda i röd bävernylon med infällda reflexer och svarta vristmuddar. Jag hojtade dessa funderingar tvärs över korridoren till A som satt med ryggen till i sitt eget pysselrum och pillade med ett modellflygplan.

– Hur många fingrar är det? hojtade A tillbaka.
– Ett! sa jag.
– Då är det tveklöst en strumpa.

Klara besked minsann men jag är ändå inte helt övertygad…

Vid provturen vågade jag inte sätta de nya fram eftersom jag inte hade nåt bra antihalk-grejs till sulorna hemma. Det visade sig att den kviltade sulan nog behöver nån slags impregnering eller fuktspärr. Det verkar som att värmen från tassen smälter snön så att sulan blir fuktig. Återstår alltså lite justeringar men strumporna är lätta att ta på, passformen är bra och de sitter på bra utan att jag behöver oroa mig för hur hårt åtdraget bandet är. Dessa kriterier är det inte alla köpestrumpor som uppfyller.

I dag när vi kom hem efter promenaden satt det en katt på gården och väntade på oss. Den hade tänkt följa med in men blev lite betänksam när Scoobs skällde ut den i fyra tonarter.

Märkligt. Har ryktet redan spritt sig att vi har en väldigt-väldigt tom plats?

När A gick ut ensam en stund senare kom katten genast fram och visade tydligt att den skulle med in. Men den var tjock som en liten julgris och hade ett halsband, så vi tror inte på den historien.

Macrokatten, alias missemånsen mattesmåns, alias Överinspektör Måns Torsten Katt har lämnat sin tjänst som mattes knäkatt och ledare för farmen. Han blev sjuk i går kväll och dog klockan fem i morse. Vi satt hos honom men jag tror inte att han var medveten om det.

Vi hade köpt tårta åt honom på fars dag.

I går på dan verkade han alldeles som vanligt. Nånting måste ha gått sönder inuti.

Macro blev 16,5 år och jag saknar honom så.