kajo.info.se

Kedjan mellan knoppen och spolöppningen i mammas toa har varit trasig i evighet. Dessutom har gummipackningen murknat. Detta innebär att man måste ha en speciell lyft-släpp-teknik för att inte lämna en rinnande toalett efter sig. Ingen konst för mamma, hon är så van att hon inte tänker på det, men ett gissel för mig som bara kommer på sporadiska besök. Jag kommer vanligen ihåg det en sekund för sent, när jag redan har spolat och ser hur vattnet vägrar sluta sippra…

Det ger flashbacks att vid snart 40 års ålder stå vid toaletten och ropa ”Mamma! Färdig! Hjäääälp!”

Förra veckan inledde jag alltså ”Operation köpa reservdelar till mammas toastol”.

Jag hade sett ut leverantören, ett ruffigt gammalt rörmokarhögkvarter som jag och Scoobs brukar passera på våra promenader. Instinkten sade mig att det var större chans att få tag i udda grejer där än på lysrörsdränkta finbutiken. Jag anade att där även skulle behövas kontanter. Nuförtiden har jag normalt bara plastkort och återbäringskuponger i plånboken, men jag plundrade julklappskuvertet som legat i kassaskåpet.

Vid första besöket fick jag vända utanför dörren. Där satt en lapp om att butiken var stängd på grund av arbetsanhopning och att man kunde ringa ett mobilnummer. Mobilnumret ringde jag några gånger innan jag fick svar, av en rörmokare som tyckte att det var bäst att vänta till följande vecka när chefen skulle vara tillbaka. Han var den som höll på med reservdelar och han skulle vara där sju på måndag morgon.

Jag var emellertid inte vid butiken klockan sju på måndag morgon. När jag väl kom dit så möttes jag av samma lapp på dörren. Likaså vid lunch, och på eftermiddagen, och på tisdag morgon och lunch.

Men i morse var lappen borta.

På dörren stod i liten stil att de öppnade 10 men när det hade gått in i medvetandet hade jag redan ryckt upp dörren och klivit halvvägs in. Så jag hojtade inöver och frågade om det var öppet. Det kom svar inifrån, bakom ett draperi… nåt osammanhängande mummel. Så jag frågade igen och svaret blev ungefär lika intetsägande.

Efter en stund kom det fram en fyrkantig man med lockigt hår, gissningsvis i 60-årsåldern. Då förstod jag att chefen hade stått och rökt där inne och inte ville visa det.

Jag frågade efter reservdelar till en gammal Twyford 1975-1976 och han såg besvärad ut. Näee, det märket hade de aldrig sålt. Och han hade nog inget reservdelslager hemma. Det var ju en väldigt gammal modell.

Men jag är en vänligt envis filur, så jag stod tyst kvar och log uppmuntrande. Han fortsatte lite vagt att det kanske gick att beställa.

Efter en stund gick han in på kontoret och började rota bland pärmar och reservdelskataloger. Det förvånar mig inte att han inte hittade nåt. Pärmar från golv till tak i vad som såg ut att vara en salig blandning från decennier. Och verifikat strödda över hela bordet. ”Det ska finnas en skiss här nånstans..!”

Jag försökte artigt låta bli att titta så mycket, men kan säga att miljön var lite… bohemisk. Överallt halvöppna kartonger med prylar, fikamöblemanget var tre-fyra omaka pinnstolar och en bit av en hörnsoffa, det låg använda servetter på bordet och kaksmulor på golvet, demo-kranar monterade på en bräda lutad mot väggen, ställ med broschyrer och visningsmaterial huller om buller, en blå fiskformad kran av plast hängde på trekvart i dörrkarmen… och allra längst in i hörnet en kvinna som satt med ryggen till och prickade av papper från datorn. Oj, henne märkte jag inte först.

Chefen tyckte nu att jag skulle prata med byggvaruhuset, för de hade kanske sålt Twyford, och borde i så fall hålla reservdelar.

Så kom han plötsligt på nåt och gick tillbaka in i butiken, till ett ställ på väggen där det hängde svarta packningar märkta ”Twyford”. Jag konsulterade mamma via telefon och kom fram till att det kanske var rätt. Passade den inte så fick jag väl komma tillbaka med den. Och så kulkedja på metervara från ett litet förråd bakom draperiet.

En hundring ville han ha. Inget kvitto, och växeln togs nog ur hans egen plånbok… han fick hämta pengar bakom draperiet. Gummipackningen och kedjan fick jag i handen, och jag stoppade dem snabbt i innerfickan, i säkert förvar.

Hemma möttes jag av kartonglagret i hallen och stora tussar katthår. Kasper hade lagt en spya och i vardagsrummet låg en krukväxt på golvet. Spisen var full av brödsmulor från morgonens nybakta bröd och diskbänken belamrad med diverse. På köksbordet en tiokilos packe med brev och paket som jag gjort i ordning för postning. På skrivbordet utspridda papper, påsförslutare, pennor, tejprulle, miniräknare och adresslistor, på hurtsen en plastficksunderminerad papperslavin farligt nära kanten.

Visiten hos rörmokaren påminde mig att i fråga om affärsmässigt intryck har även min egen firma en del övrigt att önska. Å andra sidan är det ju resultatet som räknas: jag hade gjort en korrekt bedömning, mission accomplished.

Här är en galen idé: att odla isoleringen till sitt eget hus! Jag råkar nämligen veta var det ligger några hektar åker i träda… :-)

I dag träffade jag en bonde som odlar ekologiskt. Då passade jag på att fråga om halmodling på våra breddgrader. Jo, han får till en del halm men inte alla år. I fjol mognade skörden sent och halmen fick snöa ner ute på fälten. Halm har inget större ekonomiskt värde; om man får upp den används den som strö till djuren, annars som jordförbättring på fältet. De packar halmen i stora fluffiga rundbalar varav en del klarar sig (det känns på lukten när man öppnar dem) och andra måste kasseras. Problemet är att hinna få halmen torr under hösten.

Bonden undrade förstås varför jag undrade, så jag nämnde kort att jag blivit intresserad av halmbalshus för deras låga energibehov. Bonden som är en mycket trevlig och framåt person såg möjligen en aning besvärad ut och bjöd sedan in mig att komma och titta på deras nybyggda hus som är helt isolerat med ekofiber.

Ekofiber görs av dagstidningar, och det var länge mitt förstahandsval men nu är det mitt andrahandsval. Jag är inte beredd att släppa halmidén riktigt än.

Från halmhus var ju inte steget särskilt långt till en djup grop om lera och lerklining (eftersom halmhusen måste lerklinas både invändigt och utvändigt).

För ganska många år sedan bestämde jag mig för att lerklina patronkojan invändigt… när den väl flyttat från sin nuvarande grop upp på bergknallen. Skälen är att lerklining ger en slät, levande vägg som kan röra sig med timret, samtidigt som leran är både vindtätning och flamskydd. Väggarna och särskilt då knutarna på gamla timmerstommar är sällan täta, så lerklining är ett enkelt sätt att få behagligare inomhusklimat. Dessutom balanserar lerkliningen luftfuktigheten; den tar till sig när luften är fuktig och ger ifrån sig när det är torrt. Och så är lerklining både snyggt och billigt, och enligt vad jag läst inte särskilt svårt att göra.

Men patronkojans flytt har ju inte hänt än och därför inte heller lerkliningen. Jag har fortfarande alltså bara teoretisk kunskap om detta uråldriga men ännu aktuella hantverk.

TorpSara på byggahus-forumet har lagt ut både recept och arbetsbeskrivning och ett fint fotoalbum som visar hur det kan göras, inklusive det färdiga resultatet. Jag lånar hennes bild. Fint med bröstning av liggande panel, så är det även gjort på Gysinge.

Av halmbalshusens vänner har jag lärt att man kan göra lerkliningen med lera som man hittar lokalt. Förut trodde jag att man gjorde bäst i att köpa säckar med lermjöl hos Gysinge. Att lermjöl i säck skulle finnas att köpa lokalt, eller att man rentav kan hitta lera på sin egen tomt(!) hade inte ens föresvävat mig. Fasligt korttänkt eftersom jag vet att man förr alltid byggde med lokala material, och både tegelbränning och lerklining har förekommit i hela vårt avlånga land.

Jag hittade flera recept och arbetsbeskrivningar på lerklining, och snappade upp att man helst bör hyra en ”tvångsblandare” eftersom vanliga cementblandare inte riktigt fixar jobbet – men inte något om hur man hittar och bereder råvaran, själva leran. Vad sjutton är lera egentligen? Var ska man leta? Vilken kvalitet behöver man? Hur vet man om leran är ”fet” eller ”mager”?

Dessa frågor ledde mig härs och tvärs i ett tidsödande och intressant zickszacspår med oanade förvecklingar.

Svaren på alla mina grundläggande frågor om lera fick jag av Leif Carserud på Geodeon.

Den korta förklaringen är att lera är mikroskopiska bergspartiklar förenade med vatten. Ju finare och mer homogent korn, desto ”fetare” lera. Om leran är blandad med större partiklar, det vill säga sand, så är den ”mager”. Det är inte vattnet som skapar leran, men vattnet är en förutsättning. Utan vatten snackar vi alltså extremt fint och lätt stendamm, lermjöl, vilket folk som försökt riva en torr gammal lerklining blivit varse… ;-)

Vatten drar gärna iväg med sådana här fina partiklar och därför hittar man ofta lera i öppen dager vid vattendrag och efter översvämningar. Leran finns annars i ett lager mellan matjorden och berggrunden. Lerjägare kan alltså skala av marken och kolla vad som finns därunder.

Färgen på leran (och därmed det man tillverkar av den) varierar med berggrunden. Kalk ger gult, järnoxid ger rött. Konsistensen, det vill säga kornstorleken, har betydelse för användningen. Fet lera är lätt att forma men krymper mycket vid torkning. Mager lera är svårare att forma och har sämre hållfasthet efter torkning. Vid lerklining vill man ha mager lera för annars uppstår stora sprickor när leran krymper. För att förbättra hållfastheten armerar man leran med hår eller växtdelar enligt devisen ”man tager vad man haver”.

Det var möjligen Jan på Eldöga som fick mig intresserad av möjligheten att bränna lera i liten skala utan dyra hjälpmedel. Bloggen var ur det perspektivet ett stickspår eftersom han bara nämner att han tänker hålla på med lerklining och lerbränning i sommar, men här blev jag ändå kvar mycket länge och läste om hantverk, äppelmust, konservering, odling, konsumtion och miljöfunderingar. Jag kände igen mycket av mina egna idéer och tankar och har bokmärkt för att gå tillbaka och läsa fler konkreta beskrivningar av hur saker görs.

Idén att bränna lera är ju i sammanhanget också ett stickspår. Jag skulle ju bara gegga med rå lera på väggar, inte baka den. Men. Jag har en gammal dröm om att tillverka en liten mängd egna kakelplattor att blanda in som dekor bland vanliga vita. I bakhuvudet hade jag ett reportage för säkert 15 år sedan om rakubränning med spån i tunna och nu letade jag ivrigt efter något liknande.

Jag upptäckte snart att det finns åtminstone tre tekniker som verkar lämpliga för ”hembränningsexperiment” med ved: svartbränning, rakubränning och saltbränning.

Jag hittade bland annat:

Kristina Kakel, fina svartbrända och rakubrända kakelplattor (och ännu finare i stengods men det är ju överkurs för sådana görs inte i vedeldad ugn).

Emmas keramik, svartbrända prydnadsföremål (fiiina burkar!) och bilder på hur hon gör.

I ett lärarexempel från Cetis läste jag att ett lämpligt försök med svartbränning är att låta barnen göra pärlor som man bränner utomhus i en liten plåtlåda eller upp-och-nervänd järngryta på detta sätt. Eftersom pärlorna är små krävs ingen lång brinntid – men eldar man för hårt från början kommer pärlorna att ”poppa” sönder så det gäller att smyga igång bränningen.

Svartbränd keramik är inte vattentät. Om man ska göra kakelplattor så spelar det inte någon roll, för fogar är inte heller vattentäta utan det är tätskiktet under plattorna som ska hålla fukten från väggen. Men om man ändå bränner, så kanske man vill göra något som måste vara vattentätt.

På Perks krukmakeri- och saltglaseringssida hittade jag både ritning till en enkel vedeldad ugn och lite kommentarer om saltglasering med bilder på det färdiga resultatet. Om du tycker att tekniken ser vagt bekant ut så är det förmodligen bruna bulliga Höganäskrus du tänker på och jäpp, dessa är saltglaserade, och därmed vattentäta.

Kan man gräva upp lera på tomten och göra egen keramik med? Njaae. Ja, om man är idealist och gärna gör sig besväret att odla sina egna morötter trots att de bara kostar 50 öre kilot i butik på hösten. Nej, om man hellre köper en plastkorv med färdig morotsstuvning.

Anledningen till det är dels att leran ska rensas från skräp och bearbetas (ältas) för att fungera i bränningen, vilket är en lång process med torkning, siktning, blötläggning och knådning, dels att varje lera har sin egen unika sammansättning beroende på den lokala bergarten. Vissa bergarter smälter i höga temperaturer. I värsta fall duger leran knappt till tegel och i varje fall krävs anpassning av tid och temperatur i bränningen.

Nånstans här ramlade jag in på tegelbruket i Vålbacken (som ligger strax utanför stan) och fick reda på en del kuriosa. Exempelvis att Körfältet är byggt med tegel från Vålbacken, och att tillverkningen pågick ända till branden 1985. Jag bodde några månader i Vålbacken 1987 men jag trodde att bruket varit nedlagt lååångt före dess. Så är inte fallet; än i dag glaseras tegel i Vålbacken även om tillverkningen inte längre sker där. Enligt ägarna är lerlagren i Vålbacken av mycket hög kvalitet och omkring 24 meter djupa vilket gör dem till norra Europas djupaste lerfyndighet.

Nu förstod jag också varför det är viktigt att få bort skräpet ur leran. Vid bränningen brinner förstås allt som kan brinna, och efterlämnar hål! Inte så kul om man gjort en vas eller en skål som ska vara tät… men också något man kan utnyttja: För att göra porösa tegelstenar blandar man in en viss mängd spån eller halm i leran.

Till sist två länkar till den som (mot förmodan?) vill gräva ännu djupare i lerors olika egenskaper och skillnaden mellan lergods och stengods och alla de produkter man kan göra av lera.

(Nytt: Några dagar efter denna surforgie visade det sig att jag redan hade en alldeles utmärkt instruktion i hur man gräver upp och tillreder sin egen lera (PDF) www.lerbyggeforeningen.se/media/document/kategori-material/Lera-ett-anvandbart-material.pdf Tur att jag inte visste det då, för då hade jag ju inte letat och hittat alla spännande sidor här ovan…)

När man förbannar vintern känns det väldigt lockande att bygga sitt hus inne i ett växthus som Rosemary och Anders på www.ecorelief.se i Brålanda har gjort.

Den här filmen har jag nu beställt av Anna Forsmark som är engagerad i Lerbyggeföreningen. En längre beskrivning samt beställningsinformation finns i filmens info-ruta på youtube.

(och så har jag lagt till några fler länkar i materiallistan nedan)

För två år sedan fick jag upp ögonen för passivhus, som är extremt välisolerade och därmed extremt energisnåla. Förälskelsen och definitionen skrev jag om här och den något mer tillnyktrade analysen finns här.

I kortversion:

Det främsta argumentet för passivhus är att uppvärmning i vårt kalla land är antingen dyrt eller arbetskrävande (eller både och), oavsett vilken värmekälla man väljer, och jag gillar verkligen att duscha hett länge och skruva upp inomhustemperaturen till 22 grader.

De två (i mina ögon) tyngsta argumenten mot passivhus är att de byggs med importerade, icke-förnybara, icke-återvinningsbara material i en supertät konstruktion som är oerhört känslig för klåpiga ingrepp. Om elektrikern eller rörmokaren borrar på fel ställe har man början till en fuktskada.

Detta kokade ner till tre insikter: 1) Jag vill gärna ha ett passivhus, eller för all del lågenergihus, men 2) jag vill bygga med lokalt material som är både förnybart och återvinningsbart, och 3) en konstruktion som är förlåtande mot självbyggare.

… och nu har jag hittat en möjlig väg: att bygga med lerputsade halmbalar, vilket vanligtvis kallas halmhus eller halmbalshus. Man bygger en regelstomme av virke, fyller mellanrummen med hårdpressade halmbalar (skiftvis förskjutna som murblock och sammanhållna med dymlingar som i en timmervägg) och stryker tre omgångar dyngförstärkt lerbruk på utsidan och insidan. Sedan kan man färga putsen eller slå panel utanpå om man vill. Detta blir en halvmeter tjock, brandsäker, tät och mycket isolerande vägg som låter fukten vandra naturligt.

Det finns halmhus i Sverige, Norge och Danmark och straw bale houses i engelsktalande länder.

Byggahus.se har ett reportage om en familj på Orust som byggt ett panelat halmhus för cirka 400.000 kr och har en elförbrukning på 3000 kWh om året, samt en ikea-kasse ved per dygn under vinterns kallaste period. Husägaren och byggaren Magnus är mycket aktiv i forumet och har en egen tråd om huset här.

Logosols kundtidning Nysågat har lagt ut både reportage och ett kort TV-inslag om huset på Orust, www.nysagat.se/index.php/reportage/190-sagade-sjaelva-och-byggde-ett-hus-av-halm-och-lera . Nysågats intresse kommer sig av att Magnus sågat upp och använt eget virke från tomten med en såg från Logosol.

Jag har också hittat en del andra resurser:

Lerbyggeföreningen, www.lerbyggeforeningen.se

Lerbyggeföreningens gamla webbsida har flera sidor om halmbalsteknik samt litteraturtips och mer: http://www.naturligt-byggeri.org/default.asp?ID=217&Ct=221

Reportage i tidningen Husbyggaren av Jesper Zandén om ekobyn Rydebacke där det finns flera halmhus (PDF): fc.bygging.se/~husbyggaren/2002_4_03.pdf

Norsk Jord- og halmbyggeforening, halmhus.no är en del av Forum för Naturlig Byggeri.

Arkitekten Rolf Jacobsen (www.gaiaarkitekter.no/tjome) har skrivit en bok om halmbalshus. Boken är tyvärr slutsåld. Eventuellt kommer den i ny upplaga som PDF. Halmbyggeföreningen har fått en bra kortversion: www.naturligbyggeri.no/halmhus/halmbyggeteknikk/halmdok03.pdf

Svenska jordhus, svenskajordhus.se är ett företag som drivs av Johannes Riesterer.

[nytt] Maja Malmgren i Vekhyttan är en krutgumma och lerfantast som dyker upp i många sammanhang (bland annat i filmen som jag tipsar om ovan). Här är ett reportage om hennes lerhus: na.se/nyheter/lekeberg/1.733348-lera-gar-bra-att-leva-i

Arkitekten Lillemor Husbergs säljbroschyr om halmhus i Äppellunden (PDF): www.husberg-arkab.se/appellunden/Appellunden.pdf
… och en artikel i Dala-Demokraten om Lillemors bygge.

En omfattande dokumentation av halmbalsbygget i Storkeboda (PDF): www.klimatpiloterna.se/pdf/Halmbalshus_webb.pdf

Halmhus på Ihre gård, Gotland, www.ihregard.se/halmhus.html

med mera…

Okej, det finns väl hakar med det här byggsättet också. Den som oftast framhålls är att det är arbetsintensivt. Ovan nämnde Magnus beräknar att effektiv arbetstid var motsvarande ett år på heltid för en person. Å andra sidan säger arkitekten Conny Jehrer att det är ett ”jämlikt och demokratiskt bygge” där alla händer duger och även barn kan bidra. På youtube såg jag halmbalarna staplas upp på en dag, med hjälp av en hel armé frivilliga.

För snart 20 år sedan ”hittade” jag det här huset. Jag har spanat på det ända sedan dess. En gång när jag var i matbutiken såg jag en gammal kvinna i sällskap med en ung tjej som alldeles tydligt hörde till hemtjänsten. Jag visste instinktivt att det var hon som ägde det här huset.

Huset ser likadant ut i dag som då. Fönstren har alltid varit täckta och jag har aldrig sett någon verksamhet eller rörelse där. Enda skillnaden är att då fanns en postlåda vid entrén och på kvällarna var brolampan tänd.

Jag är väldigt förtjust i den här hustypen. Exteriören säger mig att det är byggt på 1920-talet. Huset har alla sina originaldetaljer kvar: tegelpannorna på det branta brutna taket, träpanelernas form med dekorationer på gavlarna, fönsterrutornas indelning och foder, de karaktäristiska takkuporna på fram- och baksida, de runda vindsfönstren och den lilla bänken på farstukvisten. Masoniten utanpå ytterdörrarnas speglar antyder att den aktiva förvaltningen av huset upphörde på 1950-talet.

Förra veckan beslöt jag mig för att ta reda på om det går att köpa huset. Jag gick noggrant till väga och kollade hur det stod till med ägande och arvingar, taxering, vatten och avlopp, detaljplan och kommunens eventuella åtgärder kring fastigheten. Jag intervjuade personer med insyn, och pusslade ihop historien om huset och dess ägare.

Hennes föräldrar byggde huset i ungefär den tid hon föddes. Från början var huset avsett som tvåfamiljsbostad med en lägenhet uppe och en nere. Så småningom slogs lägenheterna ihop och det som jag trodde var ”köksingång” på gaveln är numera igensatt från insidan.

Jag vet inte om hon var enda barnet, men hon verkar åtminstone vara det enda som överlevt till vuxen ålder. Hon fick ärva huset 1951 när hon var 26 år. Hon säger själv att hon har jobbat på kontor, men de som känner henne säger att hon aldrig har yrkesarbetet. Jag fick höra en hel del annat skvaller som tecknar bilden av en speciell och egen person. Hon har inga anhöriga. I dag bor hon på servicehus och om två veckor fyller hon 85 år.

Naturligtvis vill hon inte sälja huset, varken till oss eller till någon av alla andra som frågat tidigare. Spekulanter har funnits i en stadig ström under många år. Några skrev brev till henne i flera års tid innan de gav upp. Hon vet att allmänna arvsfonden får huset när hon dör, och är nöjd med det.

Jag ställde en fråga till I Ching: ”Vad kan du säga om (huset XX)?”. Svaret handlade om att ”en chock som liknar en åskskräll eller jordbävning ska sätta fart på händelser och väcka liv i saker. Skälvningen skapar oro, men sedan hörs ljudet av ord och skratt. Efter förskräckelsen kommer du snart att få det du behöver. Råd: Samla styrka så att du kan agera snabbt när impulsen kommer.” Men I sa också att ”det frigör ett gammalt spöke som återvänder för att kräva hämnd för gamla oförrätter. Om du kan hålla fast vid din idé kommer du att ha fullt upp. Råd: Följ händelsernas flöde. Ta ett steg i taget.” Och till sist: ”En stor ansträngning skänker stora belöningar.”

Tja. Nog kan det bli lite chockartat när ägaren dör och huset efter 70 års dvala kommer ut till försäljning. Och jobb krävs, den saken är klar. Men vad med spöket?

Jag funderade en stund och frågade sedan I Ching igen: ”Får vi köpa (huset XX)?” Den här gången blev svaret inte särskilt uppmuntrande. ”Du bör hantera situationen genom att hjälpa saker att blomstra, och det gör du genom att skänka frikostiga gåvor. De högre makterna kommer att ta emot dig tre gånger på samma dag.” Men i nästa stycke säger boken: ”Välstånd för med sig gnagare /…/ som äter upp lagrat spannmål. Detta tyder på närvaron av ett ilsket gammalt spöke som återvänt för att kräva hämnd för gamla oförrätter. Handla inte enligt den här idén. Situationen passar inte för det. Råd: Gör dig av med de här gamla idéerna.” Och till sist: ”Skala bort. Ge efter för situationen och upphör med det du hållit på med.”

När jag sovit på saken kom det till mig att ”råttorna äter upp lagrat spannmål” är en tretusen år gammal bild som handlar om att riskera sin ekonomi. Det lagrade spannmålet var både familjens kapital och förutsättningen för kommande skördar. Att förlora det vore katastrof.  Kanske handlar svaret om att huset blir för dyrt och omständigheterna så komplicerade att det i slutändan inte är värt det.

Hur som helst så är jag inte benägen att vänta.

Innan jag köpte Projektet gjorde jag research om husflyttningar. Det var första gången jag kom i kontakt med Töre Husflyttningar, som förmodligen är norra Sveriges mest kända husflyttarföretag. (Kolla på bilder av deras husflyttningar »)

Företaget har bland annat uppdraget att flytta hus som riskerar att rasa ner i gruvan i Malmberget, och här är en video med pampigt soundtrack till brittiska TV-programmet Monster Moves.

.. och här är en annan kortfilm från samma TV-program, ett klubbhus som flyttas 6 mil i –30-gradig kyla. Tyvärr är inte programmen tillgängliga via webben.

Nu har jag hittat värmekällan till mitt (kanske nån gång blivande) hus på landet! Kakelugnspannan!!! Den ser ut som en kakelugn (och är konstruerad som en sådan för att tillvarata värmen i rökgaserna) – men är samtidigt en ackumulatortank, vilket innebär att man kan koppla till vattenburen golvvärme och låta den värma hela huset. Den kan också värma tappvatten.

Jag skulle förstås koppla till ytterligare en ackumulatortank och solfångare. Då har man bekväm solvärme och varmvatten under sommarhalvåret och klarar sig med stödeldning vår och höst. Under vintern får man elda varje dag, vilket blir billigast, eller så kan man ha ytterligare en värmekälla, exempelvis elpatron eller värmepump.

Om strömmen går, så kan man driva cirkulationspumpen på bilbatteri. Dessutom kan man välja vilket kakel som helst och byta när man vill, för det limmas utanpå ugnens plåtstomme. Han som konstruerat Kakelugnspannan har verkligen tänkt till.

Bilden ovan har jag lånat av Leif Ottosson som installerade en kakelugnspanna 2004, och berättar hur han gjorde och vilken effekt den har på elräkningen här.

Se reportage om kakelugnspannans uppfinnare Anders Andersson i TV4 Göteborg: