kajo.info.se

Kedjan mellan knoppen och spolöppningen i mammas toa har varit trasig i evighet. Dessutom har gummipackningen murknat. Detta innebär att man måste ha en speciell lyft-släpp-teknik för att inte lämna en rinnande toalett efter sig. Ingen konst för mamma, hon är så van att hon inte tänker på det, men ett gissel för mig som bara kommer på sporadiska besök. Jag kommer vanligen ihåg det en sekund för sent, när jag redan har spolat och ser hur vattnet vägrar sluta sippra…

Det ger flashbacks att vid snart 40 års ålder stå vid toaletten och ropa ”Mamma! Färdig! Hjäääälp!”

Förra veckan inledde jag alltså ”Operation köpa reservdelar till mammas toastol”.

Jag hade sett ut leverantören, ett ruffigt gammalt rörmokarhögkvarter som jag och Scoobs brukar passera på våra promenader. Instinkten sade mig att det var större chans att få tag i udda grejer där än på lysrörsdränkta finbutiken. Jag anade att där även skulle behövas kontanter. Nuförtiden har jag normalt bara plastkort och återbäringskuponger i plånboken, men jag plundrade julklappskuvertet som legat i kassaskåpet.

Vid första besöket fick jag vända utanför dörren. Där satt en lapp om att butiken var stängd på grund av arbetsanhopning och att man kunde ringa ett mobilnummer. Mobilnumret ringde jag några gånger innan jag fick svar, av en rörmokare som tyckte att det var bäst att vänta till följande vecka när chefen skulle vara tillbaka. Han var den som höll på med reservdelar och han skulle vara där sju på måndag morgon.

Jag var emellertid inte vid butiken klockan sju på måndag morgon. När jag väl kom dit så möttes jag av samma lapp på dörren. Likaså vid lunch, och på eftermiddagen, och på tisdag morgon och lunch.

Men i morse var lappen borta.

På dörren stod i liten stil att de öppnade 10 men när det hade gått in i medvetandet hade jag redan ryckt upp dörren och klivit halvvägs in. Så jag hojtade inöver och frågade om det var öppet. Det kom svar inifrån, bakom ett draperi… nåt osammanhängande mummel. Så jag frågade igen och svaret blev ungefär lika intetsägande.

Efter en stund kom det fram en fyrkantig man med lockigt hår, gissningsvis i 60-årsåldern. Då förstod jag att chefen hade stått och rökt där inne och inte ville visa det.

Jag frågade efter reservdelar till en gammal Twyford 1975-1976 och han såg besvärad ut. Näee, det märket hade de aldrig sålt. Och han hade nog inget reservdelslager hemma. Det var ju en väldigt gammal modell.

Men jag är en vänligt envis filur, så jag stod tyst kvar och log uppmuntrande. Han fortsatte lite vagt att det kanske gick att beställa.

Efter en stund gick han in på kontoret och började rota bland pärmar och reservdelskataloger. Det förvånar mig inte att han inte hittade nåt. Pärmar från golv till tak i vad som såg ut att vara en salig blandning från decennier. Och verifikat strödda över hela bordet. ”Det ska finnas en skiss här nånstans..!”

Jag försökte artigt låta bli att titta så mycket, men kan säga att miljön var lite… bohemisk. Överallt halvöppna kartonger med prylar, fikamöblemanget var tre-fyra omaka pinnstolar och en bit av en hörnsoffa, det låg använda servetter på bordet och kaksmulor på golvet, demo-kranar monterade på en bräda lutad mot väggen, ställ med broschyrer och visningsmaterial huller om buller, en blå fiskformad kran av plast hängde på trekvart i dörrkarmen… och allra längst in i hörnet en kvinna som satt med ryggen till och prickade av papper från datorn. Oj, henne märkte jag inte först.

Chefen tyckte nu att jag skulle prata med byggvaruhuset, för de hade kanske sålt Twyford, och borde i så fall hålla reservdelar.

Så kom han plötsligt på nåt och gick tillbaka in i butiken, till ett ställ på väggen där det hängde svarta packningar märkta ”Twyford”. Jag konsulterade mamma via telefon och kom fram till att det kanske var rätt. Passade den inte så fick jag väl komma tillbaka med den. Och så kulkedja på metervara från ett litet förråd bakom draperiet.

En hundring ville han ha. Inget kvitto, och växeln togs nog ur hans egen plånbok… han fick hämta pengar bakom draperiet. Gummipackningen och kedjan fick jag i handen, och jag stoppade dem snabbt i innerfickan, i säkert förvar.

Hemma möttes jag av kartonglagret i hallen och stora tussar katthår. Kasper hade lagt en spya och i vardagsrummet låg en krukväxt på golvet. Spisen var full av brödsmulor från morgonens nybakta bröd och diskbänken belamrad med diverse. På köksbordet en tiokilos packe med brev och paket som jag gjort i ordning för postning. På skrivbordet utspridda papper, påsförslutare, pennor, tejprulle, miniräknare och adresslistor, på hurtsen en plastficksunderminerad papperslavin farligt nära kanten.

Visiten hos rörmokaren påminde mig att i fråga om affärsmässigt intryck har även min egen firma en del övrigt att önska. Å andra sidan är det ju resultatet som räknas: jag hade gjort en korrekt bedömning, mission accomplished.