kajo.info.se

Tralalala! Det är strålande sol, +2 och skvalar från taket. Skit också. Nu får jag vårkänslor två månader för tidigt. Sen blir det permafrost å snöstorm å jag blir beeeesviken. Samma visa varje år.

På väg hem i gryningen efter ett tidigt besök hos tandläkaren förfärades jag av den unkna doften i min bil. Blöt hund, eller värre … kunde det vara fukt under mattorna så att de börjat ruttna? Men jag kände ju inget när jag åkte in till stan. I takt med att värmen steg i kupén blev lukten outhärdlig.

Då insåg jag att det måste vara hundskit under mina skor. Som förmodligen kletat ner pedaler och matta i min bil. Meeeh.

Den isbana som vi kallar gård hade dagen till ära några lämpliga skålar med isvatten-slush för min smutsiga byk, så det löste sig oväntat enkelt.

Frid på jorden önskar jag alla människor, men till dig som inte plockar upp efter din hund på trottoaren har jag en tilläggsönskan: Må du halka i din egen dynga.

Är konvalescent efter käkoperationen och överväger att utropa min överläpp till ny världsdel. Faktabladet säger att svullnaden kan öka till och med tredje dagen. I dag har ballongen nått ögat. Morgondagen blir spännande.

Framtandsföljetongen fortsätter. Rensning och antibiotika hjälpte inte, infektionen fortsatte att växa i käkbenet. I dag har tandläkaren (som är kirurgutbildad) skrapat bort utfrätt käkben, spolat bort var med saltlösning, kapat av roten och sytt ihop med strikt förmaning om att inte skratta eller äta hård mat på en vecka.

Jag tog något slags rekord. Han hade aldrig behövt ta bort så mycket ben på någon patient förut. Och han var mycket bekymrad över den tunna slemhinnan som han fick sy ihop. Risken är stor att stygnen går sönder och då tar läkningen många veckor. Men det jag oroar mig för nu är att infektionen redan tagit tanden intill. I så fall blir det rotfyllning på den också. Just nu har jag inga problem att hålla mig för skratt alls, faktiskt.

Jag tar vardagstriviala bilder med mobilkameran som jag tänker lägga ut här. Men de senaste månadernas outtalade händelser ligger som en stor kronologisk propp.

Inte kan jag lägga ut vardagsnonsens innan jag formulerat de stora, viktiga händelser som orsakat mig sådan sorg? Men orden som kommer ut om det som skett är för många, för blödande och gråtiga. De passar sig inte här.

Jag sörjer min fina trasiga hund Tully, som jag inte kunde eller orkade laga. Tully fick somna in 30 maj och alla säger att ”det var rätt beslut” men jag kan inte förlåta mig.

Och jag sörjer att jag kört sönder mig igen. Det är åtta år sedan sist och jag trodde att jag var på säkra sidan. Nu tvingas jag inse att mönstret och sårbarheten finns kvar. Jag skäms och förtvivlar.

I dag blev Kaspers sista dag. Min fina katt fick hjälp av veterinären att somna in.  Nu vilar han intill Scooby under päronträdet.

Den sista månaden blev en lång väntan på att han skulle få tillbaka aptiten, ett mirakel som inte skedde. Han tynade bort inför våra ögon och han var så trött, så trött. Vi förstod ju att han var trasig. I dag när allt var över kunde veterinären känna en stor, hård knöl i hans mage. Säkert var det den som var orsak till kräkattackerna i november, och som så småningom ledde till att levern slutade fungera.  I helgen sov han på golvet bredvid min säng, för trött och vinglig för att klättra upp till nån av sina vanliga sovplatser.

Stora, ståtliga Kasper som kunde hoppa nästan två meter från stillasittande. Han gillade verkligen att ligga uppe på höga skåp. Han tog sin uppgift som sällskapsdjur på allvar men ville inte sitta i knä och absolut inte bli buren i famnen. Hellre ville han ligga på bordet, med min arm som kudde.

Fyra år fick vi tillsammans. Det känns som att livet var orättvist mot Kasper. Vila i frid, mattes fina kisse.

Finaste Kasper är sjuk. Jag hoppades länge att det skulle gå över, bara han fick annan mat skulle han bli frisk.

Önsketänkande.

Sanningen är nu att Kasper gått ner från cirka 6,6 kilo till 4,2 på ett halvår. Han skulle behöva äta som en liten ponny för att ta tillbaka den vikten. Men han äter bara några små kulor i taget. Vissa dagar kräks han.

Han har inte ont, men är så trött. Varje dag fiskar jag ner honom från skåpet för att gosa en stund. Det är mycket noga hur det ska gå till. Gör jag rätt så spinner han så det dånar.

Kasper är bara 8 år. Jag tänker på allt som han inte fått göra och uppleva. Nu är det för sent. Jag tänker på vad jag kunde-borde-skulle ha kunnat gjort annorlunda. Det nyttar ingenting till.

Mest skyller jag på maten. De där färgglada påsarna med torra kulor som mest bara innehåller spannmål och tillsatser. Det enda han vill äta. Kära Kasper, katter ska äta kött. ”Nej, jag vill inte ha.”

Levern slutar att fungera.

Än är det inte riktigt dags att säga farväl, men snart. Vi tar en dag i sänder.

För några månader sedan rensade jag alla badrumsrelaterade flyttkartonger, kassar och skåp. En hel kasse gick direkt till återvinningen. Det var parfymer som tappat doften, konstiga fådda krämer och varuprover, burkar med grejs som sedan länge härsknat och muterat.

Men alla de där schampoflaskorna kan vi väl göra slut på, resonerade jag. ”Vi” var då lika med ”jag” eftersom det är A som ratat dem en gång. Så jag började jobba mig igenom lagret av halvfulla flaskor och en dag fanns det bara en flaska kvar, halleluja, en cerise som det stod Elseve på och som jag varit lite orolig för eftersom A hävdade att han fick eksem på händerna av den.

Efter första tvätten trodde jag att jag glömt skölja ur schampot, för håret uppe på huvudet såg aldrig ut att torka, det blev feta stripor som inte gick att borsta isär. Andra gången sköljde jag myyyycket noga – men det hjälpte inte, håret blev ännu flottigare.

Då bytte jag till ett schampo som jag vet funkar i mitt hår, vilket tydligen orsakade en kemisk reaktion och nu är mitt hår ett katastrofområde! Jag har aldrig sett så ovårdad ut i hela mitt liv, inte ens efter fjällvandringar,  och det direkt när jag klev nytvättad ur duschen… Håret är fett, matt och stripigt och när jag tar i det så klistrar hårstråna fast på fingrarna.

Jag vill inte visa mig offentligt… och jag vet fasen inte heller hur jag ska få bort kletet. Kanske blir det ytterligare en kemisk reaktion om jag byter schampo igen? Diskmedel? Google hade inte så mycket att komma med… ”Djuprengöringsschampo från frisören” säger vissa medan andra säger att det kan ge motsatt resultat.

”Tvättar du håret med ett ”billighetsschampo” som innehåller silikon så byggs ett oönskat lager utanpå dina hårstrån. Håret blir matt, platt och livlöst. I längden känns det kladdigt som otvättad ull.”

Otvättad ull är en träffande beskrivning. Måste jag nu göra som fåren och raka av alltihop? Om man googlar på tvätta håret med diskmedel så ser man att det här är välkänt fenomen.

Well, sensmoralen då. Det är att två fel inte blir ett rätt. Jag tyckte det var slösaktigt och miljöbovigt att slänga de nästan fulla schampoflaskorna som A ratat. Men det var inte ett dugg bättre att utsätta mig själv för denna kemikalie-cocktail som nu dessutom förstört(?) mitt hår.

Min favorit-vinterjacka fick en ”äckligt förråd”-upplevelse häromdan för att jag nödvändigtvis måste ge mig ut på skattjakt, trots gullfiber, råttpiss, lort, damm, spindelväv och annat mög.

Efteråt ångrade jag att jag inte tog av jackan först och frös den stunden… :-(

… men gjort var gjort. Och vad skulle jag nu göra med min ofräscha dunjacka? Det är inte precis så att man vill köra dun i tvättmaskin, även om vår maskin är tillräckligt stor. Kemtvätta den?

Då påminde A om gamla tiders ”naturliga torrtvätt”, nämligen att skrubba och piska ryamattor, trasmattor, vepor, broderier, sammetsdraperier och andra ömtåliga textilier i ren snö. Nu har jag både snömördat jackan samt grävt ner och sopat fram vardagsrumsmattan med piassavakvasten. Bra träningspass för kontorsarmarna… Mattan ska få åka i tvättmaskinen för det tål den. Snöbadet såg till att inte tvättmaskinen blir full av hår och grus. Dunjackan hänger ute på vädring en stund till.

Jag är varm, glad och nöjd. Både miljövänligt och billigt blev det. :-)

Den här noteringen är en liten kom-i-håg-lapp till mig själv att då och då  repetera de sex stegen till en mer tillbakalutad attityd.  Meningen med livet är så enkel som att leva det, och försöka göra det till en så trivsam upplevelse som man kan för sig själv och för andra.