kajo.info.se

För flera år sedan ägnade jag nästan en hel sommar åt att hitta det skönaste paret sandaler. Jag provade sandaler i varenda butik som hade några. Till sist hittade jag ett par som jag köpte, och det är fortfarande samma par som jag alltid använder.

I går klippte jag gräs hos svärmor, iförd avklippta jeans och mina favoritsandaler. Alla som klipper gräs vet att man ogärna gör det i sandaler, och särskilt inte i sina favoritsandaler, eftersom nyklippt gräs färgar av sig. Dessutom har svärmor nyligen fått fjärrvärme så delar av den rejält tilltagna gräsmattan är nyplanterad. Där växer tussar av maskrosor, tistlar och annat halvmeterhögt ogräs bland späda grässtrån och kala jordfläckar. I går bestämde jag att det var dags att tukta nyodlingen. Damm och småstenar yrde över nejden.

Efteråt var mina ben och fötter som en målarduk: det ordinarie vita syntes knappt mellan blåmärken, röda småsår och insektsbett, grönt gräsklipp, bruna jordstrimmor och sporadiska maskrosfjun. Jag begrundade eländet när jag gick med jycken ner till sjön.

Egentligen gick vi dit för att Scoobs skulle gå på toa, men istället klafsade jag ner i vattnet med skor och allt så långt rullkopplet räckte. Scoobs stod kvar på stranden och höll emot: ”Är du skvatt galen?! Vatten ska man dricka, inte vada i!”

Där halkade jag runt en stund bland såphala stenar med vatten till knäna och såg förmodligen lika lycklig ut som en femåring.

På vägen hem gurglade det i sandalerna för varje steg. En liten skumfontän bubblade upp mellan tårna för att sedan sugas tillbaka när jag lyfte foten, i olika tonarter på höger och vänster fot: skvisch-slöööörp-skvosch-weiii.

Det är polstrad mockasula i sandalerna. De var gulorange i historiens början. Samma färg som jag nu efter tre fotbad fortfarande har på fotsulorna och en centimeter upp på hälarna. Sulorna i sandalerna har däremot efter blötläggning och skrubbning antagit olika nyanser av mörkbrunt.

Nå, det matchar ju de svarta banden så mycket bättre.

Jag har tagit fasta på ett av alla ”maximera-din-semester”-råden som det vimlar av just nu. Jag har bokat hotellrum på annan ort första helgen på semestern. Planen är att miljöbytet snabbt ska rycka en ur vardagslunken. Jag vet ju att det fungerar. När jag har varit borta en helg och äntligen kommer hem, så undrar jag ofelbart varför det inte kommit mer post, jag har ju varit borta jättelänge.

Vi åker inte särskilt långt… 20 mil åt sydväst för att shoppa, strosa runt och kanske få tillfälle att klappa ångloket Loke, som verkar vara stort som en ponny ungefär.

Tips om du också ska fly vardagen: Ibis Hotel har ”kuddkrig” och säljer rum för 199, 299 och 399 kr.

A är revisor i en förening och den här tiden på året är det högsäsong för årmöten. Vanligtvis brukar årsmöten vara ganska torra tillställningar. För att liva upp stämningen lite föreslog jag att han skulle ta med ukulelen och sjunga sin revisorsrapport, istället för att läsa upp den.

Därefter skulle församlingen utbrista i ett unisont JA i olika tonarter på frågan om styrelsens ansvarsfrihet.

Sen kunde valberedningen sjunga sina förslag som en duett, den ena sjunger uppdragen och den andra namnen.

Vore inte det trevligt? Åtminstone borde man kunna begära det av en körförening.

Men nu är det ju inte en kör som A är med i, utan en rc-flygklubb.

Om ni tror att radiostyrda flygplan är små, så tänk om. Efter mötet kom A nämligen hemsläpande med ett ”fynd”. Ett två meter långt flygplan! Som ska inhysas nånstans här i huset. Det står för tillfället på golvet i vardagsrummet men där ska det inte stå länge till.

Med meterstocken i handen klev vi in i pysselkammaren för att undersöka möjligheterna att klämma in det nya planet bland alla de andra planen och bilarna. Det kan finnas plats uppe under taket, om vi placerar om lite andra grejer och skruvar dit extra hyllkonsoler.

Jag tittade begrundande på väggarna för jag inser ju att det bara är en tidsfråga innan nästa radiostyrda pryl kommer in i huset, och var ska den då få plats? Pysselkammaren har högt i tak så mitt förslag var att sätta ett galler i taket där flygplan och bilar kunde hänga ner i krokar.

”I så fall kommer pysselkammaren att bli farligare än lampbutiken nere på Storgatan”, sa A dystert. ”Vi får sätta upp en hylla utanför dörren för plasthjälmar.”

”Ja, och så kan vi ha en varningsskylt på dörren: ”HARD HAT AREA”. Så där som det brukar stå på utländska byggen. Våra hjälmar ska vara motivlackade, och så kan vi ha ett par lånehjälmar för besökare. Och så måste vi ha en pytteliten hjälm till Lillstumpan och en lite större till Scoobs när han ska krypa in i sitt bombshell under hyllan… Husdjuren måste nog ha ryggskydd också. Var tror du man får tag i sådana? Det borde väl vara nån sån där kolfibergrej som mc-åkare har..?”

Ungefär där började A känna att det kanske vore en enklare lösning att inte ha så många rc-grejer. Återstår att se hur länge han kommer ihåg det. Det är snart dags för årsmöte i rc-bilklubben.

Man får säga att vädret är stabilt. Det har varit –14,5 grader och lätt men konstant snöfall i fler dygn än jag håller räkningen på. På balkongräcket är snödrivan nästan en halvmeter. Staketstolpar och buskar får lustiga, vita tomtemössor och trädlaviner går lite då och då.

Jag har sopat av och skyfflat fram fårrden ur sitt snöbo. Snön nådde mig över knäna och över bilens extralysen. Det är lätt kallsnö och mängder av den. Kan man sälja den tror ni? Jag skulle verkligen behöva bli av med den på balkongen för nästa väderomslag kommer att innebära att vi inte får upp dörren längre.

Balkongräckesdriva. Lite coolt att se snön sticka upp ovanför krukväxterna när man sitter på andra våningen…

Scoobs har strumpor på varje promenad, dels för att det är kallt, dels för att nysnön klumpar sig mellan trampdynorna. Varje gång vi ska ta på dem är det samma sak: ”Åh neeej, inte strumpor!!! Snälla matte, inte strumpor!” Om jag råkar visa dem innan vi tagit på kopplet så springer han och gömmer sig under bordet eller i sitt fyrverkeriskyddsrum längst in under hyllan i pysselrummet. Jag har provat låta honom gå utan för att sedan sätta på dem när han står där och klagar över att han fryser och har isklumpar, men han tycks inte lägga ihop det ändå. Med strumpor = varmt och mysigt. Utan strumpor = kallt och klumpar. Nej. Jag får hålla fast honom och pressa på strumporna medan han ser ut som att jag begår hemska övergrepp. Så fort han kommit ut glömmer han bort att han har dem och skuttar nöjt fram i snön.

Det är kallt hos oss! På TV:s väderkarta i går såg det ut som om en blålila multiminusblobba lagt sig tillrätta över vårt län medan alla andra har normal vintertemperatur. Men det är också strålande sol, klarblå himmel och gnistrande vitt. I dag kände jag solens värme för första gången den här vintern.

A gjorde presentkortsrebusar i julklapp till mig och svärmor. Gissa vad vi har fått?

Mams och K hade med sig en låda saffranssemlor till fikat häromdan. Semlebullarna var ordentligt gula och jättegoda, inte som de där bleka snål-lussekatterna vi köpte förra veckan. Grädden hade möjligen en ton av vanilj. Mandelmassan var som den brukar. (Skönt, jag var lite orolig att det skulle vara russinpuré i mitten. Fast det hade kanske varit helt okej? :-)

Nu ska jag bara bestämma mig för om det var årets sista semla eller kanske säsongens första? Personligt rekord åt vilket håll man än ser det.

Vi bor för tillfället i ett julkort av Disney-karaktär. Jag har tänkt i flera dagar nu att jag ska komma ihåg att ta med kameran ut. Men min Nikon har inte fått leka på flera månader så batteriet är förmodligen tomt och trots att grönsaken (fickkameran) ligger på (läs mer »)

*ta daa*

Smaskens

• Mammas rullrån och/eller brunkakor
• Hembakta mördegskakor: brysselkex, (läs mer »)

Grannen monterade ner den stora studsmattan igår. Det innebär rimligen slutet för årets hoppturism. När grannen skaffade studsmattan i våras upptäckte vi att det finns många fler ungar i grannskapet än vi varit medvetna om. Plötsligt vallfärdade de från (läs mer »)