kajo.info.se

* Bokstäverna på mina naglar höll i ungefär två dygn utan nagellack. De var lika knåptvingande som myggbett och sårskorpor. Omöjliga att låta bli.

* Mamma, K och jag målade med gemensamma krafter 54 meter armeringsjärn. Målandet föregicks av två timmars rostborstande med vinkelslip, ety järnen hade legat ute under bar himmel sen i förrfjol och var belagda med ett tjockt, brunt lager ludd. Låt detta bli er en läxa: kom ihåg att förvara era armeringsjärn torrt. Det hade varit bekvämare, snabbare och möjligen billigare att köpa nya. Nu måste jag istället köpa en ny stålborste. Sedan ska vi måla alla 54 meter en gång till. Hela hammarlacksburken går åt. ”Du är inte klok. Måla armeringsjärn?!”, sa A. Men han ska få se vad bra det blir. Hoppas jag. Det är ju till ett prototypbygge så jag vet inte om det kommer att fungera.

* A har vunnit en horribelt stor pokal. Det måste vara miniracing-Sveriges största. ”Du tänker väl ha den i klubblokalen?” sa jag lite ängsligt. ”Näh! Jag ska ha den på spiselkransen”, sa A. ”Jaha. Då blir det hard hat-area i hela huset då”, konstaterade jag dystert. (Den sista anmärkningen kommer sig av att vi övervägde att utlysa hjälmtvång i kontoret för två veckor sedan när jag och A hamnade under en pärmlavin. A fick ett blåmärke på armen och ett brännsår på handen. Jag fick bucklor i huvudet.)

* Jag följde med mams och hämtade matjord hos kommunen. De rear ut den nykomposterad för 150 kronor lasset. Mams var lite orolig att vi skulle komma för sent, att jorden skulle vara slut för i år. Hon såg redan framför sig långa köer av jordhungriga radhusägare med släpvagnar. Väl på plats såg vi inte en enda, men däremot en hel ödslig prärie fylld med kompostjord i långa strängar så långt ögat nådde. Och en stor traktor med gigantisk skopa. Mamma tyckte att den var för liten. ”Vi får väl inte bara en skopa? Två måste vi väl kunna få?” sa hon. Sekunden senare landade lasset på släpvagnen och hela bilen liksom satte sig en decimeter och kved. En skopa var fullt tillräckligt. När vi bandade presenningen över lasset upptäckte vi att hjulen bullade ut sig betänkligt närmast marken. Med en 50-literssäck köpejord som referens räknade vi med badrumsvåg och miniräknare ut att släpvagnen innehöll cirka 1,25 kubikmeter matjord, motsvarande 25 säckar, med förmodligen något högre fukthalt, uppskattningsvis 650-700 kilo. Jag tvivlar på att kärran är godkänd för mer än 500 kilo… Men det är svågern som får utmana ödet (eller polisen) genom att dra hem lasset, eftersom han behövde låna bilen.

Förr hade jag alltid en katt i knäet när jag satt vid datorn. Nu har jag en på skrivbordet. Då och då sträcker han ut tassen och lägger den på min hand på styrkulan (som jag kör med vänster hand). Efter oräkneliga pappers- och cd-laviner ner på golvet samt luddrensning av kollegieblock, postitlappar och kuvertflikar har Kaspers vana fått mig att hålla rent på skrivbordet, åtminstone på ena sidan.

Även om det är så hett att det är rent plågsamt så måste man ligga i solen när den bjuds. Scoobs är fenomenal på att hitta solfläckar varhelst de uppträder.

Nedan: Omplanteringen kom av sig när jag upptäckte att clivian hade en blomstjälk på gång.

Kasper gillar att ligga i soffan och filosofera. A muttrar över de enorma mängder vitt ludd som måste ryktas från möblerna varje dag och har döpt om katten till ”Luddjocke”. Man skulle kunna tänka sig att rykta katten istället för möblerna, men se det går inte katten med på.

Ogräsrensning pågår. När man rensar bort det som inte ska vara med i den utskurna vinylen så heter det på skyltmakarslang att man ”weedar” motivet. Den rundade logon längst bort är 5 cm i diameter och den tunna ytterlinjen är 0,4 mm bred. Då gäller det att fokusera. Jag tjyvlånar A:s allra spetsigaste urmakarpincett och det är han inte glad åt, för han tror att den kommer att vara full av klisterrester när han ska mecka i sina klockor. Det tror han förmodligen rätt i.

Nånstans måste man stryka bort de klistriga små överskottspluttarna, och det blir oftast på handen eller, om de är lite större, på byxorna. Bokstäverna på min nagel är 3,2 mm höga. Jag satte dem där med flit för att se hur länge en sådan nageldekoration håller. Vinylen håller uppemot 8-10 år utomhus vid normalt slitage.

För något år sedan köpte jag en liten vinylskärare (nu blir nog Cilla avundsjuk ;-)

Jag har basfärgerna vitt, svart, rött, gult, mörkblått, mörkgrönt, mellangrönt, silver och guld. Nu behövde jag rödbrunt, PMS 1815, och slog på stort, beställde en hel liten rulle. Man kan köpa per meter men jag hade på känn att den här kommer det att bli många exemplar av.

I dag kom rullen och jag skuttade ivrigt uppför trapporna sedan jag kvitterat den vid dörren. (Företagspaket, leverans ända upp på bron, väldigt lyxigt.) När jag väl tagit mig in i det mycket vältejpade paketet och fått fram rullen kommenterade A uppskattande: ”vilken fin färg!”

Och det var det ju, verkligen. Men jag hade köpt en rulle PMS 1805 körsbärsröd… På ren svenska: tomteröd. And we´ve got plenty of it. Däremot inte minsta lilla smula rödbrunt som jag nu verkligen behöver.

I helgen letade jag efter tre burkar hammarlack som jag köpte i fjol. Först på de mest uppenbara ställena hemma: i A:s pysselrum, garaget, städskrubben och min egen pysselhörna i sovrummet. Sedan ett varv till på alla nämnda ställen samt vinden, där det absolut inte borde finnas några färgburkar eftersom det kan bli minusgrader på vinden.

Jag åkte till landet och letade på de mest uppenbara ställena där: bakom köksdörren, i garderoben med verktyg och i smygen ovanför trappan. Sen engagerade jag mamma att leta på ett halvdussin andra ställen: i stallet, uthuset och så vidare.

Syster och svåger konsulterades. Ingen hade sett några färgburkar.

Sambon utfrågades. Han hade inga som helst minnen av några färgburkars senaste äventyr.

Jag försökte rekonstruera vad som hänt. Jag hade färgburkarna i garaget på landet eftersom jag skulle måla lastbilstanken, men sen fick A fel på öronen och alla renoveringsarbeten avstannade. Jag minns med bestämdhet att jag åkte till landet och röjde upp i garaget under sensommaren eller hösten. Bland annat ställde jag tanken bakom den lilla sportbilen, och jag vet helt säkert att jag tog reda på färgburkarna för att de inte skulle frysa.

Möjligen fanns de i en blåvit Biltema-påse eftersom det var där jag köpte färgen. Eller kanske i en Jula- eller Byggmax-påse eftersom vi köpte en del grejer där samtidigt. Jag kunde nästan se påsen framför mig i bagageutrymmet i bilen.

Jag borde ha tagit hem dem, eller möjligen konspirerat med mamma om ett bra ställe att vinterförvara dem.

A drog sig plötsligt till minnes att jag vinterlagrat färg i svärmors pannrum. Det spåret övergav vi efter en stunds resonerade: det var färgen till sparken och balkongbordet som jag haft där.

Sedan blev det kväll, natt och morgon. Jag klev upp och rotade igenom varje påse och kartong i pysselkammaren och garaget. Sen åkte jag till landet och sprang nästan triumferande uppför trappan, slängde mig på alla fyra och tittade under gästsängen: … men där var de inte heller.

Suck. Färg för nästan 400 spänn spårlöst borta. Inte en enda minnesbild av vad som förevarit.

I kväll låg jag och läste en ny inredningstidning i sängen, och blev så trött att jag somnade. Under tuppluren roterade jag på något besynnerligt vis ungefär 90 grader. När jag vaknade låg jag med fötterna uppe vid sängbordet och tittade i grodperspektiv upp på hyllorna med mina egna pysselgrejer. I dimman såg jag en vit, halvtransparent balja som jag till min förvåning faktiskt inte hade en aning om vad den innehöll. Men nog verkade det som att det fanns cylindriska saker i den…

Ibland måste man sluta leta för att verkligen kunna se.

[När jag väl hittat burkarna kom jag också ihåg hur de hamnat där. De hade mycket riktigt funnits i en Biltema-påse i A:s pysselkammare, precis som jag hade för mig, men den påsen var inte ensam. Nån gång i vintras röjde jag upp i påsberget och placerade om alla grejer som bara skulle lagras. Oklart varför den manövern raderade hela minneskedjan. Hjärnan är en märklig klump.]

I lördags hittade jag en konkurrent eller ett komplement, vilket perspektiv man nu har, till Panduro och Slöjd-Detaljer, nämligen Creativ Company, cchobby.se. Jag tycker att sidan är lite tung att navigera i men blev förtjust i deras pärlmixer. Här finns också mycket material för glas- och porslinsmålning.

Via detta företag hittade jag en gratis dansk pysseltidning, Hobby-Life, som kommer ut med 10 digitala nummer per år. I senaste numret får man bland annat lära sig att svarva ringar i trä, knyta grimskaft till hästen och fläta en virrvarrskorg. Äldre nummer finns i arkivet på webben, och man kan ladda hem dem som PDF om man vill (via länk i bläddringsverktyget).

Tidningen produceras av samma personer som gjort tidningen Hobby-Nyt sedan 1993. Hobby-Life är alltså digital, 20 sidor, och inriktad på produkter som säljs av Creativ Company. Hobby-Nyt är en papperstidning, 60 sidor, och förmodligen mer inriktad på hantverk, kurser och material som utgivarna själva tillhandahåller via sitt företag Tempa Håndværk, gissar jag utan att ha sett tidningen.

(Här tänkte jag kommentera nåt om dessa två otroligt energiska människor som har egen tillverkning av konsthantverk, fixar två tidningar, sköter webbutiker, håller kurser… och trenden att tidningar har egna butiker/butiker har egna tidningar, men A påstår att jag har övertrasserat datortiden för i dag så jag sätter väl punkt nu då…)

I påskhelgen satte jag igång med version 2 av svärmorsfönstret. Hon ville ha mer dämpade färger än i första försöket så jag köpte en halvliter vitt att blanda med. När jag köpte färgen insåg jag inte att den var täckvit; den insikten kom först när jag började blanda. I det läget framstod det som självklart, för det är ju barnfärg och hur skulle det se ut om barnens snögubbar blev genomskinliga?

Om man blandar transparent färg med opak, så blir resultatet opakt.

En ogenomskinlig fönstermålning var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men det får duga. Jag bytte färg på ramen så att den ska matcha badrumskaklet (som går i ljusblått och mörkblått) och experimenterade med enkla schatteringar på blommorna. Av någon anledning bildades det ”självsprickor” i de ljusgröna bakgrundsfälten och de ljusa blommorna. Jag undrar vad det beror på. Kanske lade jag på för mycket färg den här gången för att vara säker på att det inte skulle bli för tunt som sist. Eller så beror det på att det är mer täckvitt i dessa fält. Resultatet ser bättre ut från baksidan så jag tror att vi ska montera den så. Då blir det mycket enklare dessutom; bara att positionera målningen över rutan, stryka fast och sedan dra bort underlagsplasten. Att jag inte har tänkt på det förut? Spegelvända motiv är kanske bästa idén nånsin.

Memo till nästa gång: Om man blandar fönsterfärg bör man göra det några dagar innan den ska användas, så att bubblorna i färgen hinner försvinna. Bubblor i färgen ger hål i målningen.

(Alla bilder är klickbara)

Här kommer nu en lång utläggning om vad jag lärt mig om fönstermålning. Ni minns kanske den här halvfärdiga experimentgrejen som vi har i badrummet? De blå och gröna bakgrundsfärgerna tog slut när jag hunnit halvvägs och veck i underlagsplasten gjorde att färgen rann undan, så att det blev ljusa strimmor i målningen.

Men svärmor gillade den och ville ha en egen, så jag ritade ett nytt motiv åt henne. Vår badrumsmålning är gjord med Creall Glass som jag beställt från Slöjd-Detaljer. Till svärmors kompletterade jag med ett par tuber Pebeo Arti´stick från Panduro-butiken här i stan, mest för att jag inte hade lust att vänta på postorder och ”färg som färg”, eller hur? Jag menar, spela roll vilket märke man tar?

Svaret på den frågan är nu ett entydigt: ”JA, DET SPELAR ROLL!!!” I duellen mellan Creall Glass och Pebeo Arti´stick dömer jag på alla punkter till Creall:s fördel. Bättre pris, bättre täckförmåga och framför allt bättre hanterbarhet, vilket visade sig vara skillnaden mellan succé och fiasko. Se här hur det gick…

Så här såg målningen ut när jag skickade den med A till svärmor för montering. A hjälpte till att montera vår målning i badrummet så han var fullt på det klara hur det går till.

Nu i efterhand ser jag ju tydligt det som jag borde ha reagerat över från första stund. Jo, jag lade märke till det men förstod inte konsekvensen. Klicka på bilden för att se den större: ser ni att den ljusgröna färgen är flammig som om den vore målad med tuschpenna? Jag garanterar att jag lade på Arti´stick:en på samma sätt och lika tjockt som Creall:en, men det var svårt att få Arti´stick:en att täcka ordentligt. Den drog sig dessutom bort från konturfärgen när den torkade.

Ett par timmar senare fick jag bilden till vänster i ett MMS från A. ”Gick så där :-(” stod det.

A tog hem målningen igen och jag gjorde också några försök att lossa den från plasten, med samma deprimerande resultat. Den gröna och gula Arti´stick:en töjde sig och klistrade ihop med sig själv.

Jag lade hela rasket i vatten för att försöka lossa delarna från varandra och släta ut målningen. Det tricket fungerar på Creall, men inte på Arti´stick, och här syns skillnaden i färgkvalitet tydligt: Det blå är Creall som får en lite stelare men fortfarande följsam, plastliknande konsistens. Det gula och gröna är Arti´stick som beter sig som en uppblåst ballong efter hastigt temperaturomslag, alldeles bubblig och skör.

Här har jag fiskat upp de röda blommorna, som också är Creall, ur baljan och satt fast dem på en vas. De behöll i stort sett sin torkade konsistens och gick bra att få släta och bubbelfria även på kupig yta…
… vilket inte gäller den gröna Arti´stick:en. Den återgick till något slags ”halvåterblött” stadium, men töjningarna gick inte att släta ut helt utan syns som blåsor. Lägg märke till att den svarta konturfärgen sitter fast vid den röda färgen, inte vid den gröna. Creall häftar bättre mot konturfärgen. Revorna i målningen uppstod när den gröna släppte från konturfärgen.
Dagen efter hade den gröna färgen torkat och blivit transparent igen. ”Tuschstrecken” syns inte längre och på den punkten var doppet i baljan till fördel, färgen flöt ut bättre. Här märks det tydligt att den gröna färgen är tunnare än den röda. Av det skälet är den förstås svårare att flytta, och flyttbarhet är ju själva finessen med fönsterfärgen. Även efter torkningen finns töjningarna kvar som blåsor.

All fönsterfärg är temperaturkänslig. Den förstörs av frost och man ska inte försöka flytta solvarma målningar. Men Arti´stick är känsligare för värme än Creall, och blir kladdig redan i rumstemperatur. Om vi hade kylt målningen är det möjligt att vi hade kunnat lossa den med bättre resultat. Om jag hade målat ett lager till med Arti´stick där den såg tunn ut så hade kanske utgången också blivit en annan – men då blir det ju dubbelt så mycket jobb. 

Bättre då att använda rätt färg redan från början. Creall är dessutom är billigare (80 ml för 30 kr och rejäl rabatt om  man köper flerpack eller storflaska) jämfört med Arti´stick (75 ml för 39:50 kr).

Svärmor har beundrat fönstermålningen som vi har i badrummet, och önskat sig en egen. I julas hade jag med mig plast, maskeringstejp, rullpapper och färg och riggade min ateljé på hennes finrumsbord. Hon var mycket belåten med hur målningen artade sig men när jag hunnit drygt halvvägs tog den ljusgröna färgen slut.

”Inga problem, jag köper mer i mellandagarna”, sa jag.

När jag kom till hobbybutiken var just den ljusgröna färgen slut, och väntades in tidigast vecka 2. Jag sprang runt till fyra-fem andra butiker som kanske-kanske skulle kunna ha men utan resultat. Nästa gång jag kom till hobbybutiken, i vecka 3, så fanns inte resten av färgerna heller inne. Faktum var att de återstående tuberna i udda kulörer låg i en reakorg under ett bord. Det såg mörkt ut för svärmors målning.

När jag loggade in på Panduro visade det sig att den ljusgröna och ett par färger till inte fanns i lager där heller. Jag mejlade kundtjänst och fick besked att det skulle komma in mer ”inom kort”.

För tre veckor sedan hade färgen äntligen kommit in och jag lade en beställning som jag fick vänta på i över två veckor. Häromkvällen anlände paketet med två tuber.

Mitt i målningen tog den ena tuben slut, oväntat tidigt. Resten målade jag på helspänn, olyckligt väntande på att det lilla spruttet skulle tala om att även tub två var tom. Det skulle vara ofantligt surt att få ett litet hål kvar och tvingas beställa en tub till. Men det räckte preciiiiis….

Så i morgon ska svärmor få sin fönstermålning. Något senare…

Mitt nya mejlprogram Thunderbird månar väldigt om mig. Jag står under Åskfågelns vingar och beskydd. Det känns tryggt. Allt som oftast säger den myndigt att ”Thunderbird har blockerat fjärrbilder för att skydda din personliga integritet” eller ”Thunderbird betraktar det här meddelandet som spam”.

I dag fick jag mejl från Slöjd-Detaljer om att deras vårkatalog finns ute. Det hade jag redan upptäckt eftersom katalogen (eller snarare det tunna reklambladet) kom med posten i dag. När mejlprogrammet basunerade ut att ”Thunderbird befarar att det här meddelandet är en bluff!” kunde jag alltså lugna det genom att trycka på ”inte en bluff”-knappen.

Men åskfågeln var ändå lite orolig. ”Thunderbird har blockerat fjärrbilderna för att skydda din personliga integritet” sa den. Men jag genomskådar den förstås. Det var väl för att hindra mig från att trycka på någon köpknapp!

En snabb genombläddring i det tunna bladet ger vid handen att Slöjd-Detaljer tror att 50 procent av vårens intäkter ska komma från scrapbookingmaterial, för halva katalogen upptas av det. Smycken är också en hyfsat stor grej fortfarande, pärlor och metalldelar får några sidor.

De har också utökat sortimentet med en grej som gör att man kan fusa glas i micron. Den såg jag för några månader sedan på en annan sajt. Kostar från en tusenlapp och uppåt beroende på storlek, och är tänkt för smyckestillverkning.

Jag är nyfiken på glasfusing men jag vill göra det i STORT format. Att fusa innebär att smälta samman. Man kan alltså göra mönster i glaset med olika färger och material. Beroende på temperaturen i ugnen kan glaset smälta bara så mycket att det sitter ihop, eller helt till en slät skiva (eller böjd/skålformad, om man använder en form). Det besynnerliga med glas är att det strävar efter att bli 6 mm tjockt. Om glaset man använt är tunnare så drar det ihop sig, ytan minskar. Om glaset är tjockare så flyter det ut. Vanligt fönsterglas (floatglas) är 3 mm och gammalt handblåst fönsterglas är 2 mm. Fatta hur tungt ett motivfönster med 6 mm glas skulle bli… Dessutom behövs en ugn för 15.000 kronor. A var genast med på noterna, han vill ha en ugn för att härda metall. Men jag säger nej. Nej. Nej. Nej. Här ska verkligen inte shoppas onödiga pysselgrejer.

Åskfågeln är klok den.

Halv nio i går kväll hojtade A från sin pysselkammare att han behövde hjälp. Då hade han dragit fram ett knippe pinnar av kolfiber, balsaträ och stål i olika längder mellan 30 och 85 cm. Värsta spretiga plockepinnet. Förut har han haft gummisnoddar runt dem men gummit torkade fast på kolfiberstavarna, så det var inte bra. Sen provade han med maskeringstejp, som naturligtvis med tiden kladdat av sig och gjort pinnarna klistriga.

Vi diskuterade en stund vad som kunde vara lämplig förvaring. Ett plast- eller papprör kanske, eller en långsmal låda, en sån där posttub? Men då måste man ju ta ut alltihop varje gång för att hitta rätt pinne.

Till slut hade A bestämt sig. Han ville ha ett pennfodral i storformat. ”Du vet ett sånt där som man öppnar och så ligger pinnarna i där…”

Jag visste precis och skred genast till verket. Fram med ett par av A:s utslitna jeans, en rulle svart gummiband och och en förpackning svarta skosnören. Jag saxade till ett tygstycke som var 20 x 100 cm, och två tygbitar till fickor i kortändarna. Mellan fickorna fäste jag ett par gummiband med cirka 15 centimeters avstånd och delade in dem i 3 centimeter breda hällor. Man trär alltså in pinnen i gummibandshällorna och stoppar pinnens ände i övre eller nedre fickan. Överskådligt och bra. Sen rullar man ihop fodralet och knyter om det med de tre knytbanden (skosnörena) som jag sytt fast längs ena långsidan. På så vis kan rullen/fodralet expandera efter hur tjocka och många pinnarna är, och fodralets längd är enkel att reglera genom att vika in överskottet innan man rullar ihop det.

A såg lite konfunderad ut när han tittade på konstruktionen. Sen försvann han och kom tillbaka med ett litet öronproppsfodral, en enkel påse med blixtlås i överkanten.

Jahaaa… Var det ett sånt pennfodral han menade…

Sen enades vi i alla fall om att min variant var bättre, för där ligger ju pinnarna stilla och sorterade i sina fack. A:s idé om att sätta ett blixtlås på långsidan istället för knytbanden sablade jag ner. Dels har jag inte så långa blixtlås hemma, dels är de dyra (säkert en hundring) och så skulle det behövts mellanlägg eller ett stadigare tyg för att inte fodralet skulle bli sladdrigt.

Nu undrar jag bara när jag ska sy ett fodral till mina stickor och virknålar? Det har stått på listan rätt länge. Men skomakarns ungar får gå med trasiga skor.