kajo.info.se

I fredags satte jag ett pinsamt personligt rekord: jag fick åka till bilprovningen tre gånger på samma dag med lillbilen…

Jag hade tre viktiga saker på agendan:
1) hämta ut, packa om och leverera beställda varor med kurir till en kund
2) besiktiga sportbilen
3) tidigt lunch-möte

Eftersom jag hade körförbud på lillbilen och relativt gott om tid så bestämde jag mig för att cykla med jycken till hämtstället. Vi brukar gå den sträckan så jag vet ungefär hur lång tid den tar. Scoobs tyckte att det var kul med cykel i ungefär en kilometer. Sen började han maska. När vi väl kommit fram (i promenadtempo) var inte beställningen klar så jag fick vänta, och där försvann min goda marginal. Sen insåg jag att det högsmala paketet vägde 17 kilo! Först försökte jag lägga paketet på cykeln men då blev cykeln omöjlig att leda, alldeles vobblig, så jag fick klämma ner det i ryggsäcken (den del som rymdes, resten stack utanför) och med det pylet på ryggen blev jag också alldeles vobblig… Bråttom-bråttom, uppför hela vägen hem, mjölksyrestumma ben, släpande hund och cykel efter mig.

Seeen en tjurig liten bil som högst motvilligt startade på 23:e försöket. Och jag blev stående alldeles för länge i vänsterfilen i stans mest trafikerade korsning som haft trasigt trafikljus i flera veckor.

10:20 visade klockan när jag småsprang in på Bilprovningen för att hinna före de andra fyra som kommit samtidigt. Min tid var 10:10. ”Du har kommit för sent!” basunerade den digitala receptionisten ut med stora bokstäver för alla i kön bakom när jag knappat in mitt registreringsnummer. ”Du kan få en ny tid kl 13:50. Vill du ha den?” frågade apparaten med lite mindre bokstäver. ”Ja!” tryckte jag och lommade generat ut på gården där jag sedan möjligen körde mot enkelriktat. Det är liksom inte tänkt att man inte ska passera genom hallen på vägen ut.

Hela lunchmötet tittade jag nervöst på mobilen – trots att jag satt alarmet. Får inte missa tiden.

I god tid åkte jag till bilprovningen, en annan väg för att undvika korsningen med det trasiga trafikljuset. In i industriområdet… väldigt vad trångt det blev. Och där blev jag sittande. Kommunen hade ställt en grävmaskin mitt i vägen och lastbilar i kö från båda håll gjorde att ingen kunde ta sig förbi. Minuterna släpade sig förbi som eoner.

Med andan i halsen rusade jag in i receptionen en (1) minut försent och slog in registreringsnumret. ”Ingen bokning” stod det. Jag tittade förvånat på skärmen. Sen frågade jag den mänskliga receptionisten som sitter gömd i ett glasbås längre in i lokalen. Verkligen märkligt, höll hon med, för visst hade hon nyss sett min bokning. Hon gick till verkstan och frågade. Sen kom hon tillbaka med ett möjligen aningen försmädligt flin. ”De ropade upp ditt nummer men eftersom du inte var här så tog de bort den.”

… jädraskiiiiiiiit… missad tid: 300 kr + missad tid: 300 kr + besiktning: 300 kr… = 900 kr? …

Nästa lediga tid var 15:20. Jag var på plats 14:50. Tur det, för jag blev inkallad nästan en kvart för tidigt. Besiktningskillen tittade forskande på mig när jag klev ur bilen: ”Jaha, du har varit här många gånger i dag. Vad beror det på?” ”Eeh… ähh… uuu… värsta dagen på flera månader”, sa jag i flammande rött. ”Jaha. Nå, då pratar vi inte mer om det”, sa han.

Det var en mycket överseende besiktningsman. Han väntade tålmodigt tills lillbilen händelsevis råkade pendla ner under 4,5 i Co2 (vilket är gränsvärdet), och blev inte irriterad trots att han inte kunde hitta parkeringsljuset, huvöppningen eller backen själv. (Han fick kliva ur uppe på billyften för att jag absolut inte komma ihåg var backen ligger när jag stod/satt på fel sida… Jag var tvungen att ha växelspaken i handen för att veta. Tryck ner och sedan uppåt bredvid ettan, så är det ja…) Men den otroligt känsliga kopplingen klarade han galant.

Nu är pärlan i alla fall besiktigad i två år framåt. Och jag behövde bara betala 300 kronor. :-)

Ännu inga nyheter om lilla elfordonet Smite – men elbilsfabriken i Ale som var månadens goda nyhet är nu avslöjad som bluff. Det finns varken avtal med Fiat om elkonvertering eller någon beställning på 400 bilar.

Är folk galna eller varför ljuger man ihop en sådan historia? Kanske i förhoppningen att det ska bli en självuppfyllande profetia innan någon hunnit syna den?

Kan tänka mig att landshövdingen som invigde fabriken känner sig lika blåst som journalisterna som intet ont anande rapporterade om det… Här finns bilder och lovtal hos Teknikens Värld.

Söker man på google så är det inte första gången som figurerna bakom el-Fiaten citerats i pressen med visioner som verkar *harkel* aaaningen högtflygande.

Men jag säger inget om de som blev lurade. Jag har råkat ut för samma sak, att bli lurad av en mytoman och använd som megafon för falska uppgifter. Efter den betan är jag mer benägen att kolla upp en historia men jag vill fortfarande helst tro folk om gott, och att de talar sanning.

Jag har stora planer på att någon gång bygga ett eget elfordon eftersom de som finns är svåra att få tag i och orimligt dyra.

Den elbilen som jag hade, en vit fabrikskonverterad Skoda Favorit E2000 1996, var inget optimalt elfordon men ändå ett av de mer prisvärda på marknaden. Största nackdelen var att laddaren krävde 16A-säkring och sådana finns det ont om. Jag fick tillstånd av bostadsföreningen att bygga om mitt motorvärmaruttag för att kunna ladda bilen där. Sedan flyttade jag och hade ingenstans att parkera eller ladda elbilen, så jag sålde den. Lika bra det, för jag tror inte att nästa ägare har haft särskilt mycket tur med den.

Skodan hade blybatterier vilket har både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att blybatterier är hyfsat okomplicerade, hyfsat billiga att byta, och dessutom absorberar en hel del kraft om man skulle krocka. Nackdelarna är att de har låg kapacitet och därmed kort räckvidd, och att de bokstavligen väger bly vilket gör att bilens räckvidd blir ännu kortare. Ju lättare fordon desto mindre energi krävs för att flytta det. Skodans batterier var dessutom nere i kanske 60% kapacitet, inte tillräckligt dåliga för att motivera kostnaden för byte, men samtidigt inte så bra att jag kunde åka vart jag ville ens inom stadsgränsen.

Alla fabriks- och efterhandskonverterade bensinbilar (Renault Clio, Citroën Berlingo och Saxo, Peugeot 106 och Partner med flera) har för övrigt samma problem. De är inte byggda för eldrift och därmed försvinner en hel del av batterikapaciteten i onödigt maskinmotstånd.

En elbil med NiMH-batterier skulle täcka mitt bilbehov till 95 procent. Första generationen av norska Think går drygt 10 mil på en laddning, och på den tiden jag gjorde kalkyler blev det knappt en krona per mil. I dag är både elpriset och nätavgifterna högre så säg 2 kronor per mil då. Men en Think är långt dyrare än vad jag vill betala, och en stor del i kostnaden är batterierna. Think är den bilen som det pratas mycket om i svenska medier just nu, den ska provköras i alla möjliga projekt och tillverkningen borde göras hos SAAB och allt vad det är. I praktiken är det omöjligt för en vanlig köpare att komma över annat än begagnade Think ur första generationen.

Norska Kewet Buddy är ett alternativ som kan köpas med blybatterier, finns även med andra batterier, fortfarande för dyr och dessutom hinner fabriken utanför Oslo inte producera så det täcker efterfrågan i Norge. Buddy är för övrigt andra generationen av Kewet, den första hette City Jet. Jag har besökt fabriken i samband med en elbilsträff och provkört flera olika elfordon, hur kul som helst! :-)

Sen finns ju förstås indiska Reva som i Storbritannien heter G-Wiz. De första bilarna som kom till Norge var inte anpassade för nordiska förhållanden med kyla och branta uppförsbackar. Dessutom var den Reva-version som vi provkörde bäst lämpad för personer under 175 cm. Inget för A med andra ord. Möjligen har det hänt en del där också på fem år. Reva Norge säljer en ny Reva för omkring 125.000 NOK. I Norge är elbilar momsbefriade men jag antar att man får betala både moms och tull om man tar in den i Sverige.

Ett annat problem med att importera elfordon, exempelvis från Kina, är om tillverkaren inte har alla papper klara för registrering i Europa och då blir det dyyyyrt, hundratusentals kronor, om man inte kan få den registrerad som amatörbyggt fordon.

Nåväl. Både Reva och Kewet är registrerade som fyrhjulsmotorcykel och det fick tankarna att vandra vidare.

Jag har analyserat mitt och A:s resmönster och insett att vi skulle klara oss långt med ett ännu enklare fordon. A åker till och från jobbet med en matlåda som enda sällskap, och till och från klubben med en stor väska. Jag åker kortare ärenden, oftast med mindre skrymmande grejer.

Återigen, ju lättare fordon desto mindre energi krävs för att flytta det. En moped eller mc med kaross kan man driva för under en femtioöring per mil, och man skulle rentav kunna ladda den med solpanel. Värme i sitsen och handtagen skulle ge lite mer åkkomfort. Batterierna kan vara bly, men eftersom det inte krävs så många eller kraftiga batterier kan man också tänka sig NiMH, Li-Ion, Li-Po eller silicon.

Vi spanade ett tag på City-El som ursprungligen är en dansk konstruktion och även kallas Mini-El eller Ellert. Numera tillverkas City-El i Tyskland. Den registreras som lätt mc och får köras även med B-kort. Det innebär att man måste trängas med bilarna, men den går som bäst 40-50 km i timmen vilket jag tycker är för lite om man ska ut på 70-sträckor. Ska man ha en moped vill man gärna ha en EU-klass 2 eller gammal 30-moppe, för dessa får köra på cykelvägar. Naturligtvis tänkte jag då inte trängas med barnvagnar på smala trottoarer. Vi har ganska många ”transportleder” för cyklar och klass 2-mopeder.

Ja, så där har jag funderat, och sökt på webben efter alternativ. Plötsligt dök den här upp: Smite från Vehiconomics, som enligt pressmeddelandet från det svenska företaget ska finnas att köpa sommaren 2009, med eldrift, räckvidd 10 mil och i två utföranden: moped- respektive mc-registrerad. Pris kring 50.000 kronor eller under, uppger vissa källor. Man kan köpa till en cabriolet-kaross som tillbehör – kul på sommaren.

Först blev jag väldigt entusiastisk och beredd att skriva på bokningslistan direkt. Sedan läste jag vidare om företaget. Grundarna är två ekonomer och en tekniker. Deras meriter är främst inom storföretag och högskolevärlden. Det är väldigt tyst om motor- och batterikonfiguration. De pratar lite svävande om att delarna ska tillverkas på fabriker i Norrland. Inget om finansiärer. Karossen har helt klart hämtat 90 procent av inspirationen från Messerschmitt – och det sägs att de ändå har mönsterskyddat den… Deras logotyp är ett V som växer upp ur en väg, ganska lik den symbol som Carstedt, Rydén och de andra i FFV-gänget använde när de lanserade etanolbilarna i Sverige (ett blad som växer upp ur en väg).

Vehiconomics egen webbplats innehåller ingen information om Smite, trots att det är en månad sedan de gick ut med pressmeddelandet. Där finns för övrigt inte heller någon information om grundarna eller hur långt utvecklingsprocessen har nått.

Min känsla är att det här är ett gäng killar som snappat vad som ligger i tiden och som kan snacka. De har lånat, klippt och klistrat ihop sitt koncept. De ska serieproducera i sommar men verkar inte ha någon testflotta ute än. (Har de ens prototyper? Eller är det datoranimerade bilder?). Med tanke på hur trögt det är för erfarna företag, så tror jag tyvärr inte att Vehiconomics har den verklighetsförankring, erfarenhet och finansiella styrka som krävs för att klara av projektet. Fast jag hoppas förstås att jag har fel.

Nämnde jag att jag har stora planer på att någon gång bygga ett eget elfordon…? :-)

Forden har låtit konstigt ett tag. Jag har gnällt och A har oinspirerat haft den ena teorin efter den andra.

”Hör du nu då? Det där liksom rasslande eller skrapande ljudet?”
”Bromsarna?”
”Nej, det hör du väl att det inte är.”
”Hjullager kanske?”
”Näe! Det är inte hjulen. Lyssna ordentligt, det förändras ju med motorljudet. Hör nu när jag släpper gasen, då låter det mindre… Det låter där fram vid servopumpen men remmen är ju nästan ny.”

Ja, nu vet vi i alla fall vad felet är.

På en raksträcka mellan stan och lilla mamman började laddlampan lysa och några hundra meter senare förlorade bilen både kylning och värme. Det bubblade så glatt i kylaren och expansionskärlet när vi lyfte på motorhuven. Lagret till en rulle under den kombinerade fläkt- och servoremmen hade skurit, eller ska vi säga malts ner… Det ramlade bara ut lite metalliskt pulver där det rimligen borde ha varit små stålkulor.

Lyckligtvis har vi en D som vi kan ringa till när vi står vid vägkanten.

Andra lyckosamma tilldragelser:
Det var inte mitt i natten.
Det var inte –35.
Det var inte rusningstrafik.
Det var inte på ett extra livsfarligt, korkat ställe.
Felet kostar förmodligen inte tiotusentals kronor att fixa.

På det hela taget alltså ett ganska lyckat haveri.

Men nu har jag två trasiga, okörbara bilar i stan, en avställd insnöad på landet och noll bil som fungerar. Tur att A har en bil.

Medan D bogserade oss till stan slogs vi om kupéfläkten. A slog på den och jag slog av den, för att spara på batteriet. Strömmen räckte ändå inte. D och A fick putta bilen med handkraft från gatan in på gården, och jag bedömde att de aldrig skulle orka ifall jag svängde 90 grader in på min p-ruta, så nu står den på tvären med halva bilen på gräsmatta/snöupplag och halva bilen på min parkering. Det ser ut som om ett fyllo tappat bilen och sprungit från platsen.

Jag har släpat in batteriet i garaget och satt det på laddning så att jag åtminstone ska kunna ställa bilen rätt i morgon. Det måste göras innan det snöar så att fastighetsskötaren slipper få spunk.