kajo.info.se

Vi har fem stora ruggar med jättevallmo mitt ute på gräsmattan. När de två första blommorna slog ut strax före midsommar kommenterade A att de var högljudda (syftande på färg och storlek). Häromdagen räknade jag till 70 utslagna blommor. ”Men vilket kackel det är därute nu då!”, sa A.

Bilden är tagen med Nikon D40x i lätt duggregn klockan åtta på kvällen.

Jättevallmo (Papaver pseudo-orientale)

Flerårig ört, storväxt, stjälken blir cirka 100 cm. Bladen kommer tidigt på våren. Den blommar i juni-juli och blommorna är känsliga för regn och blåst. Jättevallmo frösår sig lätt men kan vara svår att flytta som vuxen på grund av sin kraftiga pålrot. Plantorna behöver vara några år innan de blommar första gången. Vuxna plantor tycker inte om att bli delade men man kan försöka ta rotsticklingar efter blomning. På hösten ”försvinner de” men lever kvar under jordytan. Tycker om sol, väldränerad jord och gödsling på våren. Kan kombineras med malört, kantnepeta, aklejruta

Tre sorter förekommer: Papaver pseudoorientale är den vanligaste och har odlats i svenska trädgårdar sedan 1800-talet. Den har orangeröda blommor med fyrkantig svart fläck, och oftast små gröna blad tätt under blomman. Den kan förväxlas med orientvallmo (Papaver orientale) som har brandgula blommor, ofta fyllda blommor, och nickande knoppar, samt mörk jättevallmo (Papaver bracteum) som är mörkt blodröd med avlång svart fläck på varje kronblad.

Knopp och blomma i skugga bakom huset klockan tio på morgonen. Här minglar de med Hansorna… mer om det senare.

Vårkrage / Gemsrot (Doronicum orientale och plantagineum)

Flerårig ört, stjälkar 30-100 cm. Har helt gula prästkrageliknande blommor. Kan börja blomma redan i april men vanligen maj-juni. Blommar längre i halvskugga än i full sol. Har grunt rotsystem och sprider sig inte nämnvärt, men är härdig och långlivad. Trivs i sol-halvskugga och näringsrik jord. För mycket kväve gynnar blad före blomning.

Just den här plantan fick mamma av sin farfar, min morfars far P. Den bor i en låda hos oss i väntan på att hitta sin nya plats.

På mommas födelsedag 14 april ville hon alltid ha tussilago. Vissa år var den önskan inte lätt att uppfylla. Momma dog för många år sedan nu men traditionen att spana efter tussilago sitter i.

Vid frukostbordet:
A: ”Hortensia. Så heter hon.”
Jag: ”Hmm? Vem då?”
A: ”Ernsts mamma.”
Jag: ”Va? Hur vet du det?”
A: ”Hon sa det.”

[Reds anm: För den som inte redan vet så är Ernsts mamma en paprikaplanta som står i vårt sovrumsfönster. Hon är nu för övrigt havande med sex små blomknoppar.]

Jag jobbade lite i plantskolan nu på morgonen. (Det vill säga pluggboxen på fönsterbrädan.) Ännu ett nybörjarfel: Tomater har inte i pluggboxen att göra. De gror tidigt och växer fort. Deras små klasskompisar har knappt sparkat av sig täcket än.

Jag hade assistans av två luddiga medhjälpare som låg på bordet med nosarna en decimeter ifrån och missnöjt undrade när det skulle bli deras tur att leka med pinnarna och grönsakerna.

Alla dåliga (läs: för mjuka) påsförslutare gick åt så det blev nästan som en vårstädning i påsförslutarlådan också. Jag klipper dem i två bitar, slår ena änden kring en grillpinne och formar en mjuk böj. Mycket bra.

När jag ändå höll på var det ju lika bra att göra pinnar åt alla, även om det i några fall kändes som att komma med en trehjuling till BB.

Tre små Ernst-bäbisar har kommit upp, och det är fullt hus på raden med Ernst-mostrar (hmm, börjar bli snårigt med familjerelationerna nu). Paprikor bör det alltså finnas tillräckligt av.

Tomater likaså. Extra många av Moneymaker/Dansk Export eftersom jag hade två fröpåsar av olika märke och naturligtvis måste jämföra grobarheten. Den ena var nyköpt Weibulls, den andra Lidl från förra säsongen. Weibulls-fröna grodde lite tidigare men Lidl:arna är snart i kapp.

Bifftomaten Marmande var först upp ur jorden av alla och kanske garderade jag lite vid sådden för i två pluggar lyckades det komma upp två små stjälkar. Brutalt ryckte jag nu upp dubbletterna och fick genast dåligt samvete – mörda fullt livskraftiga småplantor? Nej minsann. Gratispåsen med gula tomater som jag fick med en frökatalog innehöll bara några få frön, så på den raden fanns tomma platser som nu kom till pass. Grobarheten på gulingarna var för övrigt noll. Inte ett liv har synts till där.

På tal om gulingar så har jag dessutom ett spännande litet projekt på gång: physalis. Fem ynkligt tunna men lååånga stjälkar har visat sig.

Fortfarande har jag inte ordnat växtbelysning. Inte så konstigt att de ringlar och ranglar sig.

Jag läser på om sommarens primadonnor och inser att det blir tuff konkurrens när trädgården ska planeras. Rosor, pioner, fruktträd och bärbuskar. ”Alla” vill ju ha det skyddade söderläget. Och ska det klättras, så nog sjutton är det på söderväggar. Nej, det är inte helt sant. Klematis vill gärna ha öst- eller västvägg. Men på våra breddgrader är inte klematis några svulstiga primadonnor utan snarare blyga hangarounds. Och ingen, ingen, vill ha något att göra med de giriga björkarna som vi har så gott om.

Men jag har förstås en  plaaan.  Jag vet ett ställe som ibland säljer tomma 100- och 200-litersfat av plast. Med egen souterrängkupé vore det väl sjutton om inte någon vig klättrare skulle kunna samexistera med björkarna ut mot byvägen. Eller blir det kanske för skuggigt i alla fall?

Dessutom har jag funderat över grönsakslandet. Paprika, tre sorters frilandstomat, physalis, två sorters squash och två sorters frilandsgurka, isbergssallad, gul lök, sommar- och vintermorötter, fyra sorters kokbönor och lite annat tänker jag försöka med. Men bara en eller några av varje, i rätt ordning och till förberedda platser. Inte som förra året då jag råkade dra upp hundratals plantor, höll på flera dagar med att skola om dem och sedan vanvårdade dem å det grövsta innan de slutligen försmäktade i regn, kyla, närings- och platsbrist.

Och sommarblommor. Jag har ju sett massor av fina sommarblommor?! Inte för att jag har några goda erfarenheter alls av att dra upp sådana själv men rosenskära och pionvallmo ska tydligen vara nybörjarsäkra. Och luktärter och rosenvial… Fast jag brukar köpa penséer på våren och de blommar ju i sex månader, svårslaget.

Jo, och så har vi ju beställt 85 meter staket! Ett med smala stående träspjälor i gammal stil fast lägre än de brukar vara i stadsmiljö. Visst hade vi kunnat bygga det själv men vi har mycket på att-göra-listan ändå. När prisskillnaden bara är någon tia per meter jämfört med att köpa virke på brädgården så kändes det som en för bra affär för att missa. Staketet är av finsågad gran och vi ska måla det med slamfärg. Möjligen blir det så att vi kokar egen eftersom A vill att det ska vara vitt eller ljusgrått. Jag kan eventuellt tänka mig rött. Till detta blir det stolpar av senvuxen, undertryckt gran med brända spetsar, så som man gjorde förr. På två sidor får vi komplettera med nät tills vidare, så att Scoobs kan få vara lös ensam på gården.

När vi var ute på gården och besiktade sträckan som ska förses med staket nickade vi menande åt vinbärsbuskarna. Där kommer det nog att bli en del förändringar. Vi behöver inte 40 kilo rödvinbär per år.

”Ska vi ha nån äppellund då?” sa A.
”Nja”, sa jag, ”så värst äppligt blir det ju inte eftersom det måste få plats päron, körsbär och plommon också. Och jordgubbar! Och…”
A tittade misstroget på mig. ”Nu kan jag ju inte prata för dig, men jag är i alla fall inte typen som håller på och … och … saltar och syftar.

Fast jag tänker att det inte gör nåt. Fruktträd får man ju vänta på i många år. De är fina när de blommar och blir det frukt, så finns det alltid vilda vänner som vill ha.

”Med tanke på att Ernst var en (1) paprika så var det ju inte så jobbigt att ta vara på skörden. Om vi får en jordgubbe så kan vi ju dela på den”, sa jag.
”Jag äter min halva färsk med grädde. Sen kan ju du ägna en timme åt att koka sylt på din halva”, fnissade A.

I natt drömde jag återkommande tvångsdrömmar om klematis. Nåt om avskurna skott som borde hanteras. Ingen ordning alls. Jag roterade varv på varv bland lakanen och det kliade på ryggen och kröp i benen och jag vet inte allt. Sen drömde jag att resemontör D skulle flytta till annan ort för att han blivit fast placerad och då valde han att skaffa en liten lägenhet tillsammans med sin pappa för att spara massor av pengar till nåt hemligt projekt. Och så var jag ute och gick på skoterspår iförd endast morgonrock och gummistövlar, och blev tvungen att gå in på någons gårdsplan för att skoterspåret ledde dit. Det var inte ett dugg kallt men lite pinsamt.

”Du måste verkligen dra ner på konsumtionen av blomböcker och frökataloger vid läggdags! Du har ju gått i spinn!” sa A vid frukostbordet.

Själv skyllde jag på semlan, med gigantiska klickar av mandelmassa och grädde, som jag glufsade i mig till Grand Designs mellan nio och tio i går kväll. Sedan förut har vi förbud mot kladdkaka med vispgrädde sent på kvällarna, eftersom både jag och A får konstiga drömmar av det.  Ja, det låter kanske konstigt men vi har provat tillräckligt många gånger för att anse det säkerställt.

A begrundade detta och konstaterade att vi inte behöver fler semlor. Förvånat kände jag att han hade rätt. När man inte känner ”åh gu va gott!” utan mest märker efteråt att man slafsat i sig dem för att man är lite obehagligt proppmätt, så har man fått tillräckligt många.

Vi har ätit upp Ernst. Frid över hans minne. Vi provade först en yttepytteliten smula, för mams antydde att Ernst nordligt uppväxta bröder var ena beska bestar. Men Ernst var söt och smakade som vilken dussinköpepaprika som helst, vilket inte är illa för en liten en som aldrig kom utanför fönsterbrädan.

Ernst efterlämnade sex små frön som ska planteras, och en moderplanta som när hon kommit över förlusten förhoppningsvis har lust att möta ännu en vår. Vem vet?

I går klättrade jag upp på höjälln och släpade ner en del av mina böcker om hus, trädgård och pyssel.

Det finns två anledningar till det. 1) Det är snart bokrea. Jag har redan fått förhands från Bokia. Hög tid alltså att inventera och planera kompletteringar. 2) Z&M har  börjat så frön. Jag blev inspirerad och beställde frökataloger. Jag surfade på en massa plantskolor också. Och skrev listor i min ”Trädgårdsbok” som jag fått av K. Och kom på att jag måste fortbilda mig i trädgårdskonst.

I går läste jag trädgårdsböcker i tio timmar vid köksbordet och antecknade flitigt. Sen mådde jag lite illa faktiskt, och hade ont i huvudet.

Ute på vår nya gård finns ett litet, litet potatisland med några stånd som självsått sig. Där hackade jag i veckan upp två tiolitershinkar med fin potatis. Jag är ingen potatiskännare men nog tyckte jag mig se lite rödgullöga, några få mandel och resten gissar jag King Edvard eller Bintje, utan mer besvär än den stund som det tog att plocka upp dem. Det kändes lyxigt.

I lördags tog vi även upp potatisen ur svärmors land. När vi satte dem i våras var myggen som galna. Nu var det i alla fall myggfritt… A klagade att det var den uslaste skörd han sett under alla år. Asterix gick bäst men vi hade bara en fåra av den sorten.

Vi kärrade också bort resterna av mitt salladsexperiment. Där fanns fem överväxta, sönderfrusna salladshuvuden och två halvmeterhöga salladsträd. Satte jag två olika sorter? Jag minns inte. Men jag ska nog prova igen nästa år, hemma, där vi kan plocka vartefter det mognar. Hos svärmor var det mest sniglarna som fick glädje av odlingen.

Sedan var det dags att klippa och gräva upp svärmors dahlior. De är så stora att de knappt ryms i sina baljor. Hon undrade om vi ville ha en bit av varje, men jag vill nog inte ha några finfröknar som det ska daltas med… Dessutom har jag än så länge ingen plan alls för trädgården. Jag vet inte ens var vi ska ställa utemöblerna.

Till veckan ska jag klippa ner humlen. Det får bli en dag med sol när Scoobs vill stanna ute lite längre på lunchen.

Inne i kammarfönstret har jag en paprika som blommar och har börjat knyta en liten, liten frukt. Hemma hos mams finns också en paprika som har två större frukter; det går rentav se att de ska bli paprikor.