kajo.info.se

Snöslungan startar inte, men vi kan inte ta den till verkstaden för släpvagnen är också trasig. Mina extraljus funkar inte. Mammas motorvärmare är trasig. I tisdags frös frambromsen på min fårrd. Sedan några veckor tillbaka står A:s BMW obrukbar på parkeringen, samma mystiska fel som dyker upp varje vinter.

Vinter och trasiga saker. Blä.

Jag har varit lite orolig på sistone att jag inte skulle hitta nåt nytt ämne som förmår mig att smita från jobbet, splittra min energi, slösa bort mina kvällar och hålla mig vaken om nätterna med febriga idéer… *ehem*  och därför är det med stor belåtenhet som jag känner att jag nu har ett embryo till ett grandiost forskningsprojekt med nördmöjligheter i sällan skådad omfattning.

Tadaaah! Jag kastar mig in i ”socioekobo”-projektet.

Extra belåten är jag med att det kombinerar andra små och stora gropar som jag redan grävt. Nu finns alla möjligheter att få till en jättegrop!

Vem vet. Jag kanske rentav kan uppnå det tillstånd som i datorvärlden kallas ”trashing”, där informationsskyfflande slukar så mycket resurser att inget blir uppnått, uträttat, färdigt; resultat av processen lika med noll, förbrukade resurser lika med 100. (Vilket väl i realiteten är ungefär samma sak som en soffpotatis framför TV:n fast mycket jobbigare.)

Oh joy.

Redan 2003 då jag adopterade Scooby fick jag upp ögonen för situationen på Irland och i USA. De senaste dagarna har jag insett att det finns värre ställen…

Många hävdar att Rumänien är det land i Europa där djur far mest illa. Efter de här dagarnas inläsning tror jag dem.

Det började med att jag såg en banner från Dinas Ark. Det är en såvitt jag kan bedöma välskött och seriös svensk ideell förening som är aktiv i Cluj i nordvästra Rumänien. Insamlade pengar går till att sterilisera gatuhundar så att de inte kan fortsätta sätta oönskade valpar till världen. Hundar som bedöms ha svårt att överleva på gatan tas in för behandling och adoption. Det är sådana hundar som är för små för att kunna konkurrera om maten, handikappade eller sjuka, bor på farliga platser…

Dinas Ark har en kort text om varför gatuhundar blivit ett sådant problem just där. Det gjorde mig nyfiken på Rumänien som är det fattigaste landet i EU. En snabb urbanisering och bostadsbrist där flera familjer tvingas klämma ihop sig i samma lägenhet gjorde att djur övergavs och fick klara sig bäst de kunde. På gatan förökar de sig nu okontrollerat, kämpar till döds om mat och revir, blir överkörda, misshandlade, förgiftade och offer för kommunala utrensningar.

Så småningom hittade jag de två föreningarna  DogRescue respektive Hundhjälpen som också verkar vara seriösa, välskötta svenska föreningar. De samarbetar med den italienska föreningen ”Save the Dogs”  som grundades av en helt enastående människa vid namn Sara Turetta och är verksam i Cernavoda och Medgidia, två städer i sydöstra Rumänien nära Svarta havet. Save the Dogs övergripande syfte är att upplysa det rumänska folket om djurs värde i samhället och djurs rättigheter enligt EU:s konvention för djurskydd. Den gäller i Rumänien sedan 2004 men folk känner inte till den.

Någonstans såg jag en uppskattning att det finns 2 miljoner gatuhundar i Rumänien. En annan källa säger 3,5 miljoner. Medellivslängden för en hund är bara några år men de förökar sig. WHO och biståndsorganisationerna anser att det enda sättet att långsiktigt lösa problemet är att sterilisera, märka och sätta tillbaka. De slakter som görs medför att okastrerade hundar från andra områden får ett nytt territorium där de kan föröka sig, och så är problemet lika stort inom ett år.  Sedan starten 2002 har Save the Dogs steriliserat över 11 000 hundar. Gatuhundsbeståndet i Cernavoda där projektet startade har minskat från 30 000 till 300 hundar (källa här)
Visa större karta

På DogRescues webb finns länken ”Bevismaterial – Burden of Proof”  med filmklipp som jag inte ens vågat titta på, jag läser beskrivningarna och blir förtvivlad. De har också hemska affischer med bilder: ihjälslagna gatuhundar ger pengar och det är förstås svårt att säga nej till för den som inte kan ge mat till sin egen familj. Misären avtrubbar och bristen på resurser är stor.

Via Facebook hittade jag också en rumänska, Stan Cornelia, som fotograferat ett kommunalt hägn. Kontrasten mot de svenskstödda hägnen är hjärtskärande. Hundarna förvaras i små burar tills de dör av svält, skador eller sjukdom.  Nu har jag tittat på så många förfärliga bilder och beskrivningar av hur hundar och andra djur far illa i Rumänien att jag mår illa. Trots det så följer jag fler trådar, och hittar Dutchpuppy.nl (holländska översatt till svenska så det ser lite konstigt ut). På deras nyhetssida samlas liknande rapporter från hela världen, hundar avlivade i Taiwan, en lastbil med 750 hundar i burar smugglade från Thailand… Det tar aldrig slut. :´(

Jag har också via flera källor lärt mig att levande hundar och katter används som bete vid hajfiske utanför Madagaskar. ”De blöder, sprattlar och är gratis.” Alla är inte gatudjur, en del är stulna från sina ägare.

Många hundar blir ”falsk päls” på vinterjackor producerade i Kina. I sak är det inte värre än att minkar föds upp för pälsens skull, men falsk marknadsföring gör det svårt att använda sin konsumentmakt och välja bort pälsindustrin. Vill du inte köpa päls så avstå om imitationen ser för realistisk ut.

Ett av de stora problemen utanför Sverige är ”puppy mills”, valpfabriker som har till uppgift att förse djuraffärer med söta valpar. De är som mest säljbara i åldern 8-12 veckor, sedan avlivas de för att ge plats för nya bedårande småvalpar. Avelstikarna används som boskap. I USA är detta en stor industri.

Även Sverige berörs eftersom öststatsvalpar smugglas till Sverige av kriminella nätverk och säljs via exempelvis Blocket. Det ljugs friskt om valparnas ursprung. Chihuahua-valpar kan visa sig vara små undernärda taxkorsningar som så småningom blir fem gånger så stora eller dör av smittsamma, dödliga sjukdomar.

I det här läget måste man fokusera på det goda. Se hur fint de jobbar i Rumänien på Dinas Ark, DogRescue och Save the Dogs” – och läs artikeln om Sara Turetta, vilken kämpe!

I USA finns också positiva motkrafter mot valpindustrin. Budskapet är ”Adopt – don´t shop!” i betydelsen att så länge friska djur avlivas hos djurskyddshem så ska man inte gynna valpfabrikerna. Många kändisar marknadsför sina adoptioner och det ger resultat, djuradoption är en trend och kanske en livsstil.

.

Ryan Gosling är en kanadensisk skådespelare som adopterat sin hund George från ett djurskyddshem. Skylten i bilden är möjligen en reaktion på det genomslag som Paris Hiltons chihuahua fick hos tonårstjejer, vilket gav ett enormt uppsving för valpfabrikerna.

Jag tror nog att folk tyckte det var ganska stolligt att jag adopterade en hund från Irland. ”Varför importera andras utslängda sopor” när det finns hundar på närmare håll? Men adoption för med sig flera saker. Först och främst innebär det (förhoppningsvis) att ett djur och dess nya familj får ett rikare liv. Varje plats som töms ger möjlighet för djurskyddshemmet att ta in ett nytt djur, och adoptionsavgiften räcker kanske till ännu en veterinärräkning eller sterilisering vilket leder till minskat lidande och färre oönskade valpar. I Rumänien innebär djurskyddshemmens verksamhet att rumäner får jobb och kan försörja sig. Adoptionsexporten och volontärturismen är säkert märklig för rumänerna men kring den växer insikt om ett annat sätt att se på djur. Hjälparbetarna blir goda lokala förebilder.

När man vet att hundratusentals djur avlivas varje år kan man ju fundera på om det gör nån skillnad att adoptera ett enda djur. Svaret är enkelt: för just det djuret gör det all skillnad i världen. Även en liten summa pengar som gåva är värdefull för den som saknar resurser. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

En lista över organisationer som förmedlar hundar för adoption. Där finns också Neverneverland vars grundare Åsa hjälpte till vid Scoobys införsel. Scooby kom från West Cork Animal Welfare Group.

Min kropp har sagt åt mig att ta det lite lugnt med socker, vetemjöl, grädde och mjölk. Jag vet det, sedan länge.

Ändå har jag den senaste veckan klämt i mig: en hel burk pepparkakor, en chokladkaka (200 gram), tre portioner brylépudding (av mjölk med sockersås…), två rejäla portioner margaretatårta (grädde med marängbotten), en bit knäck-och-nötpaj, en bit princesstårta och en saffransbakelse med kräm och chokladströssel.

Joråsåatte…

Nu har jag en finne stor som en spelkula vid vänstra örat. Magen pratar oavbrutet och är så uppblåst att den inte ryms i jeans, jag får skrota runt i mysbyxor. Jag måste upp och pinka på nätterna för att jag fått en urinvägsinfektion. Och så fiser jag hela tiden. Skulle inte förvåna mig om täcket är självlysande grönt och svävar fem centimeter ovanför kroppen när jag sover. Dessutom tror jag att hjärnan går på energisparläge. Det finns liksom ingen tankekraft i den.

Var det värt det? Nja, inte så värst.

Ändå sneglar jag lystet på den nya pepparkaksburken som A dragit hem åt mig. Dags att odla självdisciplinen.

För ett tag sedan tipsade A om Emoji, ett ”alfabet” med söta symboler som man kan installera i sin iPhone, gratis, och använda i sms. Glad i hågen installerade jag appen och har använt symbolerna ganska flitigt.

I dag fick jag mobilräkningen efter vår Malta-resa och blev mycket indignerad. Jag hade verkligen varit försiktig med mobilen och bara skickat några enstaka sms per dag, inte ringt eller surfat alls. Det borde vara totalt 15 SMS på sin höjd. Men på räkningen stod det 81 sms?!

Jag har specificerad räkning och jämförde genast datum och klockslag med loggen i min telefon. Ett sms till A blev fem debiteringar, tre debiteringar, sju… Ett sms till K blev tio debiteringar!

Första insikten var att några sms var ganska långa, så då var det väl rimligt att dela dem i fler – men inte sju eller tio?  Jag skrev in sms:et till K i word och räknade tecken: 278. Och kom på att jag skickat kopia till L samtidigt. Okej, det förklarar en del, men resten då?

I MacWorlds forum hittade jag svaret. Ett sms kan vara max 140 bytes. Vanliga bokstäver skickas som 7-bitarstecken och då ryms det 160 tecken. Emoji-symbolerna är 16-bit Unicode och därför tar varje tecken ”mera utrymme” i meddelandet. När man lägger till en Emoji-symbol ändras hela meddelandets teckenkodning till 16-bit. Då ryms det bara 70 tecken per sms.

Dessutom fick jag reda på att när ett sms måste brytas så går en del av utrymmet åt för osynliga instruktioner om hur delarna ska pusslas ihop. 160+160=320 tecken blir alltså minst tre sms om man skriver vanliga bokstäver, och sex ifall man lagt in en enda Emoij.

Okej, nu är det småpengar jag gnäller om, jag fick betala som mest sju kronor istället för en krona för varje sms, ingen katastrof. Men applicerar man det på många sms under lång tid, så skulle det kunna bli dyrt på riktigt.

Okej, jag vet att jag ältar men det är ju så orättviiiist. Om jag hade bott i Nyköping kunde jag flyga London tur och retur för 258 kr, istället för 2839 kr. Det hjälper föga att ta sig till Nyköping markvägen för det blir nästan lika dyrt och innebär två resdagar extra.

Jag röstar för att Ryanair börjar flyga hos oss också.

I kväll är det en vecka sedan Scooby dog. Den här tiden var vi hos veterinären.

D kom hit i kväll och fick med sig grisöron och tuggpinnar till hundarna som han brukar skämma bort på kontoret.

I dag stormade det igen och vi fick förstärka tältet för att det inte skulle gå till väders. Tyvärr fortsatte det blåsa hårt så på kvällen beslöt vi att riva det.

Då upptäckte A att päronträdet Olga blåst av!

Olga är Scoobys träd.

Förut fasade jag över att något skulle hända med det lilla trädet. Jag oroade  mig till och med för att någon förbipasserande skulle bryta av det, i fyllan eller bara på jäkelskap, för att det står så nära vägen och lite skymt från huset. Nu är trädet avbrutet och jag känner ett besynnerligt lugn. Jag har spjälkat stammen med det jag hade till hands, en bambupinne och biologiska hundbajspåsar, ödets ironi… Om trädet överlever eller skjuter nytt från roten så är det ett mirakel. Det är inte något jag räknar med. Men nu är den stora nojjan är borta. Jag kommer att ersätta trädet tills vi hittar ett som växer där.

Mamma kom för att hjälpa mig gräva rosrabatter. Jag släppte in henne för att byta kläder och gick själv till postlådan. Tittade mig reflexmässigt omkring. När jag insåg att jag spanade efter en liten hund som inte finns kom tårarna.

”Nog ere väl skrutt att man inte får sällskap till postlådan nu för tiden?”, hulkade jag till mamma.

”Jaa, och det är skrutt att man inte får några välkomstärevarv”, snörvlade hon.

Den här övergångstiden, när man är fullt medveten men ändå inte riktigt har accepterat vad som hänt. När alla sakerna fortfarande ligger framme, för att, ja, man vet ju egentligen att de inte behövs längre, men det är så definitivt att plocka bort, tvätta upp, lägga undan… Arvet har jag inte ens funderat över än, vem ska få godiset, maten, påsarna..?

De här humörsvängningarna. Emellanåt överdådigt kvittrande, men gråten är aldrig långt borta. Kvittrandet är ren självbevarelsedrift eftersom långa gråtorgier får bihålorna att spränga och huvudvärken att blixtra, det behövs paus. Siv pratar om Lille Skutt-visiter, själv kallar jag det ”fontänsjuka”. När jag berättade för mamma snörvlade jag så mycket att jag satte i halsen och höll på att kväva mig. *hack-spott-fräs-glubb* Man får skratta åt eländet.

De här små vardagshändelserna som har förändrats. Jag går runt med vattenkannan och ser de slitna ampelliljorna som inte ska betas mer. Mina kaviarmackor till frukost är plötsligt skattefria; det sitter inte någon under bordet och förväntar sig att få sista tuggan. Och vad gör jag nu med de små kycklingbitarna som jag nogsamt sparade från min lunch?

Jag sitter vid skrivbordet och tittar ut genom fönstret. ”Usch, nu regnar det, nu ska vi inte gå ut. Nu skiner solen, nu kan vi gå!” Men det blir bara tanken, rumpan sitter kvar på stolen för kroppen vet ju hur det ligger till, det är bara spökprogram som spelas upp.  Reflexer efter ett liv i symbios med en som aldrig fick njuta lyxen av inomhustoalett, ens på 2000-talet.

Jag gräver i trädgården när det plötsligt hörs knallar från skjutbanan, och tittar oroligt upp: ”var är han, hörde han det där?”

Jag ligger i sängen och tycker plötsligt att jag hör klickandet av klor mot linoleummattan, lyssnar intensivt för att höra om det kommer en liten duns som indikerar att hunden bytt liggplats eller om det blir mer klickande; ett osaligt vankande som betyder att vi måste gå ut med detsamma. Men ingenting mer hörs, jag inbillade mig.

Funderingar om det nya livet, eSc. Förändringen kommer att ge plats för nytt. Jag känner mig som en förrädare när jag erkänner att visst blir det bra att plocka bort hundsängarna, visst blir det mer lättstädat, visst är det skönt att slippa kliva upp mitt i natten och gå ut i mörker, kyla, snöstorm eller slagregn med en magsjuk liten hund, och inte behöver jag fundera över hundvakt när jag ska åka någonstans. Jag spar halvtimmar och timmar på moment som inte längre ska utföras som daglig rutin. Så vältrar sig sorgen och det dåliga samvetet över mig och skriker att ”det är futtigt-futtigt-futtigt!!! att tänka så om någon som gav dig hela sitt liv, all sin kärlek och så mycket glädje!”

Scooby finns kvar som känselminnen i min kropp. Den sträva, raggiga pälsen och de mjuka, lena öronen, nosen som bufflade sig in mellan mina knän, tyngden och värmen av det lilla huvudet på min fot, det oändliga krafs-rafsandet av min trampdyna mot den ständigt smekbehövande lilla kulmagen, den försynta lilla pussen jag fick när vi kramades hos veterinären.

Mattes lilla skugga, alltid intill, aldrig utom synhåll. Ibland när vi inte kunde se honom ropade vi, bara för att upptäcka att han stod precis bakom oss. ”Vaere om, jag e ju här?”

Jag minns så många roliga episoder. Den raggiga lilla näsan som alltid skulle vara med i händelsens centrum, vare sig vi sorterade skruv eller grävde gropar. Allra första gången jag släppte lös honom på ett stort fält och han sprang som vinden, jag har aldrig sett en snabbare hund. Hans små hyss för att få mig att sluta jobba: knycka pennan och springa iväg med den, gnaga på stolsbenet under konferensbordet, plocka ut böcker ur hyllan och släppa dem på golvet. Allt bestyr och flöj när han skulle bada,  när han satte potatis… Glädjerusningarna på gården när någon han tyckte om kom och hälsade på.

Älskade lilla hund, djupt sörjd och saknad men i ljust minne bevarad.