Jag väntade på våren, men när den kom var jag redan sjuk och kunde inte glädjas åt det som spirade och växte. Jag såg bara det som saknades, det som inte var klart och allt som gått på tok. Inte ett enda inlägg blev det här i bloggens trädgårdskategori. Lyckligtvis brydde sig inte trädgården om det. Den växte ändå.
Och nu, långt senare, är jag i alla fall glad åt bilderna från iPhonen.
I slutet av maj stod Darwin- och fosteriana-tulpanerna i full blom, däribland flera rosa Impression-sorter och Orange Emperor. De tidiga, låga kaufmanniana-tulpanerna hade redan blommat ut.
I mitten av juni blommade fortfarande viridifloran Spring Green, liljetulpanerna och de sena dubbla, däribland rosa Angelique som har sällskap av en sibirisk optands-pion.
Efter Darwin-tulpanerna kom allium-bollar svävande ovanför de ännu gröna tulpanbladen. Jag ångrade att jag inte planterade fler allium, längs hela rabatten. De kallas kirgislök på svenska. Grundsorten, med botaniska namnet aflatunense, är ljuslila och den mörklila heter ”Purple Sensation”.
Jag såg nånstans en bild av allium planterade framför lila bondsyrener. Mycket välmatchat. Det växer lila bondsyren vid infarten som jag ska föröka. I höstas skördade jag en burk allium-frön…
I början av juli stod grannens Poppius i full blom. Grannen anser att halva busken är vår eftersom den vandrat in över tomtgränsen. Inte mig emot. Det surrar om busken så det hörs på flera meters håll när traktens bevingade insekter samlas till kalas.
Och sen, när Poppius blommat klart, då kom de andra rosorna.
Lilla Sigrid, som ser ut som en krukros, har sällskap av liljan Foxtrot. Det är faktiskt tre Sigrid (och en stor klarröd Kordes Robusta som nog inte borde vara där men jag vågade knappt tro att den skulle klara sig). Om Sigrid tar sig enligt sortspecifikationen så ska liljorna bli helt inbäddade. Jag gillar Foxtrot. Det är en relativt tidigblommande asiatisk sort.
Sigrids syrra, Lena, trängs med en lilja som heter Inuvik. För tätt eller för långt ifrån, aldrig blir jag riktigt nöjd med hur blommorna arrangerat sig. Jag vill att rabatterna ska se ut som blomsteruppsättningar…
Sigrid och Lena har en brorsa , Ole, vars blommor är rosa när de slår ut och sedan bleknar till vitt. Liljan heter Mona-Lisa och doftar ljuuuuvligt. Det stod ”kvastar” av på tok för tätt planterade Mona-Lisor i den annars kala före detta tulpanrabatten. Förhoppningsvis kommer trädgårdsmästaren att flytta isär liljorna och komma ihåg att vattna så att sällskapsnävorna växer till sig under kommande säsong.
Innocencia tycker jag är så fin. Därför satte jag plantorna nära ytterdörren så att jag skulle se dem varje gång jag gick in och ut. Tyvärr råkade plantorna då samtidigt hamna i värsta vindstråket från nordväst. De borde nog få flytta.
Precis när Innocencias knoppar slår ut ser de ut som små snittrosor.
Och så en idolbild till av liljan Inuvik. Jag såg en bild av vita liljor som växte i ett överdåd av brudslöja och blev inspirerad att göra likadant. Men jag har inte lyckats med mina frösådda brudslöjor. Än. I år kanske det går.
Jag köpte fem Bonica för 150 kronor. Det var en chansning, den rosen ska knappt klara vintern här. Men som de här fem har blommat! Hur mycket och länge som helst. Liljan heter Forever Marjolein, är tidig och bor i den orange-röda rabatten.
Rosen heter Juanita, och har sällskap av kantnepeta som jag frösått. Fantastiskt tålig och trevlig växt. De blå blommorna är mycket populära bland humlor. Bladen är lite silvriga och luktar lite mynta.
Mera kantnepeta, och en orientalisk lilja som heter Stargazer. För övrigt den mest populära liljan läste jag. Men den blommar för sent här, nästan på gränsen till frost. De sista stjälkarna tog jag in med outslagna knoppar, natten innan frosten knep allt som blommade.
På tal om att blomma för sent,. Syrenhortensians lime-rosa kolvar hinner aldrig riktigt slå ut sina vita små stjärnor. Fullt utslagen ska den se ut som en vit syren, därav namnet. En del i förklaringen är kanske att den står i blåsläge, och definitivt några växtzoner kallare än rekommenderat.
Bakom syrenhortensian syns tät silverarv som jag frösått. Som nygrodd och liten var silverarven fasligt petig och dog nästan vid flera tillfällen. Nu sprider den sig som en glupsk präriebrand.
Här bor Bonica, vanlig silverarv som jag fick vid ett trädgårdsbesök, frösådd pärleternell och den sena orientaliska liljan Sumatra som inte hann slå ut före frosten. Stora knoppar kan eftermogna och slå ut om man tar in stjälkarna i tid, vet jag nu av erfarenhet.
På sensommaren började trädgården åtminstone fläckvis och åtminstone nästan likna de rabatter jag tänkt mig. Fläckvis, alltså, och bara från noga utvalda vinklar. Jag börjar misstänka att det är med trädgårdsreportage som med fotomodeller. De kan se ut så där glamourösa, i rätt ljus. Men oftast inte till vardags.
Hips vips var det slutet av september. Vid lillgaraget blommade dahlior och riddarsporre i tomatlådan som stått tom mest hela sommaren. Tomatlådan har hittills inte producerat en enda tomat. Men den är ju röd i alla fall…
Den mörkbladiga dahlian med enkel aprikos blomma heter Catherine Deneuve och den vita näckrosdahlian är Karma Marten Zwaan. Jag är inte vidare snäll med mina dahlior. De vill ha generöst med kalium och vatten. Ska försöka komma ihåg det, om de överlever vinterförvaringen, och min omilda utplantering, ytterligare ett år. Jag hade många dahlior från början. Nu är det bara de här två kvar, och kanske en till som jag råkade bryta av så den inte hann få några blommor i år.
På temat tio små pojkar så tar nog mina klematisförsök rekordet. Jag vill ju ha storblommiga, trots att de flesta sorterna enligt gängse rön inte går här. Ett par av dem som jag beställde var slutsålda. Sen har jag haft otur med några skott som inte kom igång, eller i tidigt skede tvärdött av oklar anledning. Resten har bevisligen levt ett tag men dött av larvangrepp, torkat på grund av att de krafsats upp av grannkatterna som använt rabatten som toalett, drunknat vid vårens obligatoriska översvämning(?), frusit ihjäl under vintern eller av kall nordvästan, förtvinat i skuggigt norrläge eller stekts i för kraftig södersol…
Utom Mari, Kaunitar och Blonde. De blommar och får mig att hoppas att jag kanske kommer att få till det rätt, så småningom. När jag kollade min gamla inköpslista fick jag plötsligt en aha-upplevelse. De tre som överlevt och blommar har en sak gemensamt. De tillbringade två somrar i kruka och den första vintern i jordkällaren. Kanske behöver skotten helt enkelt växa på sig lite mer, innan de är redo för frilandsrabatter.
De här höstanemonerna är ett namnlöst fynd från Tradera. Kanske hade jag sån tur att det faktiskt är tomentosum, som enligt expertisen är den enda som ska kunna fungera i vår växtzon. De är precis så fina som jag tänkt mig, och de större plantorna satte massor av knoppar. Tyvärr tar frosten fler knoppar än som hinner slå ut, men jag fick många blommor ändå.
Det kan man inte säga om de dyrköpta namnsorterna som är betydligt klenare till växten och senare att sätta knopp. Jag bröt upp några outslagna knoppar för att åtminstone få en aning om färgen.
Höstfloxar köpte jag också ett litet sortiment av. Den som jag gillar bäst hittills är Danielle. Blomformen var inte min favorit när jag såg den på bild, jag valde den mest för att den var vit. Men hos mig har Danielle utklassat de andra höstfloxsorterna med hästlängder. Fullt frisk, börjar blomma tidigt och håller på till bistra vintern. Luktar gott. Stadiga stjälkar och fint, mörkgrönt bladverk.
I slutet av september tog frosten alla perenner och det var minusgrader på nätterna i flera dygn. Jag rensade ogräs, bar in cykeln och utemöblerna.
Den 23 oktober plockade jag upp lök och jordärtskockor, och flyttade dahlia- och begonia-knölar till ett uppvärmt utrymme.
Sen var den tredje trädgårdssäsongen definitivt över.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 