kajo.info.se

Hurra, hurra, hurra! I dag har Kasper varit på toa och bajsat. Äntligen!

Det frukost-förfärande snörätandet nedan utvecklade sig till en flerdagarsrysare där jag oroligt spanat både på katten och i toalådan för att se eventuella kritiska följder.

Sent i måndags kväll var jag i upplösningstillstånd för då hade Kasper lagt två diarrékluttar i lådan, misstänkt rödfärgade i kärnan och naturligtvis fullständigt panerade med vitt kattgrus utanpå. För mig som lekman var det inte möjligt att avgöra om det var BLOD … eller färg från plastsnöret.

Jag målade upp hemska scenarier där plastbandet lindat sig runt i tarmarna och skurit sönder dem så att blodet rann. Jag föreställde mig hur veterinären på djursjukhuset tittade på röntgenplåtarna och suckade att tarmrenovering var bortom deras kompetensområde.

Kasper tyckte att matten var väldigt ofin i kanten som försökte klämma honom på magen och titta i rumpan hela tiden.

Hela tisdagen och onsdagen krattade jag i lådan varannan timme, men det hade jag inget för. Den här killens toavanor är något i särklass. Mina småkissar gick på toa ett oändligt antal gånger varje dag. Kasper går en gång per dygn. Först kissar han i lådan i badrummet. Sedan går han till den täckta toaholken i vardagsrummet och bajsar.

Fast inte nu då, när jag väntade på konkreta besked om hur det stod till med hela matsmältningsapparaten. Nu blev det inget på två dygn.

Jag målade upp ännu hemskare scenarier där de sönderskurna och numera tilltäppta tarmarna snart skulle orsaka ond bråd död genom baklängeskvävning.

Kasper såg förstås oförskämt frisk och nöjd ut för att vara döende. Han åt med god aptit både sitt ordinarie torrfoder och alla hårtussar, trådar och småskräp som han hittar på golvet. Jag fiskade även ut ett av mina egna halvmeterlånga hårstrån ur gapet på honom. *suck* Han har verkligen inga begrepp.

I alla fall så har han lagt en rejäl krök i lådan i dag. Inget snöre i den, så jag förmodar att det röda i måndags faktiskt var resterna av ett upplöst snöre.

Kasper sitter gärna med vid frukostbordet. Den vanan har han övertagit sedan Lillstumpan lämnade sin stol ledig.

Häromdagen satt Kasper på stolen intill mig medan jag delade en rund, mörkbrun bulle i två delar och bredde smör på halvorna. När jag tog den ena halvan och började mumsa på den bestämde sig Kasper för att ta den andra. Blixtsnabbt åkte en långhårig tass fram, ryckte åt sig brödet och stämplade ett rejält avtryck i smöret innan bullen ramlade ner på golvet, till jyckens förnöjelse. Kasper själv försvann som en vitlurvig blixt in i vardagsrummet.

I morse satt Kasper på stolen intill mig och spanade på det dinglande snöret från paketet med riskakor. Jag hade nyss tagit den sista kakan så förpackningen var tom. Snabbt som tanken roffade Kasper åt sig snöret och galopperade ut i hallen med det, där han nästan svimmade av förfäran eftersom resten av förpackningen jagade honom. Det såg kul ut. Jag tänkte att om han ville leka med snöret, så kunde han väl få det. Jag plockade loss locket från förpackningen och gav honom det. Borde jag aldrig ha gjort. Innan jag hann reagera så hade Kasper svalt snöret och sprang omkring som en galning för att försöka bli av med locket som satt fast i det. Locket lossnade till sist och katten gömde sig bakom en blompiedestal, frenetiskt sväljande. Icke så mycket som en smula av snöret syntes i gapet.

Nu undrar jag oroligt hur det ska gå med detta. Ett nästan två decimeter långt plastsnöre i magen kan aldrig vara bra.

Korkade katt. Och dumma, dumma, dumma matten.

{
if (sovmorgon önskas)
function ge katten nattamat
}

I morse försökte Kasper få upp mig ur sängen kl 05:20. När det inte hjälpte med pussar, lock och pock bet han tag om en hårtuva och drog… men matten väger ungefär 10 gånger mer än katten så det gick inte heller.

Jag behöver programmera in rutinen att kolla Kaspers matskål när jag borstar tänderna på kvällen.

Har ni funderat på att ta med er katten till biltvätten? I så fall kan jag rekommendera denna läsning »

Kasper solar gärna under skrivbordslampan och den här gången blev han väldigt nöjd över att jag lagt fram både lakan och kudde åt honom. Han fick inte tillfälle att testa vibratorn. Lika bra det. Det hade förmodligen gett rivstartmärken i bordsskivan.

Förr hade jag alltid en katt i knäet när jag satt vid datorn. Nu har jag en på skrivbordet. Då och då sträcker han ut tassen och lägger den på min hand på styrkulan (som jag kör med vänster hand). Efter oräkneliga pappers- och cd-laviner ner på golvet samt luddrensning av kollegieblock, postitlappar och kuvertflikar har Kaspers vana fått mig att hålla rent på skrivbordet, åtminstone på ena sidan.

Även om det är så hett att det är rent plågsamt så måste man ligga i solen när den bjuds. Scoobs är fenomenal på att hitta solfläckar varhelst de uppträder.

Nedan: Omplanteringen kom av sig när jag upptäckte att clivian hade en blomstjälk på gång.

Kasper gillar att ligga i soffan och filosofera. A muttrar över de enorma mängder vitt ludd som måste ryktas från möblerna varje dag och har döpt om katten till ”Luddjocke”. Man skulle kunna tänka sig att rykta katten istället för möblerna, men se det går inte katten med på.

Ogräsrensning pågår. När man rensar bort det som inte ska vara med i den utskurna vinylen så heter det på skyltmakarslang att man ”weedar” motivet. Den rundade logon längst bort är 5 cm i diameter och den tunna ytterlinjen är 0,4 mm bred. Då gäller det att fokusera. Jag tjyvlånar A:s allra spetsigaste urmakarpincett och det är han inte glad åt, för han tror att den kommer att vara full av klisterrester när han ska mecka i sina klockor. Det tror han förmodligen rätt i.

Nånstans måste man stryka bort de klistriga små överskottspluttarna, och det blir oftast på handen eller, om de är lite större, på byxorna. Bokstäverna på min nagel är 3,2 mm höga. Jag satte dem där med flit för att se hur länge en sådan nageldekoration håller. Vinylen håller uppemot 8-10 år utomhus vid normalt slitage.

Nu har även lillstumpan Kornelia tassat in i katthimlen.

Jag tog med kissenissan till landet i lördags. Hon har inte varit där så ofta i vinter eftersom hon inte gillar att gå ut när det är blött och kallt. Men i lördags var det strålande väder och hon spatserade runt på sina jaktmarker.

Hon var som vanligt, vanligt för de senaste veckorna vill säga.

Redan i augusti i fjol visste vi att lillstumpan var kroniskt sjuk och hon tacklade av lite i taget, gradvis, så att det inte märktes från dag till dag. Hon åt, sov, gick på toa, spann och ville bli klappad precis som vanligt, men hon blev allt tunnare och tröttare, och för kanske en månad sedan började hon ”snarka” när hon ätit.

A har pratat om veterinären ett tag men avgörandet var mitt och jag tvekade.

I lördags pratade jag med mamma om hur man vet. När är det dags? Med Molle och Charlie var det uppenbart: de hade slutat äta och hade plågor. Men lillstumpan såg fortfarande ut att glädjas åt varje ny dag.

När vi kom hem från landet märktes inget fel, men vid midnatt såg A att lillstumpan inte ville ligga ner. Hon försökte flera gånger men satte sig upp varje gång. Efter en stund gick hon och gömde sig under skåpet. Jag lyssnade till hennes ansträngda andhämtning och visste att nu var det dags.

Vi hade väntat så länge och ändå kom det så oväntat.

Innan den nyväckta veterinären kom tilltog de plågade ljuden. I denna förtvivlans stund kändes det absurt nog lite som en tröst, en bekräftelse. Det var verkligen dags. 

Veterinären förklarade rutinen. Spruta i magen för att undvika illamående, och vänta fem-tio minuter. Lillstumpan hann bara fyra steg, sedan lade hon sig. Strax började det rinna vatten ur hennes nos och inom några minuter stannade hjärtat. Det fortsatte rinna vätska ur nosen tills det bildats en stor mörk pöl på handduken. Veterinären sa att de två vanliga orsakerna till vätska i lungorna är hjärtsvikt eller tumör. Jag gissar att kanske det ena till sist gav det andra. 

Jag är glad att stumpan fick åka till landet och njuta av solen en sista gång, och jag är tacksam över att veterinären kom hem till oss så att stumpan fick somna in i en trygg miljö. 

I dag hjälptes mamma och jag åt att gräva en grav bredvid Macros.

Lillstumpan var den sista kvar i sin familj, som startade 1989 med en svart hund kallad ”farbror Molle”, utökades med Effie och Macro, och så småningom fem kattungar. Kornelia föddes som nummer fem i en låda i min klädkammare. Med lillstumpan slutade en hel period i mitt liv.

Jo, trots rekordlåg fart på uppkopplingen gick det faktiskt att lägga upp ett litet yttepytteklipp på YouTube… Det här är taget i förrgår natt med endast skrivbordslampan och fönsterlampan som belysning, och fönsterlampan släcks av timern mitt i klippet. Jag är imponerad av kamerans förmåga att hantera dåligt ljus.

Mina damer och herrar, jag ger er:

(Bilden är tagen när M:s hund Zimba kom in genom ytterdörren, därav Kaspers något förskräckta blick.)

Hängmattan i klätterträdet är Kornelias absoluta favoritplats. När Kasper flyttade in hos oss utropade han den del av vardagsrummet där klätterträdet står till Kasper-land. Där ställde vi hans matkopp och toalåda, och gjorde ett glest staket av prylar för att markera gränsen, mest för att Kasper skulle ha något att huka bakom.

Lillstumpan surade i köket i fyra dagar. Sen gick hon på sträva ben till klätterträdet och lade sig i sin hängmatta.

Nu har de en tyst pakt. Kasper låtsas inte om att Kornelia ligger i hängmattan, och när hon ligger där, så låtsas hon inte om att Kasper stökar omkring i sitt lilla rike, som numera omfattar hela vardagsrummet och kontoret.

Men nåde Kasper om hon hittar honom i köket, sovrummet eller pysselrummet.

Kasper har blivit lite mer försigkommen och har siktats i hallen ett par gånger – men där går gränsen för vad lillstumpan tolererar. Tänk att denna lilla 16-åriga pensionär på 2,5 kilo har sådan energi och ett sådant humör?! Kasper blir alldeles skräckslagen och flyr tillbaka in i vardagsrummet men lillstumpan låter honom inte slippa undan så lätt. Hon kutar efter och ger honom både en och två pärlor på nöten (eller vad hon nu kommer åt att dänga på).

I går kväll försökte Kasper rädda sig upp på TV:n men han ramlade ner bakom den och lillstumpa fick ett lätt byte när den något korpulente herrn fastnade där bakom.

Håhåjaja.