kajo.info.se

Apple pucklar på PC.. :-) Elimination och Time traveler är skojiga. Se dem på apple.com/getamac/ads ».

Under avdelningen små oväsentliga vardagsmysterier så har jag och A funderat över de luftfyllda plastkuddar man får som utfyllnad i kartongen när man beställer varor. Vad är det egentligen för luft i dem? Är det svensk Kjell & Co-luft, öststatsluft eller rentav kinesisk luft? Det kan väl ändå inte vara så att de tillverkas centralt och skyfflas omkring till användarna fyllda, men hur går det till då?

Om du också har funderat över detta så finns svaret här:
http://fillair.com/eu/en/library/flashvideo/fillaircyclone.mpg

Som mottagare måste jag säga att plastkuddarna är betydligt enklare att göra sig av med än allt där frigolit- och stärkelse- och pappersgrejset. Majsstärkelseutfyllnad återanvände jag en gång i ett paket till momma. Hon trodde att det var ostkrokar och blev väldigt snopen över den trista smaken när hon stoppade dem i munnen.

Dagens skojigaste kulturkrock:

”Imorgon sänder P1 radiodokumentären Mera Brännvin, döpt efter Eddie Meduzas största hit.”

Jag menar, P1, finkulturkanalen, sänder en dokumentär om Eddie Meduza… och vem tipsar om programmet? Jo, Svenska Dagbladets ledarsida!

Jag tycker att Errol Norstedt är en intressant, begåvad och oborstad figur, men jag tvivlar på att någon i kulturkretsar hade nåt snällt att säga om honom medan han levde. Jag har inte lyssnat på radio på många år men jag får väl försöka leta rätt på P1 nu då.

Det här är mamma, lillasyster och jag i färd med att baka tunnbröd till jul på det traditionella sättet med vedeldad stenugn. Filmat med grönsaken, det vill säga Fuji Finepix Z10, och redigerat med iMovie. Jag har inte redigerat film sedan 1992 så klippningen och ljudpåläggen är lite så där, men det är i alla fall En Film Som Jag Har Gjort Själv. :-)

Detta är nu inte första gången jag dokumenterar tunnbrödsbak. Omkring 1999 blev jag sekreterare i en bostadsförening som hade investerat i en jättefin bakstuga med elugn, som gör gräddningen fantastiskt mycket enklare och snabbare. Det visade sig att ganska många medlemmar inte kunde baka tunnbröd (trots att de bor i Norrland, alltså…). Därför ordnade vi några Öppet hus där proffsen lärde ut hur det går till. Jag dokumenterade det i text och bild och gjorde en bakskola som jag lade ut på föreningens webb. Det är så länge sedan att bilderna är optimerade för modem. Den här beskrivningen är komplett, till skillnad från filmen, men hur man vänder en kaka och får upp den på fjäla låter sig inte direkt fångas med den här dokumentationsmetoden…

K: ”Har ni fått någon middag?”
A: ”Nej. Vi stannade utanför Jönköping och åt upp kappsäcken.”

Just när jag kommit fram till att jag verkligen inte får surfa mer på inbäddad video och sånt, så får jag den här länken av E, som är imponerad av tekniken att lägga film på en produktsida: www.torkyontheinside.se (klicka på instruktionsvideon)

Jag är mest imponerad över att man kan montera helt utan händer, måste ju vara med tankekraft då? :-)

På den här arbetsplatsen är hundar välkomna. M som är kontorschef har nästan alltid med sig Zimba (längst till höger) och Zimba är Scoobys nya fjälla. (Liiiite Woody Allen-varning på det om ni frågar mig, Scoobs var ju styvpappa åt unga fröken så länge adoptivmorsan och tidigare fjällan Collie var med i bilden).

I dag var det ytterligare en hund på besök, en äldre terrierdam som jag inte snappade namnet på (längst till vänster) och väldigt mycket folk i lokalerna, så vovvarna fick spana på verksamheten från sidlinjen, här markerad av ett hyllplan strategiskt placerat i dörren till M:s kontorsmodul, numera känt som M:s Hunddagis. :-)

En person som jag känner blev rejält skrämd av sin bil igår. (Vi skulle kunna säga att det var mamsen.) Hon satte sig i bilen, vred på nyckeln och fick nästan en infarkt av dånet som ögonblickligen fyllde kupén. Var det en explosion? Nej, men en ljudbang!

Vid förra besöket på vårdcentralen hade sköterskans öronspolning orsakat näst intill dövhet där motorljudet och bilradion bara hörts som dova mumlande på avstånd. Den här gången lyckades sköterskan skura rent med besked. Skillnaden blev som sagt chockartad.

Lokalradion på högsta volym kan ju skrämma slag på vem som helst, i synnerhet i ett så begränsat utrymme som en bil.

För den nyspolade har en nygammal värld åter öppnat sig: en med fågelkvitter, hörbara viskningar och volymknappar på normal nivå istället för max. Näst intill ett vardagsmirakel.

A är revisor i en förening och den här tiden på året är det högsäsong för årmöten. Vanligtvis brukar årsmöten vara ganska torra tillställningar. För att liva upp stämningen lite föreslog jag att han skulle ta med ukulelen och sjunga sin revisorsrapport, istället för att läsa upp den.

Därefter skulle församlingen utbrista i ett unisont JA i olika tonarter på frågan om styrelsens ansvarsfrihet.

Sen kunde valberedningen sjunga sina förslag som en duett, den ena sjunger uppdragen och den andra namnen.

Vore inte det trevligt? Åtminstone borde man kunna begära det av en körförening.

Men nu är det ju inte en kör som A är med i, utan en rc-flygklubb.

Om ni tror att radiostyrda flygplan är små, så tänk om. Efter mötet kom A nämligen hemsläpande med ett ”fynd”. Ett två meter långt flygplan! Som ska inhysas nånstans här i huset. Det står för tillfället på golvet i vardagsrummet men där ska det inte stå länge till.

Med meterstocken i handen klev vi in i pysselkammaren för att undersöka möjligheterna att klämma in det nya planet bland alla de andra planen och bilarna. Det kan finnas plats uppe under taket, om vi placerar om lite andra grejer och skruvar dit extra hyllkonsoler.

Jag tittade begrundande på väggarna för jag inser ju att det bara är en tidsfråga innan nästa radiostyrda pryl kommer in i huset, och var ska den då få plats? Pysselkammaren har högt i tak så mitt förslag var att sätta ett galler i taket där flygplan och bilar kunde hänga ner i krokar.

”I så fall kommer pysselkammaren att bli farligare än lampbutiken nere på Storgatan”, sa A dystert. ”Vi får sätta upp en hylla utanför dörren för plasthjälmar.”

”Ja, och så kan vi ha en varningsskylt på dörren: ”HARD HAT AREA”. Så där som det brukar stå på utländska byggen. Våra hjälmar ska vara motivlackade, och så kan vi ha ett par lånehjälmar för besökare. Och så måste vi ha en pytteliten hjälm till Lillstumpan och en lite större till Scoobs när han ska krypa in i sitt bombshell under hyllan… Husdjuren måste nog ha ryggskydd också. Var tror du man får tag i sådana? Det borde väl vara nån sån där kolfibergrej som mc-åkare har..?”

Ungefär där började A känna att det kanske vore en enklare lösning att inte ha så många rc-grejer. Återstår att se hur länge han kommer ihåg det. Det är snart dags för årsmöte i rc-bilklubben.

”Åh neeeeeej!” sa A med eftertryck i går kväll.
”Va? Vad är det?!” undrade jag.
”Kolla! Det är fettisdag på tisdag. Och du vet vad det betyder!”
”… eh? Att man får officiell tillåtelse att äta semla?”
”Det betyder att semmelsäsongen snart är slut!” sa A.