kajo.info.se

Mamma kom för att hjälpa mig gräva rosrabatter. Jag släppte in henne för att byta kläder och gick själv till postlådan. Tittade mig reflexmässigt omkring. När jag insåg att jag spanade efter en liten hund som inte finns kom tårarna.

”Nog ere väl skrutt att man inte får sällskap till postlådan nu för tiden?”, hulkade jag till mamma.

”Jaa, och det är skrutt att man inte får några välkomstärevarv”, snörvlade hon.

Den här övergångstiden, när man är fullt medveten men ändå inte riktigt har accepterat vad som hänt. När alla sakerna fortfarande ligger framme, för att, ja, man vet ju egentligen att de inte behövs längre, men det är så definitivt att plocka bort, tvätta upp, lägga undan… Arvet har jag inte ens funderat över än, vem ska få godiset, maten, påsarna..?

De här humörsvängningarna. Emellanåt överdådigt kvittrande, men gråten är aldrig långt borta. Kvittrandet är ren självbevarelsedrift eftersom långa gråtorgier får bihålorna att spränga och huvudvärken att blixtra, det behövs paus. Siv pratar om Lille Skutt-visiter, själv kallar jag det ”fontänsjuka”. När jag berättade för mamma snörvlade jag så mycket att jag satte i halsen och höll på att kväva mig. *hack-spott-fräs-glubb* Man får skratta åt eländet.

De här små vardagshändelserna som har förändrats. Jag går runt med vattenkannan och ser de slitna ampelliljorna som inte ska betas mer. Mina kaviarmackor till frukost är plötsligt skattefria; det sitter inte någon under bordet och förväntar sig att få sista tuggan. Och vad gör jag nu med de små kycklingbitarna som jag nogsamt sparade från min lunch?

Jag sitter vid skrivbordet och tittar ut genom fönstret. ”Usch, nu regnar det, nu ska vi inte gå ut. Nu skiner solen, nu kan vi gå!” Men det blir bara tanken, rumpan sitter kvar på stolen för kroppen vet ju hur det ligger till, det är bara spökprogram som spelas upp.  Reflexer efter ett liv i symbios med en som aldrig fick njuta lyxen av inomhustoalett, ens på 2000-talet.

Jag gräver i trädgården när det plötsligt hörs knallar från skjutbanan, och tittar oroligt upp: ”var är han, hörde han det där?”

Jag ligger i sängen och tycker plötsligt att jag hör klickandet av klor mot linoleummattan, lyssnar intensivt för att höra om det kommer en liten duns som indikerar att hunden bytt liggplats eller om det blir mer klickande; ett osaligt vankande som betyder att vi måste gå ut med detsamma. Men ingenting mer hörs, jag inbillade mig.

Funderingar om det nya livet, eSc. Förändringen kommer att ge plats för nytt. Jag känner mig som en förrädare när jag erkänner att visst blir det bra att plocka bort hundsängarna, visst blir det mer lättstädat, visst är det skönt att slippa kliva upp mitt i natten och gå ut i mörker, kyla, snöstorm eller slagregn med en magsjuk liten hund, och inte behöver jag fundera över hundvakt när jag ska åka någonstans. Jag spar halvtimmar och timmar på moment som inte längre ska utföras som daglig rutin. Så vältrar sig sorgen och det dåliga samvetet över mig och skriker att ”det är futtigt-futtigt-futtigt!!! att tänka så om någon som gav dig hela sitt liv, all sin kärlek och så mycket glädje!”

Scooby finns kvar som känselminnen i min kropp. Den sträva, raggiga pälsen och de mjuka, lena öronen, nosen som bufflade sig in mellan mina knän, tyngden och värmen av det lilla huvudet på min fot, det oändliga krafs-rafsandet av min trampdyna mot den ständigt smekbehövande lilla kulmagen, den försynta lilla pussen jag fick när vi kramades hos veterinären.

Mattes lilla skugga, alltid intill, aldrig utom synhåll. Ibland när vi inte kunde se honom ropade vi, bara för att upptäcka att han stod precis bakom oss. ”Vaere om, jag e ju här?”

Jag minns så många roliga episoder. Den raggiga lilla näsan som alltid skulle vara med i händelsens centrum, vare sig vi sorterade skruv eller grävde gropar. Allra första gången jag släppte lös honom på ett stort fält och han sprang som vinden, jag har aldrig sett en snabbare hund. Hans små hyss för att få mig att sluta jobba: knycka pennan och springa iväg med den, gnaga på stolsbenet under konferensbordet, plocka ut böcker ur hyllan och släppa dem på golvet. Allt bestyr och flöj när han skulle bada,  när han satte potatis… Glädjerusningarna på gården när någon han tyckte om kom och hälsade på.

Älskade lilla hund, djupt sörjd och saknad men i ljust minne bevarad.

Det här akutbesöket slutade inte lyckligt. Allra finaste Scoobs fick somna in kl 23 i går kväll på grund av leverkollaps. ”Nu ska vi ta bort det onda”, sa jag när han låg med huvudet på min arm, och en tyst liten suck senare var smärtan över för Scoobs, men inte för mig. Älskade lilla hund.

Jag är fortfarande sur, arg och ledsen över frosten. Så onödigt!!! Och nästan hånfullt att det varit 18 grader varmt efter det, som om inget hade hänt, förutom då att hela höstens blomning omintetgjordes på några timmar.

Men det finns annat att glädja sig åt:

• Vi har fått bygglov! (Och en räkning på 6.000 kr. Och en saftig räkning till att se fram emot när vi fått ihop bygganmälan, vilket är ett stort jobb med alla konstruktionsritningar, kontrollplan och certifikat som krävs. Men det bekymret tar vi sen.)
• Jag har fått avisering om att 25 kilo lökar är på väg från Holland. (Och jag är fortfarande inte klar med rabatterna där de ska ner. Men nu har jag en plaan…)
• Forskarna har bekräftat att choklad är bra, gärna en halv kaka i veckan. Låter lite snålt. Jag tycker att vi enas om att det för säkerhets skull ska vara en hel kaka i veckan. 200 gram. Gärna Marabou Digestive, tack. (Det blir 52 veckor gånger 16 kr, summa 832 kr. Kan jag sätta upp det som friskvård?)

Efter blåst kom kyla. I går morse när jag gick ut var gräsmattan styv och vit. Islagret i Scoobys vattenkopp var flera millimeter tjockt, som en glasruta. Jag gissar att det varit -2, kanske -3 grader. I augusti. Suck.

Idag tittar jag besviket på förödelsen. Ajöss med tomater, paprikor, några begonior och anisört, dahlior, liljor och höstanemonerna som jag så otåligt väntat på att få se i blom.

Fy satan vad jag hatar den jefla förbannade Optandsvinden!!! Nordvästan kommer med kylan från fjällen tio mil bort, tar hiskelig fart över Storsjön och det öppna landskapet, snubblar över björkarna och gör sedan piruetter och saltomortaler in på vår gård. Den turbulensen sliter sönder, river ner, välter omkull allt i dess väg.

Damerna i det här hushållet kan beställa förlängare vid behov. Personligen gör jag det gärna när jag ska ha något från överskåpen. Tjadden brukar beställa förlängning för att kunna ta en promenad ovanpå köksdörren, jaga nattflyn i kallfarstun eller som här för att se efter vart flugan som satt på lampan tog vägen.

P27 och Sigrid på bilder från förädlarna. ”Alldeles lika, bara storleken som skiljer” tänkte jag när jag såg bilderna.

Men i verkligheten:  P27 och Sigrid hos mig sommaren 2012. Undrar om P27 verkligen är P27?

Lite orättvist känns det att se bilder söderifrån på skvatt galna höstanemoner och klematisar som annekterar nya kvadratmeter i rasande takt och blommar som om det inte finns någon morgondag.

Jag gläd åt en blomma på Huvi och vakar ängsligt över tre små knoppar på höstanemonen.

Å andra sidan har vi blygsamma snäck- och snigelproblem. Jag visste inte att de gillar bajs? Hm, är det kunskap som man kan ha till något?

Så här grällt blir det när man knölar ner för många Foxtrot i samma kruka.

Crème brulee från Ekströms, impulsköp i kyldisken. Myyycket nöjda. Bara koka upp smeten, kyla, strö över det medskickade sockret och bränna.

A har en sån där gasolbrännare med lång pip som farbröder paraffinerade längdskidor med när jag var liten. Den gjorde ett utmärkt jobb med karamelliseringen: som skare blev det. På ett forum läste jag att varmluftspistol också kan funka.