kajo.info.se

Sent i tisdags kväll var lägenheten, vinden och garaget färdigstädade, med stora insatser från mams och M som gav oss fönsterputs i flyttpresent. Fantastiskt bra flyttpresent! Utan deras hjälp hade det garanterat tagit mig en hel vecka; jag är inte så effektiv (men noggrann). Sen återstod att lappa-och-laga kattbaren, det vill säga den ”lådhylla” som jag sågat hål i. I går kväll var det klart och vi åkte till lägenheten för att montera tillbaka den och lämna nycklarna. Nu känns min knippa ovanligt tunn och lätt.

När vi för sista gången gick runt i lägenheten som varit vårt hem i fem år kändes det … inget särskilt.

I dag på förmiddagen redde vi ut de sista ärendena med hyresvärden. Nu ska allt vara klart och avslutat. Det har bara inte gått in riktigt än.

Nu bor vi faktiskt här. Vi har sovit, ätit, duschat och provisoriskt kopplat upp min dator. Om jag vrider huvudet till höger så ser jag ut över en spretig gul åker, nedanför den sjön vars vattenyta bara lätt krusar sig och på andra sidan vita pyttesmå prickar som jag vet är traktorägg på den gröna ängen.

Helst tittar jag inte så mycket åt något annat håll för allt är i en enda röra. Möbler, säckar, kassar och kartonger huller om buller, och då har vi ändå bara tagit in några procent av våra prylar. Resten är staplat på kallvinden och höjälln.

Varje enkel liten vardagsaktivitet föregås numera av en skattjakt med ficklampa. Var är… (glödlamporna, handdukarna, besticken, mina underkläder etcetera)?

Men jag har inte tid att göra något åt det nu. Nu ska jag köra skräp till återvinning och sedan flyttstäda med hjälp av mams och M.

Nu vill jag åka till Ikea, Bauhaus och Biltema! Eller, inte precis just nu men om några veckor. Jag har redan börjat göra listor. Stången ”Bygel” och s-krokar till köket. Handdukshängaren Grundtal och duschhyllan Blanken till badummet. Ett par hinkar vägg- och takfärg från Bauhaus… Underskåpsbelysning till köksbänkarna.

Vi behöver en borrhammare till skorstensreparationen, och jag överväger att köpa en fallskyddssele med lina eftersom vi har mycket att göra på taket framöver. En skottkärra och några piassavakvastar behövs också till vintern.

I går beställde jag sju utelampor från Clas Ohlson, sex väggtermometrar, en kyltermometer och en pannlampa. Pannlampan inbillar jag mig ska underlätta räderna på lagårsbotten/höjälln i vinter. Där uppe står nämligen större delen av våra prylar i flyttlådor, och det finns två stackars glödlampor på cirka 190 kvadratmeter… Termometrarna är för att vi behöver lära oss de olika temperaturzonerna både i huset och på gården. Man vill ju till exempel veta om det är risk för frost i pärkällarn innan man lägger dit sin egenhändiga skörd…

En köksfläkt behöver vi också så småningom. I Råd & Röns test fanns bara fläktar i prisspannet 5.000-22.000 kr. Helt sjukt mycket pengar! Två av dem, en Gaggenau för 20.000 kr och en Electrolux för 11.000 kr, sölar ut fettet som de samlar på sig till utsidan. Gläh…! Jag fattar inte varför vitvaror blivit sådana statusprylar? Själv satsar jag på en diskret och billig som gör sitt jobb, och tackar i det läget Energimyndigheten som har bra och saklig information om köksfläktar.

Jag tror att vi har början till lösningar för våra praktiska behov i köket. Vi vill helst inte förstöra mer än nödvändigt. Köksrenovering är inte prioriterat än på ett tag. För övrigt ser jag hos Kvänum att 1950-tal är modernt och det kan ju vara kul att vara rätt för en stund.

Vi har enats om att tvättmaskinen kan bo under diskbänken i köket. Där finns ju redan vatten och avlopp. Eventuellt borde vi även höja diskbänksplåten fem centimeter till standardhöjd, men då blir den högre än vedspisen och det ser väl knepigt ut. Elspisen kan naturligtvis inte stå framför vedspisen när vedspisen ska användas, så därför tänkte jag…

… kolla om det utan att orsaka allt för mycket förstörelse går att ta bort skåpet till höger, som är skafferiet, för att istället sätta elspisen där. Min förhoppning är att kunna använda skafferiets ventil till köksfläkten och skapa lite extra bänkyta vid fönstret, där köksbordet står. Kylfrysen har vi tänkt ska stå där grindslanten-tavlan hänger. Vårt köksbord ska stå rakt ut i rummet där kökssoffan är. Skåpet till vänster är ett klädskåp som vi i så fall kan bygga om till skafferi. Det nuvarande skafferiet (högra skåpet) har hyllor som sträcker sig en dryg skåpbredd till höger. Man kan alltså ha 130 cm långa matvaror i det. Inte så troligt att vi behöver det.

(Bilderna är från mäklarens objektbeskrivning så det är inte våra möbler på bilderna.)

Det finns flera anledningarna till att det är tyst här är. Dels är jobbvågen inte över än, dels har vi börjat packa och köra grejer, dels är det många småsaker att göra och fundera över. ”Ingenting är enkelt” verkar bli vår husdevis. Delvis beror det på att vi de senaste åren har hyrt en lägenhet där allt ingått, även el, och därav följer en massa inläsning inför vardagliga beslut som vi inte konfronterats med förut. Delvis beror det förstås på att vi valt att flytta till ett hus som ingen bott permanent i på 17 år och då finns det en del luckor att fylla i.

Vi måste ordna en postlåda. A envisas med att vi ska ha en veckopostlåda. Jag tycker att vi ska ha en vanlig. Det är på sin höjd några dagar om året som vi är bortresta. Dessutom har veckopostlådan ett standardiserat ”brevinkast” medan en vanlig kan ta även skrymmande brev som man annars måste hämta ut på avi. Sen var frågan var vi ska sätta den. På landet gäller ju andra regler än i stan. Jag satt i telefonkö hos Postens kundtjänst för att få reda på numret till det lokala brevbärarkontoret. Av brevbärarchefen fick jag ett rakt besked: ”Sätt upp postlådan på det samlingsställe som är närmast för dig.” Nå, det var ju i alla fall enkelt. Jag som trodde att man kanske måste sätta lådor i nummerordning och begära markägares tillstånd och… Men nu återstår fortfarande tre avgöranden. Vi har ungefär lika långt till två olika ställen. På det ena hänger farbror F:s postlåda. Åt det hållet har vi egentligen normalt inte ärende, men om vi nån gång skulle vilja ha hjälp med posthämtning, så tror jag nog att farbror F ställer upp. Det andra stället passerar vi med bilen varje gång vi åker till och från huset – men jag tar ju normalt in posten vid hundpromenaden så bilbekvämligheten känns som ett mindre tungt argument. Oavsett placering måste vi ordna ett eget fundament, och såna kan ju se ut precis hur som helst. Sen måste vi förstås avgöra vilken postlåda vi ska ha: galvaniserad eller rostfri metall, trä, plast? modern eller klassisk? och vilken färg?

Vi måste ha telefon och bredband. Vid första samtalet till Telia fick jag sitta i kö i 20 minuter. Bra jobbat ändå med tanke på att jag hade plats 98 när jag började. Men när jag kom fram så fick jag beskedet att fastigheten inte fanns i deras register och därför skulle det ta tre veckor för dem bara att få fram en offert på inkoppling av telefon, och därefter ett okänt antal veckor att utföra arbetet. Först därefter kan man beställa ADSL, som har ytterligare ett par veckors inkopplingstid. Kära nån. Kanske lika bra att strunta i fast telefoni och gå direkt på fiber? Vi vet ju att fibern ligger klar vid tomtgränsen eftersom förra ägarna pekat ut den. Jag ringde Jämtkraft och frågade vad det skulle kosta att koppla in sig. 17.500 kr exklusive grävning till huset. *svimma* För K&L kostade det drygt 5.000 kr om jag minns rätt. Månadskostnader för att få bredband, telefoni och digital-TV via fiber är inte fördelaktigare än via telejacket. Beväpnad med alla efterfrågade uppgifter (tidigare ägarens telefonnummer för 17 år sedan, den gamla postadressen till vår fastighet, nuvarande närmaste grannes namn, telefonnummer, adress och fastighetsbeteckning, ungefärligt avstånd till grannen, ungefärligt avstånd till telefonstationen) lyckades jag i alla fall beställa utredning av möjligheten till inkoppling av telefon via Telia. Nu återstår att reda ut vilken bredbandsleverantör vi ska välja (för jag förutsätter förstås att vi kommer att kunna få det. Jag har testat med grannens nummer och de kan få). Av praktiska skäl har jag decimerat urvalet till Bredbandsbolaget, Telia och Universal, och det är ändå en djungel att jämföra villkoren med lockpriser, bindningstider och modem. Telia går i alla fall helt bort. Jag väljer nog Universal om de kan leverera, vilket är oklart. Sen tar det som sagt flera veckor att få det installerat. Det lutar åt att jag får använda mobilt bredband under en period.

Vi måste ha en fastighetsförsäkring. Detta krävde ytterligare en besiktning av huset, så jag fick för femtielfte gången smita från jobbet. Vi fick bekräftat att vatteninstallationer i kök och badrum är väl utförda och fuktfria. Däremot fick vi sämre betyg för att det inte fanns brandvarnare och brandsläckare (i det tomma huset… men det ska ju monteras såklart). När jag beställde försäkringen hade jag gjort en uppskattning av ytorna för huset och de tre uthusen, men efter en diskussion med besiktningskillen mätte jag upp dem med mäthjul. Han förklarade att om huset brann ner och det stod 60 kvm boyta i försäkringsbrevet, så är det en stuga på 60 kvm som vi får i ersättning och inte det 1,5-planshus vi hade i verkligheten. För bostadshuset tog jag siffran ur mäklarbeskrivningen. När vi justerade till verkliga mått steg huset från 60 till 88 kvm boyta plus 56 kvm biyta för den halvt oinredda övervåningen. Ladugården gick från 100 till 192 kvm och logen från 60 till 135 kvm. Årskostnaden steg med en tusenlapp från 3.500 till 4.500 kr.

Vi måste ha ett elavtal. Här var det i alla fall ganska enkelt för vår del. Det lokala elbolaget är känt för att ha konkurrenskraftigt pris och när vi kollade verkade det stämma. Det vi måste bestämma är om vi vill ha rörligt eller binda för att vara säker på att inte få chockräkningar om det blir lika kallt som i vintras. Vi ska även anmäla beräknad förbrukning och den har vi klen aning om eftersom huset bara haft underhållsvärme, men gissningsvis omkring eller över 20.000 kWh. För förra ägarna blev avslutet inte lika enkelt. För ungefär fem år sedan betalade de dyrt för att dra ström till sin bakstuga på andra sidan vägen. Bakstugan har de kvar efter avstyckningen, men elkabeln går ju numera från vår mätare. Elektrikern föreslog den enkla lösningen: att lyfta ut bakstugans elkabel och sätta ett mätarskåp till under vårt. Men kraftbolaget säger att det är förbjudet att ha sitt mätarskåp på annans fastighet. Rätt sätt är att gräva upp kabeln (tvärs över hela vår gård) och gräva en ny kabel från elstationen till bakstugan samt montera ny mätare där, till en kostnad p tiotusentals kronor. Alternativet, om vi går med på det, är att bakstugan får vara kvar på vårt abonnemang och så betalar de till oss. Vi får väl se.

Vi måste ha ett sopkärl – och ta reda på var och när det ska ställas ut Egentligen behövs två, både brännbart och kompost, enligt kommunens grundregel, men man kan ansöka om att få hemkompostera. Jag skickade mejl med frågor och fick snart en trevlig handläggare i mobilen. Hon redde ut hur det förhöll sig med kärlstorlekar, hämtningsintervall, priser och annat. Vi ska få hem blanketter för komposteringsansökan. Sist vi åkte till huset stod där ett kärl för brännbart på infarten så A fick hoppa ur bilen och dra in det på gården. En egen soptunna, det känns vuxet.

Vi måste packa ännu mer. Hittills har vi köpt 90 flyttkartonger, utöver de 10 flyttkartonger och cirka 10 banankartonger som vi hade på vinden. Mamma har varit här ett par dagar och packat kartonger medan jag jobbat. Vi har kört tre fulla släpvagnslass. Än är det inte färdigpackat. Och vi har inte börjat flytta några möbler än. På vinden och i klädkammaren finns en hel del som borde rensas ut, men sådana beslut kräver också tid och tankeenergi.

Vi måste ta upp fler luckor. Ju mer jag funderar på det, desto mer övertygad blir jag om att vi ska såga hål i golvet i de återstående tre hörnen av huset och gräva ut åtminstone en krypbar ”ränna” i varje sektion av grunden. Hur ska vi annars kunna inspektera hela grunden eller vara säkra på att få isolering och ventilationsrör på plats på rätt sätt? Ja, genom att ta upp golven förstås, men det känns ju som ett ännu större och framför allt dyrare projekt.

Vi måste täta skorstenen. Efter att ha läst på ordentligt om olika insatsrör, utfyllnader, kondensproblem, syrebehov, murstockens funktion som värmemagasin, glidgjutning, fördelar, nackdelar och kostnader insåg jag att vi förmodligen kunde glidgjuta skorstenen själva och bespara oss en kostnad på kanske 15.000-20.000 kr. Tekniken kräver noggrannhet, men man behöver inget särskilt tillstånd eftersom resultatet testas av sotaren: är det tätt så är det. Glad i hågen klättrade jag upp på taket för att mäta upp vilken storlek vi behövde på redskapen, och tittade ner i skorstenen. Där inne såg det inte alls ut som alla bilder jag sett från framgångsrika gör-det-självare och proffs. Jag spejade länge och oförstående ner i det oväntat rymliga, sotsvarta hålet. Sedan började jag förstå innebörden av kommentaren i sotarens besiktningsprotokoll: ”Spis, kamin och imkanal anslutna på samma kanal från andra bjälklaget.” För att komma åt kanalerna uppifrån måste vi nog ta hål i murstocken i rummet på andra våningen. Sotningsluckan för vedspisen sitter i en gammal platsbyggd garderob i kammaren. Luckan är bara en decimeter i fyrkant vilket troligen gör det omöjligt att få in glidgjutningstussen. Alltså måste vi göra hålet större. Hur fiffigt det är att ta ut sot i en garderob kan man också fundera över. Dessutom skärmar förmodligen garderoben av strålningsvärme från murstocken. Det lutar åt att vi river bort garderoberna.

”Åååh, vad allt ska vara besvärligt!” sa A, och den känslan kan jag dela vissa dagar. Men framöver räknar jag med betydligt större utmaningar än postlådor, sopkärl och försäkringsbesiktning, så vi borde inte klaga.

Förra fredagen var vår sista dag att häva kontraktet. Samma vecka hade jag deadline för flera stora jobb, och röjning inför visning av lägenheten som vi sagt upp. Nya hyresgästen hade bråttom och hyresvärden begärde löfte om att vi skulle vara ute senast sista september. Stressen löste ut alla slags fysiska symtom, som att bomma tekoppen när jag skulle slå upp vatten eller att misslyckas fyra gånger i rad med att slå ett telefonnummer. Jag höll på att bli ett vrak.

På torsdag kväll, strax innan mötet med byggmästaren, ringde (tredje) bankhandläggaren igen. Hon hade dragit ärendet för kollegorna och behövde ännu mer dokumentation: redovisning av alla våra banksaldon, kort, bankgiron, lönekonton, smålån, rubbet. Och förstås, besiktningsprotokollen från huset. Vi bestämde möte klockan tio följande dag. Den natten låg vi vakna från halvfyra och snurrade oroligt i sängen. Jag klev upp i gryningen och loggade in på kommunala bostadsbolagets kösida. Det fanns en trea som kunde bli vår räddning.

Efter nästan två timmars möte gav handläggaren besked om att hon skulle godkänna lånet. Vi fick tyvärr dåliga villkor men vi var verkligen inte i något förhandlingsläge. Vi får bara låna 65 procent av köpeskillingen i hypotek ”för att huset ligger så långt från stan”, resten får vi ta med blancolån till hög ränta. Dessutom ska alla tillgodohavanden och ekonomiska transaktioner flyttas över. Nya kontonummer, säkerhetsdosor och kortkoder. Matpengar ska inte sättas på ica-kort utan på deras betalkort. Till och med begärde hon att jag ska avsluta mitt volvokort… men där går gränsen känner jag.

Det var med osorterade känslor som vi gick ut genom bankdörren och in hos mäklaren vägg i vägg. Jag begärde betänketid över lunch. Vi stegade iväg till en av våra favoritrestauranger och slevade stirrigt i oss maten utan att känna vad den smakade. Vi såg väl ut ungefär som båtflyktingar med polisen i hasorna. Det var ju inte bara det där med lånet som snurrade i huvudet, utan mögel och svamp, renoveringsbehov och kostnader, och omgivningens reaktioner på vårt projekt. Var vi kanske inte riktigt kloka?

Vi resonerade fram och tillbaka. Försökte formulera alternativen. Ett av dem var visst att hoppa från bilbron och det kändes just då som en enkel och tilltalande lösning. Sedan slog vi fast: ”Om vi fegar ur nu, när ska det då bli av? Vi är så här nära att få leva vår dröm. Nu är det dags att vara modig.”

Vi meddelade mäklaren att vi ska fullfölja köpet. Men det skedde inte med någon jublande glädje i bröstet, utan med varsin tvättrumma roterande i magtrakten. Jag vågade inte känna någon glädje. När säljaren ringde och frågade om han fick gratulera så svarade jag krampaktigt leende att ”vi får väl gratulera varandra?”

I måndags när A ringde banken för att boka möten för pappersarbetet var jag sjuk av oro för att handläggaren skulle ha ändrat sig och säga ”det har visst blivit nåt fel här…”

Men det sa hon inte.

Onsdag 1 september får vi nycklarna till huset.

Det känns fortfarande overkligt, samtidigt som vi i allra högsta grad måste förbereda och planera för packandet, skorstensrenoveringen, telefoninkopplingen, flytten, städningen och allt det andra som snart är akut.

Byggmästaren kom en halvtimme före utsatt tid och hade redan bildat sig en uppfattning innan vi kom till huset.

”Ni ska förstås byta ut fönstren?”
”Njäe, det hade vi inte tänkt.”
”Inte?! Men man måste ju byta ut fönstren…”
”Nej, vi tänkte renovera dem och kanske sätta in en extra ruta.”

”Ni måste förstås lägga om taket.”
”Ja. Hur skulle du göra?”
”Ja, du ser ju att det bågnar. Det är till att plocka ner allt intill takåsarna, byta ut åsarna mot limträbalkar, sen lägga på råspont, papp, läkt och nya pannor.”
”Men att taket bågnar lite har väl ingen betydelse för funktionen?”
”Neej, men man vill ju att det ska se bra ut!”
”… och pannorna hade vi bara tänkt byta ut dem som är trasiga.”
”Va?! Jovisst, det är lertegel och det håller nog, men du ser ju hur de ser ut?!”
”Ja, vi tycker det är okej att det lutar lite och att pannorna har patina…”

”Och så behöver ni förstås tilläggsisolera och panela om.”
”Njaa, jo, men det tänkte vi nog inte göra än på ett tag. Vi tänkte bara byta brädor som är dåliga, och sen skrapa och måla.”

Byggmästaren tittade storögt på oss. Sen konstaterade han att visst, i gamla hus får man kanske välja vilken standard man vill ha, han var förstås lite skadad av nybyggnadsnormerna.

Vi fick så småningom en kostnadsberäkning på byte av tak: 250.000 kr.

Själva räknade vi ut att materialet (råspont, papp, läkt och spik) skulle kosta under 20.000 kr.

Lyssnar man på byggnadsvårdsgurun Ove Hidemark och vårt länsmuseum så ska vi inte ens byta till råspont, utan bara lägga oljehärdad board omlott uppepå på stickspånen. Det skulle kosta 6000 kronor. Då spar vi säkert en veckas arbete och så slipper vi hyra en container för att köra bort flera kubikmeter flis.

Jag brukar citera Göran Gudmundson på Gysinge: ”Att renovera gamla hus behöver inte vara dyrt. Att bygga om dem till nya hus, det är däremot dyrt!”

I dag verkar normen vara att byta allt. Här i våra kvarter köper folk hus för över tre miljoner. Sen står det fem-sex hantverkarbilar utanför på gatan i några månader, och containrar avlöser varandra i trädgården. Först därefter flyttar nya ägarna in.

Vi ska inte ens tapetsera eller måla om innertaken innan vi flyttar in. Det får vi göra sen, säger jag. Först har vi viktigare saker att syssla med.

Ingenting ska gå lätt, den saken är klar. I måndags kom bankhandläggaren tillbaka efter semestern, och jag insåg att jag inte fått det uppdaterade protokollet från besiktningsmannen, efter lucköppningen. Det tjatade jag fram på tisdagen. Då saknades fortfarande protokollet från fuktutredaren som jag både messat och mejlat till. Kunde vi kanske klara oss utan det, vi visste ju att rekommendationen var avfuktare? Men nej, det skulle vara skriftligt. Så jag tjatade lite till på fuktutredaren som jobbade över sent i går kväll i andra änden av länet. Hans protokoll kom tidigt i morse och jag vidarebefordrade det direkt.

Nu äntligen är det väl bara formaliteter kvar, några signaturer på ett papper?!

Men icke.

Utifrån ordalydelser i besiktningsprotokollet har lånehandläggaren i samråd med en skadereglerare nu begärt
– artbestämning (provtagning) av rötangrepp från olika ställen i grunden under hela huset
– offert på åtgärd av taket
– offert på åtgärd av ytterpanel
– ny preliminärvärdering av fastigheten

Vårt kontrakt har 20 augusti som deadline. Vi måste säga upp det inom två dagar om vi inte får lån.

Att ta upp luckor till de tre resterande krypgrundsutrymmena tar gissningsvis en dag. Sen ska proverna skickas med posten till Göteborg. Sen tar det åtta arbetsdagar att få svar. Och eftersom banken kräver prover från hela grunden, så måste det bli minst fyra, kanske fler om det verkar finnas olika sorters angrepp. Varje prov kostar 1.500 kr. Det är en extrakostnad på 6.000-10.000 kr.
”Ja, men det måste ju kännas skönt för er att få veta vad det är för sorts svamp”, sa banken.

Nu är det så att vanliga husförsäkringar inte täcker skador orsakade av utifrånkommande fukt. Det finns många svampar som orsakar röta men bara om det är äkta hussvamp kan det bli ett försäkringsärende, annars kvittar det lika. Jag tycker att det känns bättre att satsa pengarna på något som faktiskt gör skillnad, typ att ta bort förutsättningarna för svamp att växa överhuvudtaget.

Åtgärda taket och ytterpanelen hade vi tänkt göra själva, i den takt som passar oss, för det är inte akut. Banken vill ha in offerter för att se om vi har råd att låna extra till det, och för att se hur mycket det påverkar husets värde som pant.

I dessa högsäsongs- och semestertider, var hittar man en hantverkare som har tid att räkna på en offert med kort varsel? Och vad kostar det? Jag kan inte låta en företagare räkna på ett jobb som nästan säkert inte blir av. Folk som har fast månadslön förstår sällan det där, men jag är säker på att de inte heller vill jobba gratis.

Dessutom vill jag ju ha fatt i en snickare som delar mina värderingar. Jag vill laga och bevara, inte byta ut allt mot nytt.

A ringde runt till några fler banker för att kolla om de kunde behandla en bolåneansökan med kort varsel, och sedan till mäklaren som i sin tur sökte upp några bankkontakter. Vi fick napp hos en bank. Vi ska fylla i ansökan i kväll och kunna få besked i morgon.

Jag ringde även säljarna för att berätta senaste nytt och kolla om vi kan skjuta fram deadline i kontraktet ifall det behövs, och det går bra för dem. Återstår att se hur man kan hantera det i praktiken.

Dessutom fick jag tag i en trevlig delägare i ett lite större byggföretag som har erfarenhet av att renovera K-märkta byggnader. Jag förklarade precis som det var, att jag ville betala för en kostnadsberäkning men inte tänkte erbjuda uppdraget. Vi kom överens om priset, tusen kronor, och han var redo att göra det i eftermiddag, men eftersom jag var osäker på om jag skulle hinna få tag i nyckeln, så bestämde vi tid i morgon.

Jag kan sympatisera med tanken, att vi ska genomföra ett tryggt köp med så mycket fakta som möjligt som underlag. Men det hindrar inte att jag blir irriterad över att jag upplever att det ständigt kommer nya krav. Om vi fått en hint så hade vi kunnat skicka prover och begära in offerter direkt efter besiktningen, för två veckor sedan, istället för att stressa fram dem nu. Återigen har husköpsprocessen fullständigt rivit sönder min arbetsdag. Inget av det jag planerat har jag hunnit. Jag har varit upprörd och orolig och suttit i telefon och sökt information och… Att köpa hus, eller kanske snarare att behöva låna till husköp, är ingen enkel process.

När den värsta besvikelsen lagt sig insåg vi att vi måste konsultera en fuktutredare. Det föll på min lott att ringa runt och kolla vem som skulle kunna ta på sig detta uppdrag med kort varsel. Det visade sig att alla fuktexperter i den här stan heter något på To-. Tord, Tomas och Tommy på ena firman, och Tommy och Tomas på den andra. Jag kommenterade det  och fick svaret att ”det är väl för att man måste vara lite to-kig för att ta det här jobbet”. Hm, eller i alla fall inte rädd för trånga, mörka utrymmen, smuts, råttor, spindlar, mögel, svampar och annat snusk.

Nu väntar vi på ytterligare ett protokoll som i korthet går ut på att det bör installeras en krypgrundsavfuktare för 25.000-40.000 kr beroende på typ, märke och svårighetsgrad. Självfallet ska det också läggas ut plast och/eller kanske rentav krypgrundsisolering, tas bort gräs och buskar, dras om stuprör och eventuellt läggas dränering. Men trossbotten verkar okej och det är huvudsaken. Fuktutredaren lugnade oss med att golvåsarna i så gamla hus är av handplockad kärnfura och om blindbotten skulle hänga lite löst nånstans så kan man åtgärda det när man installerar avfuktaren.

A håller hårt på att säljarna borde ta hela kostnaden eftersom vi inte visste att det fanns fuktproblem vid budgivningen. Säkert skulle den andra budgivaren ha varit mer försiktig om fuktproblemet hade varit känt. Jag har pratat med säljarna och de erbjuder 15.000 kr vilket med deras resonemang kan bli halva kostnaden.

Hade det handlat om sanering och reparationer för hundratusentals kronor skulle jag ha sagt upp kontraktet, åtminstone  för omförhandling, men nu känns det som för lite pengar att göra ett stort bråk kring. Det är fråga om en eller två procent av köpesumman.

Dessutom har vi nu fått höra av hyresvärden att det finns en ny hyresgäst som vill in i vår lägenhet så snart det bara går. Vi har fortfarande förstatjing om vi behöver bo kvar men då till nya villkor. Hyran höjs från 7.270 till 7.700 och de tar tillbaka garaget.  Det känns inte lockande.

Den första frågan var: ”Var ska vi ta upp luckan?”. Besiktningsmannen tyckte att det nordöstra hörnet var bäst, dels för att han uppfattade att fuktproblemen kunde vara störst där, dels för att det skulle gå att gömma luckan i skrubben under trappan. Jag var ett tag inne på köket, eftersom vatteninstallationerna finns under köksgolvet och det i framtiden kan vara bra att komma åt dem. Dessutom visste vi helt säkert att det går att komma ner där, eftersom säljarna kröp därunder för något decennium sedan när de installerade värmeslinga på vattenledningen. Den gången plockade de ut ett granitblock ur sockeln och murade igen utifrån. Enligt deras utsago såg det torrt och fint ut därnere. Av den anledningen lutade vi återigen mot besiktningsmannens förslag, att ta upp luckan i andra änden av huset.

Jag och A uppfattar oss som hyfsat händiga, men ingen av oss hade tagit upp en lucka i ett golv förut. Alltså började vi planera för vad vi behövde. Lov från säljaren fick vi. Vad behöver man mer?

• En sökare så att vi inte skulle råka såga i ledningar, metall eller golvåsar.
• En hålsåg för att kolla läget innan vi gjorde större åverkan än lämpligt.
• En borrmaskin som händelsevis måste hämtas hem från landet.
• En tigersåg med blad, dito.
• Skarvsladdar, dito.
• Ficklampa (”stark nog att fritera en älg på 200 meter” enligt A:s och D:s definition).
• En inspektionskamera med USB-koppling och lång böjbar hals (optional, bara för att vi är så nördiga)

När vi bläddrade i Jula och Clas Ohlson insåg vi att det finns oändliga kombinationer av dosfräsar, hålsågskit och lösa i olika storlekar. Hur vet man vilken som är rätt? Vi klurade en stund kring problemet och kom fram till ett par saker: Vi behövde en hålsåg som kunde gå igenom både golv och trossbotten – men det kan inte en dosfräs eller en variabel hålsåg, eftersom de har en kant som sticker ut. Vi behövde också en förlängare (som visade sig vara dyrare än min borrmaskin…). Sedan funderade vi på vilken diameter som krävdes. Den måste ju vara hyfsat stor om vi skulle kunna lysa ner med ficklampan och se nåt. Kanske behövde vi kunna sticka ner handen för att rensa hålet eller känna efter. Jag provade i en temugg. Inte mindre än 80 mm om jag skulle få ner handen. A behövde större. Och om vi hade borrat på fel ställe, så behövde vi kunna plugga hålet på ett enkelt sätt. Med vadå? ”Plaströr fyllt med isolering!” hojtade jag. Rör på metervara fanns i två dimensioner, 75 mm och 110 mm. Saken var avgjord. A fick köpa en hålsåg med diameter 111 mm. En gigantisk pryl skulle det visa sig.

Väl på plats med lånad nyckel tvekade vi. Jo, vi hade ju lov, men ändå. Det kändes lite gruvsamt att göra åverkan på annans fastighet, eller överhuvudtaget. Fräsa upp golvmattan bara. Stort hål rätt ner i grunden. Flisor och spån och styggliv. Huvva.

Först körde vi regelsökaren åt alla håll och fick utslag ömsom här och ömsom där, utan något synbart system. Jag ritade kryss på kryss och snart såg det ut som om vi kravlade runt och spelade luffarschack där inne i trappskrubben. När vi provkörde regelsökaren hemma på köksväggen så hittade den både elledningar och reglar korrekt, men inte här.  Dessutom pep den så högljutt i det lilla utrymmet att A måste ha hörselkåpor på sig.

Till sist gjorde jag en sannolikhetsbedömning utifrån känsla och ritade en ring på golvmattan. ”Här! Borra här.”

När vi tagit oss igenom linoleummattan och lagret av tidningspapper från 1962 visade det sig att min stackars borrmaskin inte orkade driva jättehålsågen genom massivt golvvirke.

Säljaren F konsulterades. Han var ändå i huset eftersom vi vid ankomsten fick slå larm om att deras frys hade gått sönder och läckt ut en massa bärsaft på golvet. F funderade lite och kom på att han hade just det rätta vapnet för ändamålet. Efter en stund kom han dragande med en jättestor, förhistorisk borrmaskin och en transformator med bakelitvred, eftersom muskedundret gick på 127 volt (vilket vi slutade med i Sverige i mitten av 1950-talet). Den var inte snabb, men urstark, och gnagde sig envetet ner genom golvbrädorna tills översidan på hålsågen tog i. Sågkanten var inte tillräckligt hög, eller brädorna för tjocka.

Utrustningslistan borde alltså ha kompletterats med:

• våldsamt kraftfull borrmaskin
• stämjärn

I brist på stämjärn gick A loss på virket med hammare, mejsel och morakniv. Under tiden packade jag och F läckande påsar i baljor, skurade frys och golv och sköljde upp mattor. Allt var nersölat med klistrig saft: hyllor, galler, gummilister…

Skurhinken kom fram igen när det skulle bäras ut en massa spån ur trossbotten. De rejäla golvplanken, drygt två tum sju, i kombination med den buckliga linoleummattan, var förmodligen anledningen till att regelsökaren var så förvirrad. Nu när vi kunde se golvåsen mätte vi ut den till cc 60 cm från ytterväggen. Amatörer… Med tigersågen vidgade vi hålet så att vi kunde köra hålsågen genom blindbotten, som även den var rejält dimensionerad.

Till sist rapporterade A att vi hade ett hål! Andäktigt lyste vi ner i det. Sval luft från grunden strömmade emot oss. Där nere i mörkret skymtade jord och grus, en massa spån som vi rivit ner… och en stor sten?!  Vad sjutton…?  Hade vi borrat precis ovanför ett fundament så kunde vi ju inte komma ner, och dessutom låg det en bräda där som vi inte hade förväntat oss.

I det här läget kom faktiskt inspektionskameran till oväntat stor nytta. Det är ungefär lika enkelt att tyda en sån bild som att titta på ett ultraljud (snudd på omöjligt alltså) men genom att lägga ihop vad vi såg med blotta ögat och vad kameran visade när vi lyckades synkronisera den med ficklampan (tricket är att hålla kameran absolut stilla) så kunde vi räkna ut åt vilket håll fundamentet och brädan sträckte sig. Sen var det enkelt att såga upp en lucköppning med tigersågen.

(Nu när vi har lite erfarenhet skulle jag nog skippa hålsågen helt, och bara borra några hål med 8-10 mm borr så att man får ner tigersågsbladet och utrymme att vända i hörnen. Givetvis borrar man då alla hålen först och kollar att borrdjupet är detsamma, så att man inte sätter sågen i en golvås. Definitivt billigare, enklare och troligen mycket snabbare.)

Vi fiskade upp blindbottenbrädorna och lutade dem mot väggen utan att bevärdiga dem med en blick. Jag  ålade ner med huvudet före i hålet och lyste under golvet i riktning mot köket. Det var trångt, kanske 35 cm till marken, och väggar av granitblock i alla riktningar. Vi konstaterade att det inte gick att komma ner i grunden som vi hoppats. Hjärtväggarna delar husgrunden i tre eller fyra celler utan inbördes förbindelse.

Vi hade hållit på i nästan fyra timmar, långt mer än vi beräknat, utan lunch och med en kissnödig hund därhemma. Men vi ville ändå svänga in med nyckeln till besiktningsmannen, så att han skulle kunna åka dit så fort tillfälle gavs. Halvfyra på fredag eftermiddag klev vi in på hans kontor. Han tittade på klockan och sa ”ge mig tre minuter så åker vi direkt!”.

Kvart över fyra hade vi domen: fritt vatten (kondensdroppar) vid ventilen, vit påväxt (mögel) i hörnet närmast husknuten, synliga rötangrepp i de blindbottenbrädor som vi fiskat upp och för hög fuktkvot i virket på alla mätpunkter. Acceptabelt är 17%, här mätte han 18-23%. Utredning och åtgärder måste göras.

Trötta, hungriga och outhärdligt besvikna åkte vi hem. Efter hundpromenad och middag satt jag ett par timmar vid datorn och googlade fram det ena skräckscenariot efter det andra. Blommande hussvampar som käkat i sig hela trossbotten. Avfuktare som går dygnet runt och slukar 20.000 kWh om året. Nedrasade blindbottnar och ruttna golvåsar. Visioner av att leva med upprivna golv i månader medan renoveringen pågår. Håhåjaja.