Har du hört talas om ”molnet”? Det ingår numera i den ordinarie webbvokabulären. Cloud computing är det nya hippa.
Som jag förstått så är molnet i princip en utveckling av gamla klient-server-systemet, för er som minns det. På stora arbetsplatser och skolor hade man en huvuddator (server) och massor av klienter som i princip bara var tangentbord och skärm. Om man kopplade loss klienten från datornätverket så kunde den nästan ingenting. Det smarta med den lösningen var att man inte behövde uppgradera program och minne i 512 olika datorer, det räckte med att uppgradera servern så fick alla del av detta via klienten.
I alla fall. I molnet är det som vi hittills kallat ”program” (som Photoshop, Word etc) istället omstrukturerat till ”tjänster” som man använder via sin webbläsare. Min dator blir då klienten, och servern finns nånstans ute på webben. Det är en bra lösning under förutsättning att man har fast uppkoppling.
I dag råkade jag snubbla över en tjänst som jag är ganska säker på är en droppe i molnet. Pixlr är ett bildredigeringsverktyg som ser ut och fungerar väldigt likt Photoshop, men är nåbart från vilken gadget som helst med internetuppkoppling. Det krävs förstås att den kan köra Flash (och det kan inte iPhone till exempel). Pixlr arbetar med typsnitt och bilder i ens egen dator, man behöver inte registrera sig eller ladda upp något. Man kan välja svenska som arbetsspråk.
Jag har en gammal version av Photoshop och i den saknas röda ögon-reducering, vilket finns i Pixlr. Jag kan också ha nytta av tjänsten när jag använder andras datorer; det går fortare att använda Pixlr som jag redan förstår än att installera och lära mig något annat gratis-bildverktyg som exempelvis Gimp eller Seashore (för Mac).
I juli 1994 köpte jag min första mobiltelefon, en Ericsson NH99 som bara gick att ringa med. I december samma år köpte jag fax. Den använde jag flitigt varje dag för att skicka och ta emot material. Långa ringlande pappersormar rullade ut över kontorsgolvet för det var en termofax.
Våren 1995 fick jag Internet via telefonmodem på 28,8 som snart utökades till 33,6, och köpte en scanner som jag aldrig lärde mig att hantera särskilt bra. Bilder med kvalitet skulle fortfarande vara dia och skickas med post.
1999 köpte jag min första digitalkamera. Den kostade 11.000 kr och hade som standard ett minneskort på 16 mb, så jag kände mig verkligen lyxig och spendersam när jag slog till på ett med 32 mb. Minneskortet stoppade man in i en ”diskettadapter” av plåt så att man kunde föra över bilder till datorn. Magi!
Som enveten GSM-motståndare bytte jag från NMT-nätet sist av alla, kring millenieskiftet när Telia tvingade mig genom att stänga nätet – och fick som plåster på såret upptäcka vilken fröjd det var att kunna skicka SMS.
2004 köpte jag min första mobiltelefon med kamera. Det var också mycket märkvärdigt, till att börja med, innan jag insåg hur usel kvalitet den gav. Trots att jag skaffade MMS-funktion tidigt så kom jag aldrig att använda den i någon omfattning.
För ett par år sedan skaffade jag blåtand till datorn. Oj oj, att kunna skicka bilder från mobiltelefonen i köket till datorn i kontoret…
För kanske ett år sedan lärde jag mig att uppdatera bloggen via MMS, utan omvägen över datorn. Det kändes stort. Då upptäckte jag att jag kunde skicka MMS till mejladresser också. Möjligen var jag den sista i min generation att upptäcka det.
I våras kom jag på att jag kunde låta mässbesökare skicka bilder från sina mobiler via blåtand till min dator och göra knappar av dem. Stor succé. Jag hade multikortläsare också så att jag kunde tanka från diverse digitalkameror. Några av besökarna ringde till folk som inte var där, och bad dem att skicka bilder. Jag har inget mobilt bredband men besökarna tog emot bilderna som MMS och blåtandade dem sedan till min dator. Värry smart.
I dag mejlade jag ett bråttom-bråttom-korrektur till en uppdragsgivare men fick ingen respons, så jag ringde men fick inget svar där heller. Strax kom ett SMS: ”Sitter i budgetmöte, ingen dator”. Hupp?! Då kom jag på att jag kunde göra om korrekturet från PDF till JPG, skicka det via blåtand till mobilen och vidare som MMS. Korret fick godkänt via SMS ett par minuter senare. Smutt!
Så långt har vardagsanvändningen alltså kommit på 15 år. Men fortfarande går det inte att skicka SMS eller mejl till fasta telefoner. Skräp, tycker jag. Hur länge kommer fast telefoni att överleva? Åtminstone tio-tjugo år tror jag, eftersom IP-telefoni och mobilt bredband fortfarande är så uselt.
onsdag 13 maj 2009
kl 13:08
· Arkiverad i hängmedguiden
Jag läser just ett nyhetsbrev från Unionen Eget. Där finns en artikel om en professor i företagsekonomi, Micael Dahlén, som pratar om ”som helst-världen. Vem som helst, var som helst kan fånga hela världens intresse, när som helst. ”
Läs mer hos markbyben.com om du vill veta hur det går, och se Bens videosvar till alla som hört av sig och också är arbetslösa.
”Choose hope” står det på tröjorna som de tryckt upp till försäljning.
Fördjupning i Hängmed-guiden: Den här sortens material, det vill säga egna texter, bilder och videos som produceras /laddas upp på webben kallas ”user generated content” eller på svenska användargenererat innehåll. I begreppet ingår även personliga dagsrapporter på communities (som Facebook och Lunarstorm), artiklar i wikis (uppslagsverk) och kommentarer till artiklar. Här tänkte jag skriva nåt smart om möjligheterna med ugc och dess snabbt ökande betydelse i samhället, men nu är det lunch och Bens initiativ är ju ett strålande exempel på just detta. Vad mer behöver sägas? Sätt igång och påverka världen.
onsdag 29 april 2009
kl 11:58
· Arkiverad i hängmedguiden
Dags för ett nytt kapitel i Hängmedguiden: I dag är ämnet tre år gammal musik – snudd på ny alltså…
Basshunter – så gick det sedan
Våren 2006 plågades Sverige av en technolåt som hette ”Boten Anna”, och den spelades på alla studentflak så folk här i innerstan önskade att de skulle ”sänka den förbannade båten!” Minns ni? Killen hette Basshunter, alias för Jonas Altberg, och låten som han spelat in i fyllan en natt handlade om en bot, det vill säga en elektronisk grindvakt (dator) som tar bort spam från samtal via nätet.
Jonas fick kontrakt med skivjätten Warner Music om en platta som heter LOL <(^^,)>. LOL betyder laughing out loud, det vill säga gapskratt och de där sista tecknen är alltså ett litet ansikte med ett nöjt smil. Jag gissar att hakarna i det här fallet inte är hörlurar utan armbågar, det vill säga antyder händer knäppta i nacken, eftersom han skriver sin identitet som d[-_-]b och db då rimligen är lurar.
Holländarna ”Mental Theo’s Bazzheadz” gjorde en engelskspråkig remix av Boten Anna (vilket förstås var ett upphovsrättsintrång) men Jonas kom överens om att han fick spela in holländarnas version för den internationella marknaden och Basshunter: Now You’re Gone toppade Englandslistan i fem veckor. ”Den mobbade datanörden från Halmstad gjorde det som Tylösands popkung Per Gessle hittills aldrig har lyckats med.” skriver Sydsvenskan.se
Vi medelålders fattar nog inte hur stor den här killen blev, förrän man ser sådana citat.
Jämförelsen med Gessle är inte så långsökt. Båda kommer från Halmstad och det finns likheter även musikaliskt: det är melodierna och vissa fraser som fastnar medan texterna som helhet i vissa fall kan vara lätt imbecilla. Per Gessle är en nödrimsvirtuos som fyller ut med oooo, aaaa och shalala. Basshunter lägger på lite extra dunk och röstförvrängningar.
Första låten på skivan är ett samtidsdokument. ”Vi sitter här i venten och spelar lite dota” sjunger Jonas. Venten är röstchat-programmet Ventrilo som ofta används som ”telefon” när man spelar onlinespel tillsammans med andra. DotA syftar på Defense of the Ancients i Warcraft III. Som bonus på skivan får man höra ett litet utdrag hur snacket går mellan spelarna i ”venten”. Översatt till medelålderssvenska ”varför kom ni inte och hjälpte mig, jag blinkade ju på kartan? jamen vi har väl annat för oss, sluta gnälla”. Sist i klippet hörs Jonas mamma. Hon vill att han ska komma och äta men han måste spela klart först. ”Det är allt ni gör om dagarna, spelar DotA”, säger hon harmset.
Mamma fick även vara med i första videon till låten (den nedan) – men inte i andra versionen som också finns på Youtube. I andra versionen är det en tjej som går runt och blåser på spelarna som då blir märkbart irriterade. Jag är ingen spelare så jag gissar bara att det är så de ”dör”. Men första gången jag såg videon tolkade jag att det var en IRL-tjej som blev fullständigt ignorerad av spelarna, tjejer som killar – vilket är onlinespelens baksida: vissa blir så uppslukade att de glömmer sitt ansvar och sina tidigare vänner i den verkliga världen.
Jag valde videon ovan därför att den också är ett samtidsdokument. Den visar vad ungarna håller på med bakom stängda sovrumsdörrar. Bilderna i den här videon kommer från LAN-partyt på Dreamhack som en gång startade i en svensk källare och nu är världens största digitala festival. LAN står för local area network och innebär att ett gäng spelare kopplar ihop sina datorer så att de kan interagera med varandra i samma spel. LAN var föregångare till onlinespelen där man nu gör samma sak via webben med spelare i hela världen.
LAN-andet var då. Numera har Jonas/Basshunter annat för sig:
”Vare gång jag går upp på scenen
Varje gång jag sätter mig på ett flygplan
Varje gång jag checkar in på ett nytt hotellrum
Varje gång nån tittar på mig och viskar ”Det är han!”
Så ställer jag mig själv frågan:
Är detta verkligt?
Om man kunde ta alla positiva och lyckliga ord och uttryck och baka ihop det till ett ”superord”.
Så är det precis det ord som kan beskriva hur jag mår i dag.”
Från LOL <(^^,)> 2006
Läs gärna hela artikeln i Sydsvenskan.se. Den känns hoppingivande. Världen har måhända blivit mer komplicerad men det är också tydligt att ingen längre behöver finna sig i den roll som man blivit påtvingad av andra. Allt är möjligt, och som Ingvar Kamprad alltid säger: ”Det mesta är ogjort!”.
Jag har beting att producera en föreläsning/demo om sociala medier till i slutet av april så jag pluggar och testar hejvilt.
Större delen av gårdagen surfade jag på ämnet Bambuser och i viss mån blip.tv samt den utrustning som krävs för att använda sådana tjänster. Min guru på området är för tillfället Björn Falkevik, bjornfalkevik.blogspot.com som lagt upp många bra tips.
Nu har jag svårartade habegär förstås. Jag vill ha en telefon som klarar att streama video. Jag tittar på Nokia N96 som tydligen ska vara bäst men den kostar minst 5.500 kr och det vill jag inte betala. Man kan tänka sig föregångaren N95 8GB också, den kostar kring 4.000 kr. Ett billigare men enklare alternativ är Nokia E51. På Bambusers sida finns långa listor över andra telefoner som också kan streama video men jag fastnade för E51 för priset och att den har wlan, det vill säga kan använda trådlöst bredband. Om det finns ett öppet datornätverk där man filmar så kan man snika på det och slipper ha ett dyrt 3G-abonnemang. E51 är tunn men lång som en stafettpinne, 15 cm. Storleken känns ju som back to jurassic, jag undrar om ens min NMT Ericsson NH99 från 1994 var så lång?
Jag vill också ha en extern webbkamera. Min iMac har en inbyggd iSight som fungerar utmärkt men den går ju inte att rikta om. Där funderar jag på en Logitech Quickcam Vision Pro (som bara finns till Mac). Den har ett Zeiss-objektiv med väldigt bra bildkvalitet och har fått bra betyg av användare. Andrahandsalternativet är en Macally Ice Cam 2 för halva priset som funkar på både Mac och PC. (Jämförelse och provfilm finns hos bjornfalkevik.blogspot.com.)
Vidare vill jag ha en extra mikrofon, helst en mygga, men de är ju tokdyra!!!
I dag har jag testat Jaiku, som är ett alternativ till Twitter för mikrobloggande. Som jag förstår det så har sajten för en tid sedan bytt teknisk plattform och många av de ”grundläggande” funktioner som folk har vant sig vid verkar inte funka. Jag tänker på friend find (hitta folk man känner som också använder Jaiku), RSS-flöden (så att folk kan prenumera på det man skriver) och ”badges” (för att klistra in sin Jaiku-status på sina bloggar mm). Den största fördelen med Jaiku är att man kan skapa egna ”channels”, diskussionsrum, där man kan bjuda in folk att diskutera specifika ämnen. Som ett miniforum, alltså. Men att man nu inte kan distribuera snacket känns trist. Jaiku är inget jag rekommenderar just nu alltså.
Jag har registrerat mig på Twitter för att kunna hjälpa en kund med det. För er som inte känner till Twitter så är det en mikroblogg som man kan uppdatera via SMS eller webb, och den ska ständigt svara på frågan ”Vad gör du just nu?”. Man har bara 140 tecken att laborera med, de resterande 20 är reserverade för användarnamnet (i mitt fall kajo_fristil) och man skickar SMS:et till ett svenskt mobilnummer för vanlig taxa. Kostnaden beror alltså på vilket mobilabonnemang du har.
Just nu är min twitterstatus inlagd på tre ställen här till höger:
* Första rutan är skapad med Twitters egen widget, som alltså går att klistra in i de flesta html-baserade sidor. Det finns flera olika utföranden att välja bland, både flash i olika designer och ren html som den jag har. (För webbnördar: rent praktiskt har jag här klistrat in halva koden i en textruta i sidebar widgets och halva strax ovanför body-taggen, för att undvika att min sida blir seg att ladda om twitter är långsamt.)
* Andra rutan innehåller bara länken till RSS-flödet, så att man kan ta hem mina tweets (kvitter? twittrar? på svenska) till sin favvo-RSS-läsare. Mac-användare som använder Mail kan få nya RSS-poster direkt till sin inbox. (Även här är länken inklistrad i en textruta.)
Uppdaterat: Alternativ nr 3 är nu borttaget.
* Tredje rutan är skapad med WordPress egen RSS-widget. Detta är kanske den modell jag förordar för WP-användare. RSS-adressen till sitt Twitter-flöde hittar man i sitt konto på Twitter.
Det tredje kvittret (visar A min nya leksak) skickade jag som SMS från mobilen och det tog inte ens 30 sekunder innan det kom in.
Uppdaterat: … nu ser jag att WP-widgeten (alternativ 3) släpar med uppdateringen, där har inte tredje kvittret kommit in än. Detta beror nog på en inställning för uppdateringsfrekvens i WP nånstans.
Snabbast uppdaterat blir det alltså om man använder Twitters egen widget. Nå, det verkar logiskt.
Ja, jo, jag vet att det är en usel bild (orkade inte gå och hämta systemkameran) men ni kan gissa vad den föreställer va? En tunika i lappteknik ur Halens vårkatalog 2009 (som för övrigt kom i mellandagarna, våren blir tidigare för varje år).
Häpet har jag nu sett tre år av oväntad hype kring stickat och virkat. (Började det inte med virkade bikinis? Vad var oddsen på det?) Och nu: En tunika i lappteknik. Med volang och infälld spets. På katalogens förstasida. Jag vet bestämt att jag i någon av mina lapptäcksböcker från 1970-1980-talen har sett klänningar i lappteknik, med volanger, och tänkt att det kommer i alla fall aldrig att bli mode igen. Då menade jag både volanger och lappteknik. Fast i Haléns version tycker jag att det är rätt sött.
I 2009 års absolut färska katalog från Vartofta Garn puffar man för hemstickade byxor till barnen. Jag och A skrockade rått när vi såg dem men det är väl bara en tidsfråga innan jag vant mig.
Let´s face it, girls. Något modeorakel är jag inte och kommer aldrig att bli.
Vilken teknik blir det för kläddetaljer nästa år? Makramé? Korsstygnsbroderier? Är det rentav dags att plocka fram lingarnet och börja knyta kompisband igen?
lördag 20 december 2008
kl 09:05
· Arkiverad i hängmedguiden
Nytt verb att komma ihåg: att bambusa innebär att man direktsänder video från sin mobiltelefon. Samtidigt som något händer på en plats kan tittare på annan plats följa skeendet via webben. Via en ruta intill filmen kan tittare chatta med den som filmar, exempelvis ställa följdfrågor till den som blir intervjuad eller fråga om saker som händer.
Jag läste bambusers blogg i början av 2007 då de hade provkört systemet under ett 48-timmarsmaraton men då fanns inte tekniken för ”vanligt folk”. Nu gör den det.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen.
Kajo är ett alias för Karin Johansson. Bor tillsammans med Arla och katterna Tjadden och Nuffe på en liten gård där gräsmattan får ge plats för fruktträd, rosor och perenner. Driver ett företag. Gillar min Mac och te med mjölk. Välkommen. 