kajo.info.se

Började jobba kl 10. Händelselöst pass. Fikarast kl 11:30 enligt överenskommelse. ”Max 1,5 timmes klippning per laddcykel” har  jag sagt till dem. Sen vill man ha lite färska ampere i batteriet. Det är min robotliga rättighet.

12:23 Balettuppvisning i krukgettot, fram-å-tebax-snurra-vända-fram-å-tebax. Såg nog att publiken hukade bakom gardinerna men inte hade de vett att applådera min virtuositet. Hmpf. Fikarast igen.

14:31 Blev efterlyst av skallgångskedja. Hade fastnat bakom en jättevallmo, lite pinsamt. Pep ilsket åt matte när hon drog fram mig: ”UPPLYFT” skrev jag ut på displayen. Hon fattade inget, knappade lite planlöst men gjorde tydligen nånting rätt för jag kom iväg i alla fall.

15:30 Tagen på bar gärning när jag somnat med näsan i spirean. Vaknade av att matte tryckt upp luckan och fäpplade med alla knappar, igen. ”PINKOD” skrev jag. Tänkte att hon kanske inte kunde den, så fick man sova vidare. Hon kunde den, äsch. Fick väl rulta iväg igen då. Passerade det där rotbenet som jag bet en tugga av igår, hehe. ”Stick inte upp, då får du en beta igen”, sa jag åt den.

17:27 Nyladdad igen, redo för kortpass. Bara 33 minuter till hemgång. Så får man plötsligt höra klagomål! ”Klipper dåligt. Kanske dags att byta knivar?”, sa matte till husse. ”Jamen vadå, de ska väl hålla mer än en dag?” sa han. Jag orkade inte lyssna på dem, jag rultade bort till slingan och gick hem.

18:42 Häpp, fick man extra kvällspass till 20 då, bara för att husse ville se om jag klippte bättre med nyfilade knivar och ifall regnsensorn skulle lösa ut. ”Baby, ja e sharp as a najjf”, sa jag. ”Å int bryr jag mig om lite vatten från ovan.” Gjorde en perfekt strykning runt vinbärsbusken. Husses kompis D hade vett att uppskatta den i alla fall. Noterade att husse och matte justerat slingan så att det ska bli lättare för mig att gå hem. Omtanke, det gillar jag. Sen gnällde de över regnet och kutade in allihop. Då passade jag också på att avsluta passet.

A har köpt en gräsklipparrobot som vi döpt till Rosa. Under sin första dag i tjänst vandrade hon i ett obevakat ögonblick iväg till syrenbäbislandet och smaskade i sig en av plantorna som jag fick av T för några år sedan.

För att undvika gråt och tandagnisslan har nu A byggt ett litet fort av balkonglådor och hinkar åt de resterande plantorna.

Tänk att jag inte lade märke till den här i fjol.

Ända sedan jag köpte världens just nu fulaste plasttofflor (Sommarvind från Ikea) och med dessa bevisat vad fantastiskt praktiskt och bekvämt det är att ha ett par snällpissetussar* har A tjatat om att han vill ha ett par gula Crocs. Inte svarta, bruna, blå eller nån annan gängse herrfärg utan klargula. Jag har ömsom bedyrat att något sånt inte kan tänkas finnas i hans storlek, ömsom i smyg letat i alla skoaffärer och lågprisvaruhus jag bevistat. Kan efter detta säga med stor säkerhet att färgglada skor sällan finns i storlek för resliga män. Särskilt finns det inte gula. Jag måste beundra hans envishet.

I kväll hittade jag dem! Ett par gula Crocs – i A:s storlek! Och det var bara just den storleken som fanns kvar. Det känns som att universum just blinkade åt oss.

Snart på ett par herrfötter nära mig. Vem hade vågat tro nåt sånt? (Förutom A, då.)

* snällpissetussar  kommer gissningsvis av samma feltolkning som snälltåg, det är alltså skodon som man har för att ”snabbt kuta ut för att pissa”. Personligen kutar jag in för att pissa men det är ju valfritt. Snälltussar är de i vilket fall,  även om de är fula som stryk.

Plantor behöver vänja sig gradvis vid sol och vind. Det kallas utskolning. Så här går det om man struntar i det. Jag gissar att en av åtta kan ha en liten chans att överleva.

Jag läste en gammal artikel av Mario Vittone i dag om drunkning som är så viktig att jag måste lägga en komihåglapp här. Drunkning är den vanligaste dödsorsaken bland små barn 0-6 år i Sverige, men även äldre och simkunniga kan råka illa ut. I fjol var det en kvinna i 20-årsåldern som drunknade på en badplats inte långt härifrån.

Även om jag har lärt mig livräddning så var det först när jag läste den här artikeln som jag förstod vad man ska titta efter. För mig blev det ”ett huvud som beter sig som ett flöte”… det vill säga håller sig på samma plats, ligger halvvägs ner i vattnet, kanske lite bakåtlutat, och stillsamt guppar upp och ner. Då är det bråttom! Vuxna kan i det läget kanske klara sig upp till en minut, barn kanske bara 20 sekunder.

Kroppen stänger av förmågan att ropa eller vifta efter hjälp, för att fokusera på andning. Därför räcker det inte att kasta ut en livboj. (Det var också en aha-upplevelse.)

Mario ger fler tips: titta efter halvöppen mun nära vattenytan, dimmig, ofokuserad blick eller stängda ögon, hår i pannan och över ögonen, kroppen upprätt i vattnet, använder inte benen, ser ut att klättra uppför en stege med armarna.

Hur vet man att personen inte bara trampar vatten? Fråga: ”Är du okej?” Om personen svarar så är h*n nog det. Om svaret är en tom blick så är det bråttom. Och Mario avslutar: ”Barn som leker i vatten för oväsen. Om de blir tysta tar du dig dit omgående och tar reda på varför.”

För flera veckor började jag förbereda för en odlingslåda vid garaget. När jag grävde bort grässvålen upptäckte jag att grundstenarna rörde sig. De ligger nämligen direkt på gräsmattan och den har krympt betänkligt efter ett tufft liv där under huset. Vidare grävning var förenad med att risken att garaget kunde tippa. Alltså borde jag lyfta med domkraft, palla under, grusa och sätta dit en sockel av lecablock. Dessutom såg jag nu att vi även borde byta vindskivor, spika fast några lösa locklister, måla samt sätta hängrännor och stuprör. Marken lutar nästan 30 centimeter så det krävs en ordentlig urgrävning för att få alltihop i våg. Många, många skottkärror med grästorvor att lägga på lager nånstans, men vardå? Jag blev alldeles matt av att bara tänka ut allt arbetet.

Men vänta nu. Det är ju en odlingslåda jag behöver. NU. Eller helst för ett par veckor sedan. Fokus!!!

… och titta pionen som jag trodde hade frusit bort har fler knoppar än i fjol.

Simsalabim!

Och det blev kväll, den tredje dagen.

Lådans nya invånare är inte direkt lyckliga efter sin första natt i det fria. Från dunklet i stugvärmen till detta ljushav i *harkel* något mer modest temperatur. Dessutom är de planterade i 40 år gammal torr hästskit, efter att ha svultit i pluggbox. Chocken.

”Jaja”, säger jag åt dem. ”Sluta gnäll, väx till er och producera nu duktigt.”

”Jag litar inte en sekund på den där killen. Antingen är han en bedragare, eller så har han nåt allvarligt fel. Han gör klokast i att hålla sig på avstånd!”

”Men hur ser du ut?”

”Ja, jag förstår inget av den här uppståndelsen.”

”Jag tycker faktiskt att det är ganska okej med lättare klädsel. Jag är gosig i min sommar-t-shirt av velour, eller plyschpyjamas som jag också kallar den.

Tjadden: ”Vem är du, och vad har du gjort med vår Kasper?!”

Kasper: ”Vad snackar du om? Tvi vad jag mår illa. Nån har snott min päls! Jag är rånad! Usch, jag måste kräkas…”

Tjadden tror inte sina ögon. Vad i all världen kan ha hänt? Nåt läskigt. Kanske det smittar?! Bäst att gömma sig.

Köpcentrum, eftermiddag. Möjligen första semesterveckan? Eller kanske midsommartaktik: ”alla handlar säkert på torsdag så jag är listig och gör det nu!”? Massor av folk. Lååånga bilköer. Rondeller i baklås. Bilar genar över gräsmattan, en annan över cykelväg. Jag väntar ut slagregnet i bilen och provkör den nya stylusen som jag köpt till papsens pyttelilla telefon.