kajo.info.se

När jag är på det humöret, så kan jag hacka ordentligt på mig själv för att jag inte omsätter en tiondel av alla mina storslagna idéer, och inte slutför de projekt jag påbörjar. Hur svårt ska det vara?!

Men… Andra dagar kan jag tänka lite snällare att även till synes små projekt kan bestå av många delmoment, och varje moment har potential att haka upp sig eller gå snett. Egentligen är det ju rätt bra att så pass mycket blir gjort, ändå?

Ta den lilla plantskolan som exempel. Sommaren då jag köpte min pluggbox insåg jag att jag behövde nånstans att ställa de omskolade små raringarna på tillväxt i väntan på att de skulle kunna planteras ut. Jag siktade på några hyllplan i köksfönstret.

En enkel bräda och några konsoler. Lätt. Eller?

Första året letade jag efter lämpliga konsoler. De skulle vara små, vita och diskreta. Hittade till sist sex stycken i plåt á 6 kr stycket. Då var det slut på växtsäsongen och jag lade dem på vinden.

Andra året insåg jag att jag inte hade krukor att ställa småttingarna i, så de fick förtvina alldeles för länge i pluggboxen innan jag till slut skyfflade ut dem på balkongen.

På sensommaren köpte jag 20 små vita ytterkrukor på Ikea. När jag kom hem med mitt kap hade jag förstås inga innerkrukor till dem. Provade med tomma sallads- och creme fraiche-burkar och tänk, de passade perfekt! De blev hängande på kanten och skapade därmed ett tomt utrymme i botten. Några dräneringshål med syl var allt som behövdes, och så enkelt skulle jag få självvattnande krukor.

Men… krukorna hamnade ju också på vinden, och inte har jag kommit ihåg att spara på mig tillräckligt med tomburkar så det räcker till alla krukor.

I år tog jag fram måttbandet och räknade ut att det behövs två hyllplan för att få plats med mina 20 små krukor. (Pluggboxen ska ju teoretiskt kunna leverera 49 plantor men…)

Seeen… satte jag fast takräcket på bilen och letade fram spännremmar och åkte till Byggmax. Och vimsade omkring och klämde på olika alternativ. Planhyvlat? Grundmålad fasadpanel? Spontat? Råplan? Limträ? Kanske åka nån annanstans och titta…? Vad sägs om tavellist, är den bred nog? Nej, nu fick det vara nog. Vi valde ut en rak, kvistfri och planhyvlad bräda á 120 kr och åkte hem med den.

Brädan ligger nu i press i vardagsrummet under en massa stora tunga böcker. Minst 48 timmar ska laminat acklimatisera sig till förändrad värme och temperatur, och när det gäller massivträ så tar jag det säkra för det osäkra och låter brädan ligga i press åtminstone någon vecka. Annars kan man få propellervirke (som den gången när jag skulle rama in en stor karta… Den kartan hänger inte platt och fint längs väggen.).

Ja, och sen ska ju brädan sågas i lämpliga längder (vilket innefattar att släpa ner arbetsbänken och geringssågen från vinden, såga, städa upp allt spån samt packa undan grejerna på vinden igen) och kanterna putsas (vore mycket enklare med slipmusen som är på landet), och det ska borras hål för konsolerna (om jag kommer ihåg att ta hem borrmaskinen som också är på landet, och har någon lämplig diameter i borrboxen) och man ska ha lämplig grovlek på skruv att sätta upp konsolerna med. Eventuellt borde hyllorna ytbehandlas: vaxas, laseras eller kanske målas, för att inte gulna av solen eller få fula ringar efter krukorna.

Som sagt. Det finns mycket som kan gå snett än.

Från halmhus var ju inte steget särskilt långt till en djup grop om lera och lerklining (eftersom halmhusen måste lerklinas både invändigt och utvändigt).

För ganska många år sedan bestämde jag mig för att lerklina patronkojan invändigt… när den väl flyttat från sin nuvarande grop upp på bergknallen. Skälen är att lerklining ger en slät, levande vägg som kan röra sig med timret, samtidigt som leran är både vindtätning och flamskydd. Väggarna och särskilt då knutarna på gamla timmerstommar är sällan täta, så lerklining är ett enkelt sätt att få behagligare inomhusklimat. Dessutom balanserar lerkliningen luftfuktigheten; den tar till sig när luften är fuktig och ger ifrån sig när det är torrt. Och så är lerklining både snyggt och billigt, och enligt vad jag läst inte särskilt svårt att göra.

Men patronkojans flytt har ju inte hänt än och därför inte heller lerkliningen. Jag har fortfarande alltså bara teoretisk kunskap om detta uråldriga men ännu aktuella hantverk.

TorpSara på byggahus-forumet har lagt ut både recept och arbetsbeskrivning och ett fint fotoalbum som visar hur det kan göras, inklusive det färdiga resultatet. Jag lånar hennes bild. Fint med bröstning av liggande panel, så är det även gjort på Gysinge.

Av halmbalshusens vänner har jag lärt att man kan göra lerkliningen med lera som man hittar lokalt. Förut trodde jag att man gjorde bäst i att köpa säckar med lermjöl hos Gysinge. Att lermjöl i säck skulle finnas att köpa lokalt, eller att man rentav kan hitta lera på sin egen tomt(!) hade inte ens föresvävat mig. Fasligt korttänkt eftersom jag vet att man förr alltid byggde med lokala material, och både tegelbränning och lerklining har förekommit i hela vårt avlånga land.

Jag hittade flera recept och arbetsbeskrivningar på lerklining, och snappade upp att man helst bör hyra en ”tvångsblandare” eftersom vanliga cementblandare inte riktigt fixar jobbet – men inte något om hur man hittar och bereder råvaran, själva leran. Vad sjutton är lera egentligen? Var ska man leta? Vilken kvalitet behöver man? Hur vet man om leran är ”fet” eller ”mager”?

Dessa frågor ledde mig härs och tvärs i ett tidsödande och intressant zickszacspår med oanade förvecklingar.

Svaren på alla mina grundläggande frågor om lera fick jag av Leif Carserud på Geodeon.

Den korta förklaringen är att lera är mikroskopiska bergspartiklar förenade med vatten. Ju finare och mer homogent korn, desto ”fetare” lera. Om leran är blandad med större partiklar, det vill säga sand, så är den ”mager”. Det är inte vattnet som skapar leran, men vattnet är en förutsättning. Utan vatten snackar vi alltså extremt fint och lätt stendamm, lermjöl, vilket folk som försökt riva en torr gammal lerklining blivit varse… ;-)

Vatten drar gärna iväg med sådana här fina partiklar och därför hittar man ofta lera i öppen dager vid vattendrag och efter översvämningar. Leran finns annars i ett lager mellan matjorden och berggrunden. Lerjägare kan alltså skala av marken och kolla vad som finns därunder.

Färgen på leran (och därmed det man tillverkar av den) varierar med berggrunden. Kalk ger gult, järnoxid ger rött. Konsistensen, det vill säga kornstorleken, har betydelse för användningen. Fet lera är lätt att forma men krymper mycket vid torkning. Mager lera är svårare att forma och har sämre hållfasthet efter torkning. Vid lerklining vill man ha mager lera för annars uppstår stora sprickor när leran krymper. För att förbättra hållfastheten armerar man leran med hår eller växtdelar enligt devisen ”man tager vad man haver”.

Det var möjligen Jan på Eldöga som fick mig intresserad av möjligheten att bränna lera i liten skala utan dyra hjälpmedel. Bloggen var ur det perspektivet ett stickspår eftersom han bara nämner att han tänker hålla på med lerklining och lerbränning i sommar, men här blev jag ändå kvar mycket länge och läste om hantverk, äppelmust, konservering, odling, konsumtion och miljöfunderingar. Jag kände igen mycket av mina egna idéer och tankar och har bokmärkt för att gå tillbaka och läsa fler konkreta beskrivningar av hur saker görs.

Idén att bränna lera är ju i sammanhanget också ett stickspår. Jag skulle ju bara gegga med rå lera på väggar, inte baka den. Men. Jag har en gammal dröm om att tillverka en liten mängd egna kakelplattor att blanda in som dekor bland vanliga vita. I bakhuvudet hade jag ett reportage för säkert 15 år sedan om rakubränning med spån i tunna och nu letade jag ivrigt efter något liknande.

Jag upptäckte snart att det finns åtminstone tre tekniker som verkar lämpliga för ”hembränningsexperiment” med ved: svartbränning, rakubränning och saltbränning.

Jag hittade bland annat:

Kristina Kakel, fina svartbrända och rakubrända kakelplattor (och ännu finare i stengods men det är ju överkurs för sådana görs inte i vedeldad ugn).

Emmas keramik, svartbrända prydnadsföremål (fiiina burkar!) och bilder på hur hon gör.

I ett lärarexempel från Cetis läste jag att ett lämpligt försök med svartbränning är att låta barnen göra pärlor som man bränner utomhus i en liten plåtlåda eller upp-och-nervänd järngryta på detta sätt. Eftersom pärlorna är små krävs ingen lång brinntid – men eldar man för hårt från början kommer pärlorna att ”poppa” sönder så det gäller att smyga igång bränningen.

Svartbränd keramik är inte vattentät. Om man ska göra kakelplattor så spelar det inte någon roll, för fogar är inte heller vattentäta utan det är tätskiktet under plattorna som ska hålla fukten från väggen. Men om man ändå bränner, så kanske man vill göra något som måste vara vattentätt.

På Perks krukmakeri- och saltglaseringssida hittade jag både ritning till en enkel vedeldad ugn och lite kommentarer om saltglasering med bilder på det färdiga resultatet. Om du tycker att tekniken ser vagt bekant ut så är det förmodligen bruna bulliga Höganäskrus du tänker på och jäpp, dessa är saltglaserade, och därmed vattentäta.

Kan man gräva upp lera på tomten och göra egen keramik med? Njaae. Ja, om man är idealist och gärna gör sig besväret att odla sina egna morötter trots att de bara kostar 50 öre kilot i butik på hösten. Nej, om man hellre köper en plastkorv med färdig morotsstuvning.

Anledningen till det är dels att leran ska rensas från skräp och bearbetas (ältas) för att fungera i bränningen, vilket är en lång process med torkning, siktning, blötläggning och knådning, dels att varje lera har sin egen unika sammansättning beroende på den lokala bergarten. Vissa bergarter smälter i höga temperaturer. I värsta fall duger leran knappt till tegel och i varje fall krävs anpassning av tid och temperatur i bränningen.

Nånstans här ramlade jag in på tegelbruket i Vålbacken (som ligger strax utanför stan) och fick reda på en del kuriosa. Exempelvis att Körfältet är byggt med tegel från Vålbacken, och att tillverkningen pågick ända till branden 1985. Jag bodde några månader i Vålbacken 1987 men jag trodde att bruket varit nedlagt lååångt före dess. Så är inte fallet; än i dag glaseras tegel i Vålbacken även om tillverkningen inte längre sker där. Enligt ägarna är lerlagren i Vålbacken av mycket hög kvalitet och omkring 24 meter djupa vilket gör dem till norra Europas djupaste lerfyndighet.

Nu förstod jag också varför det är viktigt att få bort skräpet ur leran. Vid bränningen brinner förstås allt som kan brinna, och efterlämnar hål! Inte så kul om man gjort en vas eller en skål som ska vara tät… men också något man kan utnyttja: För att göra porösa tegelstenar blandar man in en viss mängd spån eller halm i leran.

Till sist två länkar till den som (mot förmodan?) vill gräva ännu djupare i lerors olika egenskaper och skillnaden mellan lergods och stengods och alla de produkter man kan göra av lera.

(Nytt: Några dagar efter denna surforgie visade det sig att jag redan hade en alldeles utmärkt instruktion i hur man gräver upp och tillreder sin egen lera (PDF) www.lerbyggeforeningen.se/media/document/kategori-material/Lera-ett-anvandbart-material.pdf Tur att jag inte visste det då, för då hade jag ju inte letat och hittat alla spännande sidor här ovan…)

När man på raka armar har baxat upp det astunga breda hyllplanet på konsolerna längst upp under taket och lastat det fullt med tungt stuff, och upptäckt att den fula sågkanten på kortsidan blev vänd synlig in mot rummet, och lastat av allt tungt stuff, och plockat ner det astunga breda hyllplanet och vänt på det, och på raka armar baxat det på plats uppe under taket igen, och lastat tillbaka allt tungt stuff … och sedan upptäcker att man vänt hyllplanet fel igen!!! …

… ni vet då?

Då gör man det man borde ha gjort från början; hämtar sin längsta och bredaste artistpensel och burken med hobbyfärg och målar kanten på hyllplanet.

För övrigt löste sig problemet med icke-linjärigheten mycket enkelt. Jag blev tvungen att flytta upp det ena hyllplanet för att få plats med pärmar och kartonger.

Huset som vi bor i är byggt gissningsvis på 1940-talet och inte särskilt noggrant. Förutom att det blåser rätt in vid golvlisterna så både lutar och böljar väggarna. Nu har jag upptäckt konsekvenserna, den hårda vägen, av att taket förstås inte har samma höjd heller.

Jag får skylla mig själv för jag upptäckte det förra gången jag satte hyllor, och kompenserade för det med vattenpasset. Men då var det fråga om 60 cm avstånd mellan skenorna och några millimeter differens på höjden.

Det blev liiiite större diff på hela vägglängden. *harkel*

27 millimeter om man ska vara noga.

Jorå, hyllplanen är i våg, det fixade jag med vattenpasset. Men det är ju lite förargligt att de inte möts på mitten ovanför dörren.

Det har ingen praktisk betydelse och när hyllorna är fulla av grejor kommer ingen att lägga märke till det. Men jag vet.

Kom-ihåg till mig själv: Börja med att mäta ut vilket hörn där taket är lägst, och kompensera med vattenpass därifrån.

Det här var en udda och kanske användbar idé: att binda ihop långsmala kuvert till en ”förvaringsbok” för tygprover, bilder, småsaker och färgprover som man behöver shoppa matchande grejer till, så att man enkelt kan ta med sig dem.

Eller kanske göra en till alla de där småsakerna, kvitton, kuponger, kapsyler, mynt, konstiga fröer och sånt som man drar hem från semestern?

Länken nedan går till förslaget hur man ska dekorera ”förvaringsboken”. Själva boken kostar 12 dollar men händiga typer som har tillgång till BIA eller vanligt hålslag kan ju göra den själv. :-)

www.allpeoplequilt.com/projects-ideas/bags-pillows/scrap-book_1.html

Till alla scrappare i min tillvaro, en liten förskottsjulklapp: 25 layoutidéer att inspireras av hos BHG Scrapbooks etc. Lite julkul är det väl med lucköppningen ovan? Varje litet paket innehåller en bild med bildtext. Jag gillade LO nummer fem också, fullpackad med bilder.

Och om foton inte är din pysselgrej, men det kliar i fingrarna, så kanske 29 snögubbspyssel i diverse tekniker hos BHG (Better Homes and Gardens) kan vara nåt?

Eller, kanske dyka huvudstupa in i ett applikationsprojekt? Inspiration och tekniker finns hos Allpeoplequilt.com. Här finns en del väskmönster och presentpåsar och sånt också, gratis om man registrerar sig.

Nyhetsbrev med massor av pysseltips gratis via mejl ett par gånger i veckan för den som så önskar.

Svensk Fastighetsförmedling hoppas få sälja världens dyraste pepparkakshus, en herrgårdsliknande sexrumsvilla i ”klassisk dessertstil”.

Nu har ni chansen att förvärva ett i sanning delikat objekt i centrala Göteborg och på köpet göra en garanterat god investering.

Den herrgårdsliknande byggnadens brungräddade fasad tillsammans med inslag så som två flyglar, en läcker marmortrappa och en kalorispäckad punchveranda skänker huset dess smakfulla och unika karaktär. Om inte det låter tillräckligt vågar vi lova att fastighetens spektakulära utsikt över den intilliggande marsipansjön får det att vattnas i munnen på även de mest kräsna husspekulanter.

Klicka här för att läsa hela objektsbeskrivningen »

Utgångspris är 35.000 kr. Den som vinner budgivningen får välja vilken välgörenhetsorganisation som ska få pengarna: SOS-barnbyar, Stadsmissionen eller Rädda Barnen

Så här gick det till att göra pepparkakshuset:

18 elever vid Burgårdens Utbildningscentrum har hjälpts åt att rita, designa, sockergjuta trappräcken, måla väggar med guld och formge den ätbara allén. För att skapa huset krävdes 30 kilo pepparkaksdeg och 400 arbetstimmar.

När vi besökte Biltema under semestern hittade jag en ny produkt i sortimentet: finfina träpinnar! Möjligen av bok, de är rödbruna, med likadana prickar som glasspinnar har. (Glasspinnar är av bok eftersom träslaget saknar smak.)

En kasse med hundratals pinnar, 5 kilo, för 40 kronor. Dagens fynd!

Enligt förpackningen är de avsedda som tändvirke. Kommer inte på fråga! Så fina pinnar kan man ju säkert ha till massor av saker. Som till exempel… eeeeh… öööh… Ja..?

Jag har skänkt en knippe till unge herr O (2,5 år) för jag tror att han kan ha ungefär lika roligt som jag med att bara sortera dem och lägga ut dem i olika mönster.

En pinne som det var lite barkskrufs kvar på har jag använt som färgomrörare.

En pinne har jag sågat upp i bitar och använt som tryckfördelare vid limning med tvingar.

Återstår 4,8 kilo varav åtminstone 80 procent bedöms vara utmärkt raka och fina pinnar.

Jag sneglar lystet på en kontursåg från Clas Ohlson (á 800 kr) för att såga sirliga spetsmönster i de tunna spjälorna. Oklart vad man kan ha sånt till. Limma ihop till ett karottunderlägg? Eller nyckelskåp?

Bland de projekt som jag färdigställde under semestern finns denna väska åt A, eller kanske snarare ett bärbart skåp avsett för miniracingprylar. Inredningen återstår men den ska A göra själv. Väskan är 50 x 40 x 30 cm, sydd i bävernylon med masonitväggar i fem sidor. Den har remmar som förstärkning runt om för att tåla avsevärd vikt (några hundra kilo enligt specifikationen på banden). Masonitväggarna ligger i ett foder-fodral som kan tas ut och göras helt platt, så att väskan kan vikas ihop om den ska lagras. Mycket fiffigt tycker jag själv.

A har redan beställt ett nytt väskprojekt. Denna gång gäller det att förpacka ett radiostyrt flygplan som är drygt två meter långt och ungefär lika brett. Vingarna går att ta av så de hamnar i en egen väska. Roder och propeller ska få fodral och särskilt det förstnämnda lär bli en utmaning med tanke på hur bakänden på ett flygplan är konstruerad. ”Stjärtfodral” kallade jag det häromkvällen vilket utlöste en frustande skrattattack. Så då får jag väl säga att jag syr en flygplanskalsong istället…?

För kanske två år sedan ramlade jag av en slump över ett litet screentryck-kit som heter Print Gocco. Det tillverkades av Riso i Japan från 1970-talet och var avsett att trycka egendesignade julkort i färg långt innan bläckstråleskrivare blivit vanliga i hushållen. För hundra dollar fick man en liten, behändig maskin som både kunde göra schablonen och trycka på i princip allt, papper, tyg, trä… Tryckresultatet var så bra att det lilla minitryckeriet överlevt ända tills nu.

I Japan lär en tredjedel av hushållen äga en Print Gocco. Märkligt nog spred den sig inte vidare i någon större utsträckning. Det finns en del riktiga gocco-fans i Australien och USA men jag har inte hittat några europeiska fantaster. De flesta som håller fast vid screentekniken är hantverkare och konstnärer som söker särskilda effekter. Goccon kan användas för att trycka metallicfärger, guld och silver på mörka ytor. Jag såg en kvinna som specialiserat sig på bröllopstryck och bland annat gjorde exklusiva, handtryckta servetter med monogram.

Just då jag upptäckte goccon hade Riso bestämt sig för att lägga ner tillverkningen, och började med att strypa produktionen av stora kit samt all export. Då kunde man fortfarande köpa små kit och förbrukning (färg samt blixtlampor och vahettere… screens… väv i ramar, som används för att göra schablonerna) från privatpersoner i Japan. Jag övervägde att göra det men stod inför två val: antingen hamstra material eller riskera att bli utan. Alla som gillar pyssel vet att färg är färskvara. Dessutom blir det ju ganska mycket pengar på en gång, och jag visste inte om jag skulle tycka att det var så kul när jag väl hade testat. Så jag avvaktade, och ganska snart sinade lagren av apparater och material hos de shoppar jag hittat. Nu kämpar de sista entusiasterna på savegocco.com med att få fram restlager av material.

Istället för de relativt billiga (men förmodligen inte särskilt miljövänliga) blixtlamporna som används i goccon dök det upp en dyr värmemaskin, utseendemässigt ganska lik en printer, som används för att skapa schabloner. Men den kostar 1.200 dollar.

Det ”vanliga” sättet att göra screenschabloner, med diverse emulsioner, mörkrum, uv-lampor, stora ramar och grejs, verkar för slabbigt och komplicerat att hålla på med hemma.

Så jag lade ner tanken på screentryck.

A pratar ofta om tryck därför att husets lilla vinylskärare inte täcker alla hans behov. Dels klarar den bara enkla, homogena motiv (inget finlir som rastreringar, skuggningar och sånt.) Dels är det ingen bra idé att sätta vinyl på rc-flygplan. A började därför propagera för en storformatsskrivare, men nu snackar vi en investering på tiotusentals kronor… och de är dyra i drift, kring 300 kronor kvadratmetern.

*men nu börjar det brännas…*

I dag hittade jag en ny apparat. Den tillverkas av ProvoCraft, heter Yudu, kostar kring 300 dollar, är stor som min gamla A3-scanner och rymmer allt man behöver för att göra schabloner och trycka. Motiven kan vara upp till 11 x 14 tum, det vill säga 28 x 35 cm. Schablonmaterialet kostar drygt 20 dollar per original. Färgerna är vattenbaserade och giftfria. Det går även att använda färg av andra märken och då även trycka på exempelvis vinyl.

Här finns video av hur det funkar… (samt fåniga reklamfilmer på temat att göra sin röst hörd med fula tröjor…)

Det går att trycka flera färger genom blocking (en ”barriär” som hindrar färgen att gå igenom vissa delar av mönstret) eller genom att separera motivet på flera skärmar som man gör i professionellt flerfärgstryck. Passningen löser man med måttskalor i apparaten. Materialet som man trycker motivet på placeras på en bricka. Små prylar hålls på plats med ett klisterark.

Kolla bildgalleriet här med exempel på vad som går att göra…

Northwood Studios skickar en Yudu med förbrukningsmaterial och frakt till Sverige för under 300 dollar – men 2.500 kronor är fortfarande rätt mycket stålar om man bara tänkt trycka någon enstaka enkel t-shirt. Det finns många företag som trycker tröjor åt en för bara någon hundralapp stycket, vilket inkluderar kostnaden för t-shirten. Yudu:n är nog mera till för folk som älskar coola hobbyprylar och som vill experimentera med tryck på grejer som inte finns i ordinarie produktion.