kajo.info.se

Momma, dämpat irriterat: ”Jädrar!”
Fyraåringen, intresserat: ”Va sa du momma? Sa du fjädjaj?”
Momma, oskyldigt: ”Ja. De små fåglarna har fjädrar…”

Studiebesöket i rörmokeribranschen blev delvis lyckat. Det vill säga, packningen passade perfekt – men sedan spolade mamma ner den av misstag.

Tisdag morgon stod jag återigen i rörmokerihögkvarteret. Chefen var där men kände uppenbarligen inte igen mig. Jag förklarade lätt skrattlystet mitt ärende.

”Jag behöver köpa fler Twyford-packningar, såna som den jag köpte förra veckan.”

”Har du så många skitstolar?” sa chefen undrande.

”Neej – men mamma råkade spolade ner den”, sa jag och väntade på reaktionen.

”Jaha. Det är sånt som händer”, sa han.

Hmpf. För att jobba med vatten var han fasligt torr.

En farbror har anlitat sonhustrun till att skicka ett foto till mig. Bilden kom fram men var lågupplöst. Jag mejlade och frågade om den kanske fanns högupplöst?

Detta har renderat ett antal telefonsamtal om kamerainställning, utsnitt, pixlar, bildstorlekar, lågupplöst kontra högupplöst mm. Jag föreslog att han skulle börja med att ta reda på om det kanske var sonhustrun som hade gjort bilden mindre för att den skulle gå enklare att skicka via mejl.

Nu ringde han igen. Sonhustrun skulle göra ett nytt försök att skicka bilden ”på ett annat sätt”. Nyfiket, hurdå? Farbrorn hojtar över axeln till nån annan: ”Hur var det hon skulle göra istället? Hon skulle skicka bilden…?” *mummel mummel* … triumfatoriskt: ”Nu ska hon skicka bilden som fil!”

Jaja, det blir säkert bra sa jag. :-)

Jag råkade just se en rapport från JTI (jordbruksforskningsinstitutet) om odling av gul lök. Genom att låta löken vara i marken 20 dagar längre så kan skörden öka med 27 procent.

Jaja, vem bryr sig? Lök är ju så billigt, som A brukar säga.

Men sen läste jag vidare. Normal avkastning är 40-45 ton per hektar på friland i södra Sverige, och potentialen enligt JTI med rätt frö, odlingsteknik mm är 60-80 ton/hektar.

40 ton = 40.000 kg x 2,50 kr = 100.000 kr.

Jag tror att vi struntar i halmen, ölet och spannmålet. Ska vi odla gul(d)lök istället?

Kedjan mellan knoppen och spolöppningen i mammas toa har varit trasig i evighet. Dessutom har gummipackningen murknat. Detta innebär att man måste ha en speciell lyft-släpp-teknik för att inte lämna en rinnande toalett efter sig. Ingen konst för mamma, hon är så van att hon inte tänker på det, men ett gissel för mig som bara kommer på sporadiska besök. Jag kommer vanligen ihåg det en sekund för sent, när jag redan har spolat och ser hur vattnet vägrar sluta sippra…

Det ger flashbacks att vid snart 40 års ålder stå vid toaletten och ropa ”Mamma! Färdig! Hjäääälp!”

Förra veckan inledde jag alltså ”Operation köpa reservdelar till mammas toastol”.

Jag hade sett ut leverantören, ett ruffigt gammalt rörmokarhögkvarter som jag och Scoobs brukar passera på våra promenader. Instinkten sade mig att det var större chans att få tag i udda grejer där än på lysrörsdränkta finbutiken. Jag anade att där även skulle behövas kontanter. Nuförtiden har jag normalt bara plastkort och återbäringskuponger i plånboken, men jag plundrade julklappskuvertet som legat i kassaskåpet.

Vid första besöket fick jag vända utanför dörren. Där satt en lapp om att butiken var stängd på grund av arbetsanhopning och att man kunde ringa ett mobilnummer. Mobilnumret ringde jag några gånger innan jag fick svar, av en rörmokare som tyckte att det var bäst att vänta till följande vecka när chefen skulle vara tillbaka. Han var den som höll på med reservdelar och han skulle vara där sju på måndag morgon.

Jag var emellertid inte vid butiken klockan sju på måndag morgon. När jag väl kom dit så möttes jag av samma lapp på dörren. Likaså vid lunch, och på eftermiddagen, och på tisdag morgon och lunch.

Men i morse var lappen borta.

På dörren stod i liten stil att de öppnade 10 men när det hade gått in i medvetandet hade jag redan ryckt upp dörren och klivit halvvägs in. Så jag hojtade inöver och frågade om det var öppet. Det kom svar inifrån, bakom ett draperi… nåt osammanhängande mummel. Så jag frågade igen och svaret blev ungefär lika intetsägande.

Efter en stund kom det fram en fyrkantig man med lockigt hår, gissningsvis i 60-årsåldern. Då förstod jag att chefen hade stått och rökt där inne och inte ville visa det.

Jag frågade efter reservdelar till en gammal Twyford 1975-1976 och han såg besvärad ut. Näee, det märket hade de aldrig sålt. Och han hade nog inget reservdelslager hemma. Det var ju en väldigt gammal modell.

Men jag är en vänligt envis filur, så jag stod tyst kvar och log uppmuntrande. Han fortsatte lite vagt att det kanske gick att beställa.

Efter en stund gick han in på kontoret och började rota bland pärmar och reservdelskataloger. Det förvånar mig inte att han inte hittade nåt. Pärmar från golv till tak i vad som såg ut att vara en salig blandning från decennier. Och verifikat strödda över hela bordet. ”Det ska finnas en skiss här nånstans..!”

Jag försökte artigt låta bli att titta så mycket, men kan säga att miljön var lite… bohemisk. Överallt halvöppna kartonger med prylar, fikamöblemanget var tre-fyra omaka pinnstolar och en bit av en hörnsoffa, det låg använda servetter på bordet och kaksmulor på golvet, demo-kranar monterade på en bräda lutad mot väggen, ställ med broschyrer och visningsmaterial huller om buller, en blå fiskformad kran av plast hängde på trekvart i dörrkarmen… och allra längst in i hörnet en kvinna som satt med ryggen till och prickade av papper från datorn. Oj, henne märkte jag inte först.

Chefen tyckte nu att jag skulle prata med byggvaruhuset, för de hade kanske sålt Twyford, och borde i så fall hålla reservdelar.

Så kom han plötsligt på nåt och gick tillbaka in i butiken, till ett ställ på väggen där det hängde svarta packningar märkta ”Twyford”. Jag konsulterade mamma via telefon och kom fram till att det kanske var rätt. Passade den inte så fick jag väl komma tillbaka med den. Och så kulkedja på metervara från ett litet förråd bakom draperiet.

En hundring ville han ha. Inget kvitto, och växeln togs nog ur hans egen plånbok… han fick hämta pengar bakom draperiet. Gummipackningen och kedjan fick jag i handen, och jag stoppade dem snabbt i innerfickan, i säkert förvar.

Hemma möttes jag av kartonglagret i hallen och stora tussar katthår. Kasper hade lagt en spya och i vardagsrummet låg en krukväxt på golvet. Spisen var full av brödsmulor från morgonens nybakta bröd och diskbänken belamrad med diverse. På köksbordet en tiokilos packe med brev och paket som jag gjort i ordning för postning. På skrivbordet utspridda papper, påsförslutare, pennor, tejprulle, miniräknare och adresslistor, på hurtsen en plastficksunderminerad papperslavin farligt nära kanten.

Visiten hos rörmokaren påminde mig att i fråga om affärsmässigt intryck har även min egen firma en del övrigt att önska. Å andra sidan är det ju resultatet som räknas: jag hade gjort en korrekt bedömning, mission accomplished.

Måndag ca kl 23:30, en minut efter att sänglampan släckts, hörs en röst ut i mörkret: ”Jädrar! Jag glömde ge hunden hans värktablett. Och så glömde jag mata surdegen!”

Här är en galen idé: att odla isoleringen till sitt eget hus! Jag råkar nämligen veta var det ligger några hektar åker i träda… :-)

I dag fick jag ett brev från försäkringsbolaget om att min olycksfallsförsäkring inte gäller skador som jag ådrar mig när jag deltar aktivt i slagsmål, gängbråk och upplopp. Nähänä. Jag får väl försöka komma ihåg det.

Från min huvudkudde har jag fri insyn i A:s hörselgång. Där växer numera en liten skog av strån i varierande kulörer.

– Vi borde köpa en fräspenna, kommenterade jag till A.

Efter en stunds dividerande kom vi fram till att resten av världen refererar till denna tingest som ”näshårstrimmer”. A insåg då också anledningen till min förflugna kommentar.

– Det är då väl själva den att man har blivit så gammal att det växer mossa på en, sa han och såg så olycklig ut att jag litegrann ångrade att jag dragit upp ämnet.

– Jamen, sa jag och försökte släta över: Det där luddet kanske är bra till nåt?
– Typ vadå..?
– Jaa… eh… för att hindra … inkomst av steklar?

Mamma och jag diskuterar utetemperaturer.
– Vi har –19, säger hon.
– Här är det –17, konstaterar jag.
– Jaha. Je e litte väär je men du e int så klein du hell, säger hon.

Norröver har de haft –29 i dag. Ändåh vääär de. Brr.

Scoobs har förstås strumpor vid våra max 15-20 minuter långa promenader. Stackarn, tänk att han blir så olycklig varje gång jag tar fram dem.