kajo.info.se

2013 var ett skitår på så många sätt. Det har tagit lång tid att bearbeta och försöka acceptera, och är långt ifrån klart, men jag tänker åtminstone inte på det varje dag längre.

När slutskattsedeln kom idag var det ingen nyhet att jag skulle få tillbaka en stor summa. Jag gläder mig som ett barn på julafton över pengarna, men de är samtidigt ännu en bitter påminnelse om ett förlorat år, även sett till sjukpenninggrundande inkomst och (o)intjänade pensionspoäng. När man driver företag är varje skattekrona man får tillbaka ett bevis på att man tjänat mindre än man hade räknat med.

”Alla kan bli mördare” är en tanke eller insikt som jag haft länge.

Under vissa sällsynta omständigheter kan det gå från ena dagen till den andra, exempelvis som en reaktion i ett utsatt läge.

Oftare är det nog följden av en lång tillvänjning eller inskolningsprocess som inte har till syfte att göra någon till mördare, men icke desto mindre får det utfallet. Jag tänker på hot, våld, kriminalitet, missbruk och religionskapning (i brist på bättre ord). Morbror N skulle med all rätt protestera om han såg att jag anklagade religionen för att utbilda mördare, men faktum kvarstår att många terrororganisationer använder religiöst material för att motivera och försvara sina handlingar.

Hur en sådan inskolningsprocess (hjärntvätt) kan gå till är väl beskrivet i SvD-artikeln ”I Amirs värld är halshuggningar vackra” skriven av barndomsvännen Jakob.

I början var pojkarna lika, men i tonåren skiljdes deras vägar. Amir hamnade i ett destruktivt gäng, hoppade av skolan, misslyckades med en dröm, blev besviken och osams och förlorade eller gjorde sig av med personer som kunnat ge perspektiv. Jakob flyttades till en privatskola och matades med helt andra sanningar. Femton år senare gapar en avgrund mellan dem.

Alla som råkar känna sig utanför är inte dömda att bli mördare. Grejen är nu att det funnits många, många tillfällen längs vägen att utmana och bryta processen som i Amirs fall blev mer och mer fokuserad på en enda sak. Innan han blev en mördare som får en kick av att skjuta oliktänkare och skända deras lik.

Det är inte bara militanta islamister som rekryterar anhängare på det viset; fångar upp sökande, ensamma människor som har ett stort inre hål, och erbjuder dem något att fylla hålet med. Knarklangare, gerillagrupper och hallickar gör samma sak.

Hjärntvätt kan förekomma också i andra typer av auktoritetsstyrd uppfostran, exempelvis de asiatiska underbarnen som drillas i estetiska ämnen från spädbarnsåldern. Alla vet ju att det ger bäst resultat att börja tidigt. ”Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.”

Oavsett vilket tankegods vi människor tagit del av fortsätter vi därefter ofta omedvetet längs den utpekade vägen, söker och tar till oss fler pusselbitar som stärker den bild vi har, och undviker eller bortförklarar det som motsäger den. Tills någon utmanar oss. Denna utmanare kan vara en vän, lärare, genusforskare, hjälparbetare, föreläsare eller författare.

Om och när vi blir medvetna om påverkan som en metod och ett verktyg kan vi ta steget ut från oss själva, börja iaktta och tänka kritiskt själva.

Min husfilosof Bertil Martinson har uttryckt det så himla bra. ”Av vem har du fått det du tar för givet?”

Därför är jag inte fullt så tvärsäker som Jakob i SvD-artikeln när han säger att ”vi blir aldrig vänner igen”.Som journalist kan jag uppskatta hantverket, det är en snygg avslutningsfras som knyter ihop berättelsen, men som wannabe-psykolog ser jag ytterligare en utestängningsmarkör, en mur mellan ”den gode” och ”den onde”.

Dörr efter dörr har redan stängts runt denne Amir, men han lever och andas fortfarande. Varje dag skulle han därmed åtminstone teoretiskt kunna göra ett nytt val, att fortsätta mörda folk eller att försöka göra upp med sitt förflutna. Precis som gerilla- och sektmedlemmar kan avkodas och rehabiliteras, så tror jag att Amir kan det, om någon som han respekterar utmanar honom. Denna någon skulle kunna vara Jakob, eller en person som precis som Amir ser de orättvisor som muslimer utsätts för men har hittat ett konstruktivt sätt att arbeta mot det. Jag håller det inte för troligt, eftersom vi alla är vanemänniskor, men jag är ändå beredd att hålla det öppet. Det har hänt och det skulle kunna hända igen.

Uppdaterat. En timme efter att jag publicerade detta lade DN ut en artikel om att smittat danskt fläskkött hittats i svenska butiker.

Det är många år sedan jag slutade köpa danskt griskött; det har inte hänt sedan jag såg en bild av suggfixering. På senare år har det tillkommit ytterligare ett starkt skäl att avstå. Det stavas MRSA. Antibiotikaresistenta stafylokocker.

88 procent av danska grisar är redan smittade, och jag förutspår att resten blir det inom kort. ”Rätt slaktat ska inte bakterierna kunna följa med till konsument” hette det. Ändå innehöll nu nyligen vart femte köttpaket (21 av 100 stickprover) från danska mataffärer MRSA-bakterier.

”De kan inte smitta via maten” säger experter. Men danska grisbönder och deras personal räknas som högriskgrupp i sjukvården och minst fyra personer har dött. Jag läste om en man som smittats och nu inte kan arbeta alls, på grund av hudproblem och risken att smitta andra.

A har inte läsglasögon med sig när han handlar och blev inte varse att detta är danskt kött förrän jag läste högt för honom.

Risken är kanske inte så stor att just det här paketet är smittat. Men det är ändå med betänkligheter som jag ger det till skatan, och jag tvättade händerna noga med tvål och vatten efteråt. Det gör jag för övrigt alltid efter att jag har matat fåglarna. Mögel och salmonella är inte heller så mysiga grejer att få med sig hem.

Pudrad ismaräng på bilarna; klabbsnö som frusit i botten och så ett lager oskuldsfulla fjun på det. Man kan tro att det bara är att borsta bort, men här krävs hårda tag med skrapa och helst hörselskydd på grund av oväsendet som uppstår.

Ganska onödigt om man betänker att vi har garage och visste flera dagar i förväg att det skulle bli snö.

Så varför står inte bilarna inne? Jo, för att vi helst måste vara två för att bära ut kapsågen som tronar mitt i garaget sedan sista snickarjobbet för en månad sedan. Det tar nog säkert fyra minuter att fixa men projektledaren har inte lagt nån arbetsorder än.

Det snöar på tvären och jag gläder mig åt att kunna välja att stanna inne. De senaste veckorna har vi gjort klart för vintern. I förrgår planterade jag de sista tulpanlökarna medan snålblåsten kröp in i nacken och drog ut snor ur nosen. Nästa vecka ska det bli varmare igen. Då vill jag lägga jord runt rosor och syrenhortensia, med förhoppning om att de ska klara vintern bättre.

En räcka händelser ledde fram till en artikel från 2005. Några meningar talade till mig så jag klipper ihop dem här, som en hälsning till mitt framtida jag.

Tommy Hellsten menar att vi försöker kontrollera livet genom att senarelägga dess start till en obestämd framtid.
Att säga tvärt nej till dessa drömmar och livsval är för drastiskt. I stället säger vi att vi kommer att göra dem längre fram.
Det hela är ett sätt att lura oss själva för att slippa ta ansvar för att leva här och nu.

Vi hamnar i ett ekorrhjul där vi tror att vi måste springa för att det snurrar. Men ett ekorrhjul har ingen motor, det snurrar för att vi springer. Det är viktigt att inse att vi inte drabbas av brådska utan att vi skapar den /…/ Den insikten ger oss ett val.

Okej, det köper jag väl, även om jag knappt tittar på TV. Men sedan blir det svårare. Tommy Hellsten säger också: ”Faktum är att vi alltid har tid för det vi anser är viktigt. Jag brukar säga att om ditt hår brinner så har du tid att släcka det – även om du just blir erbjuden ett lukrativt arbete.”

Att släcka hår är en fråga om några sekunders insats och de två alternativen har omedelbart tydliga konsekvenser. Ingen konst att prioritera det.

Drömmar däremot… är av olika slag. Några är enkel verklighetsflykt, andra är övningsområden, och det räcker så. Några kanske är viktiga att förverkliga. Några skulle ta år, andra kan gå fortare än man tror. Det är just den där prioriteringen. ”… alltid tid för det vi anser är viktigt.” Viktigt för vem (mig), viktigt när (nu), viktigt på vilket vis (variablerna är oändliga)?

Det är som ett garnnystan där man råkat dra änden från fel håll och fått till en trasslig knut av alltihop. Så lägger jag härvan åt sidan och fortsätter flytta papper från A till B, för det ska göras här och nu.

För några dagar sedan kom skatungarna ut ur boet i vår gran. I år var det fyra uppfluffade bollar som tjöt i högan sky när man kom för nära. Så småningom lämnade de kompoststaketet nedanför boet och satte sig på utemöblerna. Det såg roligt ut när de försökte hålla balansen på ryggstöden men sedan fick ge upp och sätta sig på sitsen.

I går hittade A två av dem på vägen, överkörda vid busshållplatsen. Jag ger mig sjutton på att nån gjorde det med flit, likväl som de kör på katter och igelkottar med flit.

Småskator känner man igen på att de är fumliga, vingliga och har korta stjärtfjädrar. De lämnar boet kring midsommar. Under två veckors tid ser man sedan små svartvita lik längs hela vägen in till stan.

I dag såg jag två skatungar på gräsmattan och gick in efter lite ratat torrfoder åt dem. Det höll på att helt gå överstyr. Småskatorna förstod inte alls vad de skulle ha maten till, men det gjorde andra: I ett huj kom måsarna från åkern och vuxna skator från andra revir för att slåss om godsakerna. Småskatorna fick söka skydd och deras föräldrar hade sedan ett tufft jobb med att gömma maten och hålla undan alla inkräktare.

Några timmar senare gick jag ut för att rädda Rosa ur knipa. Jag hörde oväsen vid buskarna och förstod att något var på tok med trastfamiljen så jag sprang dit och skrämde bort mamma skata som just var i färd med att ta en trastunge. Ungen hoppade iväg runt busken och jag trodde att den hade klarat sig, men strax efter hördes fullständigt hjärtskärande skrik på andra sidan busken. Där var pappa skata…

Trastungen låg på rygg och flaxade förtvivlat med vingarna. Jag plockade försiktigt upp den och den satte sig tillrätta i min hand. Så stod vi en lång stund i regnet medan jag funderade på vad jag skulle ta oss till. Till slut bäddade jag åt den med lite fjolårslöv på en avsats under jällbrua, där den fick skydd från regnet och förhoppningsvis inte skulle upptäckas av skatorna.

Hos Naturvårdsverket läser jag att trastungar har ett hoppstadium när de lämnat boet men inte flyga, och då är ett lätt byte för katter och skator. Fågelakuten har råd om hur man ska göra med skadade fåglar.

Förr hade inte datorer skivbrännare för att det var nymodigt. Nu har inte datorer skivbrännare för att det är gammalmodigt.  Uppenbarligen är jag fortfarande  i otakt eftersom jag nu för tredje gången har köpt en extern skivbrännare.

När A dammsög bakom soffan fick han en chock. Nuffe har nästan bitit hål på kabeln!

Jag har gjort en skarvgömma av vindruvsaskar och överväger att pensla sladdar med Anti-Beta som enligt tillverkaren (som provsmakat innan hon använde det i sitt stall) smakar så illa att tungan domnar bort i 20 minuter.

Säger äggproducenterna. Jag kan faktiskt inte hålla med. 

Visste du att en höna kan bli 19 år? Det är väl extremfallet, men bland folk som har fjäderfä som hobby och sällskap såg jag rapporter om hönor som var både 14 och 16 år, och uppfostrade kycklingar långt efter att de fyllt 10 år.

Anledningen att jag ens började fundera över en hönas ålder, var insikten att i svensk äggindustri blir en höna exakt 78 veckor. Det är ganska precis 1,5 år.

I Sverige finns 6,7 miljoner höns. De skolas in och hålls under optimala betingelser för äggläggning, det vill säga 14 timmars konstlat dagsljus, i återstoden av sina korta liv. Sedan byts de ut,  trots att de skulle kunna ge ägg i många år till. Men då är det inte längre 96 ägg på 100 hönor vilket är effektivitetskravet i industrin.

En dag, när äggplockningen har skett precis som vanligt, stängs hönsstallet till, och så gasas alla hönsen ihjäl, timmar efter att de lagt sitt senaste ägg. Efter ett tag vädras gasen ut och sedan kör en traktor in och mockar ihop tiotusentals kroppar som fraktas 75 mil och bränns upp!

Eller så fraktas de unga hönsen levande till ett slakteri, alternativt hämtas in i en lastbil, där de mals ner till minkmat under benämningen ”Chicken Pulp” – kycklingmassa. 

För svenska folket vill inte äta ”höna”. Istället föds det upp slaktkycklingar, som lever ett ännu kortare men lika industrialiserat och plågsamt liv.

Om du vill veta hur verkligheten ser ut i fabrikerna så kan du läsa hos Djurskyddet om ägg och kyckling eller hos Djurens Rätt om hönor & tuppar eller i den här anonyma artikeln.

Jag har i alla år köpt ekologiska ägg från Pelle & Lisa. Förvånat och besviket har jag sett alla andra kunder sträcka sig efter de billigaste bur- och importäggen.  Kanske är en förändring på väg, för DN varnar nu för att det kan bli brist på ekoägg i påsk.

Förr tänkte jag att det vore ”trevligt” att ha några höns i trädgård, men så läste jag en bok om hur man gör, inklusive råd om hur man avlivar dem om de blir sjuka… :-(  Nu hoppas jag att grannen snart skaffar den där flocken hon pratat om, så att jag kan få ägg därifrån.