kajo.info.se

I går kväll var det mörkt före åtta på grund av dåligt väder. Då stod jag vid trädgårdsbordet, i mörker, duggregn och blåst, och tryckte ner småplantor på känn i krukor med kladdig jord.

”Nu får det vara nog! Planteringssäsongen är härmed över. Jag ska inte köpa några fler plantor på Tradera i höst.”

Den beslutsamheten varade ända tills i morse, då jag fick mejl från Tradera och påmindes om att jag hade några omdömen att avge.

Å vad skådade då mitt norra? En sällsynt planta av brokbladig kaukasisk förgätmigej! I kväll, och priset är inte orimligt. Klicka-klicka på bevakning.

Nej. Besinna mig nu! Jag vill inte stå ute i regnet och plantera något mer.

Först gruvade jag i nästan ett helt år för att sätta spaden i marken. Det kändes så definitivt liksom. Kravfyllt. Man måste veta.

Sen värmde jag upp med att gräva dränering i infarten. Många grävstunder blev det.

Sålunda uppvärmd skapades första rabatten som heter ”Vårbacken”, även känd som det mer prosaiska källarbacken.

Nu i helgen blev det en rabatt till, en avlång vid logen. Tyvärr råkade den snabbt få namnet ”Loglimpan” och jag befarar att den aldrig kommer att få något mer poetiskt klingande.

Jag har idéer om flera anläggningar…

Slå gräs, kratta, kärra grus, skotta jord, krypa på knä, lyfta sten, sitta på huk, plantera. Jättebra barmarksträning.

Och, lycka! Häromkvällen fyndade jag en crosstrainer för 350 kr på Blocket! Jag har suktat efter en  i flera år men tyckt att det varit för mycket pengar att ställa i förrådet. För ja, jag vet hur det är med ambition och verklighet…

Nu  behöver jag bygga ett ställ till Lillen (bärbara datorn). När grävsäsongen är över, marken är frusen och vit, och styggvädret rasar ute ska jag streama film och trampa-trampa-trampa, inbillar jag mig.

En av mina favoritbloggare Slottsträdgårdsmästaren (alias Hasse Wester) har besökt Rosenhill. När jag såg Hasses och hans dotters bilder blev jag också lite kär i det stället… Hur kreativt och kul som helst. Utemöbel av gamla däck och plankor. Ett hängmattehotell. En ”Ge-och-få”-butik. Och framförallt, ett äppelmusteri i hanterbar skala!

Hasses besök hittar du här: Rosenhill – länge leve långsamheten!

Och Rosenhills egen webbsida: rosenhill.nu

I Elin Lundgrens reportage syns det lite tydligare hur mustningen går till.

Hela sommaren har jag väntat på att kunna ta frön från den vita trädgårdsnattviolen nere vid järnvägen. Jag köpte sådana frön i fjol men det var visst ingen vidare sprutt på dem.

Trädgårdsnattviolens fröbaljor är lite lustiga. De ser ut om långa pinnar, och har varit gröna hur länge som helst. Men så i går upptäckte jag att kapslarna på en av de rosa hemma i trädgården äntligen hade mognat till brunt. Då kan man dra bort skalen och inuti sitter fröna liksom i ett såband.

I dag när jag kom till järnvägen upptäckte jag att nån redan varit där med slyklinga. Fanns inte ett spår av trädgårdsnattviolen. :-(

… vilket påminner mig om brandliljorna som jag hittade på grannens åker i våras. Jag gruvade mig för att fråga om jag fick ta några för jag tyckte att det var framfusigt. Men det löste sig. Bonden kom och gjorde kofoder av dem. Behöver jag inte heller sukta efter längre.

Mitt trädgårdsnördande har fått oanade konsekvenser. Häromdagen kom A hem och bekände att han stått och tittat på rosorna utanför jobbet och funderat över vilken sort de var. Varvid han blev så förskräckt över sig själv att han genast måste intala sig att tänka på olja, verktyg och radiostyrda bilar. Han kan dessutom räkna upp minst fyra rossorter. Det artar sig.

Just nu är jag åter hårt ansatt av tulpandrömmar. Detta föranledde mig att börja göra en lista över hur ämnena växlat det senaste året. Så blev jag ambitiös och vill att listan ska vara hyfsat komplett med några kommentarer om tankar och resultat också. Ett historiedokument: ”Mitt första år som trädgårdsnörd”. Då blev det ett större projekt.

”Haha”, sa A, ”jag kan sammanfatta åt dig: Storhetsvansinne! Du vill ha allt, och inte bara en av varje utan massor av varje sort. Och krukor, byttor och tråg överallt!”

Jess well, det täcker väl ganska bra precis upp det. Men jag jobbar ändå vidare med mitt något långrandigare epos.

På tal om prylar som man ”behöver” så måste jag sjunga en liten lovsång till den här:

När jag köpte en foderskopa i rostfritt på Granngården (finns även hos andra) för 125 kr så passerade jag nån slags gräns. Det var förfärligt mycket pengar, tyckte jag. Snudd på skamlöst faktiskt. Jag har planterat med många usla skopor: platta plantspadar som ingenting rymmer och plastskopor som tappar skaften, och när jag fick den här i handen så kändes den rätt. Precis lagom stor, med bekvämt grepp. Den rymmer 0,5 liter. Den har storasyskon som rymmer mer, men jag tänkte på påsöppningar, smala krukor och belastning på handleden. Nu när jag haft den snart ett år kan jag säga att den till och med är ännu bättre än jag hoppades. Jag använder den till allt som ska skopas. Aj löööv it!

Trädgårdsbloggaren Linda som jag lurkar hos konstaterade i somras att om man nu odlar ätbara saker så ska de ju ätas… och det kan ge en del obehag om man driver upp sånt som man inte tycker om.

Haha! Precis vad jag också upptäckt! Det är lätt att bli alldeles galen vid fröhyllan och plocka på sig en massa nyttiga saker som man aldrig kommer på tanken att köpa med hem från grönsaksdisken.

För egen del blir jag alldeles vild vid pluggboxar och brätten och sår massor av varje sort. Dels för att jag inte har en aning om hur många som kommer upp, eller hur många som går åt, och för att ”ha i reserv” om jag råkar ha ihjäl några. Just den saken kanske jag kommer till rätta med nästa år. Erfarenheten hittills är nämligen att om de dör i förtid, så dör de vanligen som småttingar alla på en gång. Om de inte dör, så får jag kasta bort dem ändå eftersom jag inte har plats för dem. Så kan man inte ha det.

Nu har jag en idé om var jag ska odla gurka, squash, tomat och paprika nästa år. Med växtplatsen klar borde jag också kunna räkna ut lämpligt antal.

Precis som Linda får jag nog också fundera ordentligt över vad jag vill skörda.

• Gurka äter vi bara färsk och vi är inte storkonsumenter. Borde räcka med två plantor av olika sort, för att se vilken som är bäst.
• Röd paprika äter vi gärna stekt eller ugnsbakad, ganska ofta, och det är dessutom dyrt att köpa och ibland svårt att hitta fina så jag planerar att frysa in. Fler såna alltså.
• Squash är bra utfyllnad i pastapytter, grillspett, gratänger och ugnspotatis. En planta av två-tre sorter att börja med, för att se vilken som blir bäst.
• Tomater. A äter färska, men inte många. Jag använder en del krossade tomater och tomatpuré, och gillar egentligen smaken av torkade tomater men köper aldrig. Här kanske man bör laborera med olika sorter för att få en lång färskfruktssäsong och ett bra konserveringsresultat. Det är visst inte alla tomater som är bra att purea eller torka. Kräver närmare studier, känner jag.

Fine Gardening har en serie videosnuttar om hur man planterar, binder upp, beskär, skördar och konserverar passerade tomater.

And by the way. Amerikansk tomato purée är på svenska tomatsås eller kanske passerade tomater. Vår uppfattning om tomatpuré heter tomato paste.

… och så här gör de på italienska:

Amerikanskorna ojar sig över hur mycket tid det tar att konservera tomater om man inte har en äkta italiensk tomatpress.

Nu känner jag att det här trädgårdsäventyret börjar bli liite skrymmande. Jag har ju redan insett att jag behöver en äppelsvarv och en körsbärsurkärnare och naturligtvis även en plommonurkärnare, pflaumenentsteiner. Vi behöver bestämt några köksskåp till. Eller kanske ett nytt produktionskök?

En sån å en sån å en sån…

Oj oj! Nu kommer de snart, lökarna och knölarna som jag beställde i våras.

Mindre bra är att jag ännu inte anlagt den stora rabatt där jag tänkt ha hälften av dem. Tråkigt också att mams inte får vara med och gräva ner dem. Men det viktigaste är ju att hon får se dem komma upp.

Riktigt bra är också att jag hunnit få lite perspektiv på ytor. När jag beställde hade jag dimmiga begrepp om åtgång per kvadratmeter. Jag trodde att jag skulle behöva gräva ungefär en halv fotbollsplan. Jobbigt nog, men ve och fasa – tänk om jag skulle sätta dem på fel ställe och behöva göra om allt?! Då blir det ju tre gånger grävande…

Nå, nu vet jag bättre. Insikten började smyga sig på med ”Växthusdrömmar” där Claus Dalby tycker att det är lagom med 40 stora tulpanlökar i en kruka. Sen trillade Kerstin Engstrands ”Romatisk trädgård” in i min postlåda och där rekommenderas 50-100 stora tulpanlökar per kvadratmeter i trädgården.

Well, det fattar ju till och med jag som novis att lökarna som jag beställt är mycket mindre.

Rekommenderat planteringsavstånd för krokuslökar är 2,5 cm. Om jag räknar rätt så kan man därmed knö in 1.600 lökar på en kvadratmeter (?!). Vilket kan tyckas lite onödigt eftersom jag läste att den här sortens krokusar i princip multiplicerar sig på några år. Min insats blir alltså att strö ut nån skottkärra grus, ett lass jord, strössla ut mina tvåhundra lökar och skotta över ett eller två lass jord till, så är det klart.

Det klarar jag nog av.

Men lite bekymrad är jag över vitsipporna. De ska ha fuktig skugga. Hur tänkte jag då? Vi har som bäst torr halvskugga. Hmm. Om jag nu inte ska gräva ner dem på norrsidan av fjöset? Men vem ska se dem där?

Mamma får ha sin mobiltelefon igång. Går på sjukgymnastik. Lovordar övningen bubbel-i-flaskan för dess slemrensande effekt. Har spegettiben och kör röd lånerullator. Får kanske komma till Östersund i morgon onsdag.

Jag gräver. Först ett dräneringsdike vid infarten, där vatten från byvägen rinner in och svämmar över vår gård. Grävningen tog två tillfällen och resulterade i två skottkärror sten och sex skottkärror jord. Idag markduk, dräneringsgrus och återfyllning. Så inleddes nästa grävprojekt, att bredda infarten.

Tjadden har kommit på en ny lek. Den går ut på att jag lägger årets skörd av bönor (åtta stycken…) på bordet. Sen petar hon ner dem och gömmer dem på olika ställen, och så ska jag leta rätt på dem och lägga upp dem på bordet igen. Just nu är två borta.

Åtta bönor är mer än en hundraprocentig ökning från i fjol. Inte illa av en stackars bönstjälk som blivit så fullständigt misshandlad. Nästa år kanske jag rentav planterar ut dem, ser till att de får vatten och nåt att klättra på så att inte bladen blir helt uppätna av sniglar. Vi har inga mördarsniglar, bara små ”slemgyltor”, men de är hungriga och har kalavverkat massor av sticklingar och småplantor. Här ska bli ändring! Nästa år har jag en riktig köksträdgård och ett snigelsäkert babyplantarium.

FJ Grotendoorst, den rosa nejlikrosen, är sprickfärdig. Snart, snart, kanske i morgon? Och mommahibiskusen i köksfönstret likaså.

Jag har höstkänning. Plantor och prylar måste snart komma in under tak. Fönstren måste få sina tätningslister. Innan snön och frosten. :-(