kajo.info.se

Jag tänkte skriva att jag har en maskningsaktion men det skulle indikera aktivitet och vilja, och det är det absolut inte fråga om. Det är fråga om total ovilja. Jag vill inget, utom äta godis och sova. Och apropå äta godis, så fick jag ett påskägg fullt med Nonstop och Malteser-kulor och har därför haft skavsår i gommen i flera dagar.

Jag har bytt server för att få PHP 5 och MySQL 5. Supporten fixade det så vänligt och snabbt att jag blev alldeles förbluffad.

Nu får jag sota för det för min backup går inte att importera *irriterad*

Kl 22:53: Alla inlägg på plats igen! ”Safe mode on” hos mitt webbhotell ledde till att jag fick dela upp importen i flera mindre filer, då funkade det. Återställa navigering, twitterruta och sånt får jag göra en annan dag *gäääsp*

En natt för 8-10 år sedan vaknade jag och hade fruktansvärt ont i magen. Yrvaken raglade jag iväg till toaletten utan att väcka sambon. Där satt jag och begrundade situationen. Kunde det vara blindtarmen, eller bråck kanske, nånting som gått sönder…? Plötsligt höll jag på att svimma där jag satt: svetten bröt ut på kroppen, jag mådde illa, det brusade i öronen och flimrade svartvitt framför ögonen. Jag blev jätterädd: tänk om jag dormar av här bakom en låst toadörr och ingen hittar mig förrän om fem-sex timmar? Jag måste ju helt klart vara trasig?!

Eftersom jag vet att jag har lågt blodtryck så lade jag mig på golvet med fötterna på toastolen. Svimningssymtomen försvann inte fort nog så jag började cykla med fötterna i luften. Det kändes oväntat bra (med tanke på att jag nog höll på att förblöda invärtes) så jag cyklade vidare.

Efter ett par minuters cyklande lade jag av en brakfis och sen var magvärken försvunnen.

Det var alltså kombinationen av gaser i magen, lågt blodtryck och brådstörtat sängurklivande som fått mig att tro att jag var nära döden. Mycket pinsamt.

Jag brukar berätta det som en dråplig historia och alla skrattar rått.

I natt vaknade jag med samma symtom, och jag skrattade i-n-t-e. Nu visste jag ju orsaken men det gjorde inte ett dugg mindre ont för det. Jag kunde absolut inte ligga kvar. Upp till dubbelvikt stående, ut i vardagsrummet och sedan klubbad av blodtrycket spyfärdig ner på golvet. *suck*

Bäst som jag låg där och ömsom gjorde situps, ömsom cyklade, så slog det mig att det naturligtvis måste finnas en enkel husmorskur? Jag är ju inte den första människan med akuta fisar på tvären? Säkert lätt fixat med något som man har hemma i skafferiet, bakpulver eller så. Google vet säkert.

Till min frustration och förvåning hittade jag bara samma text om ”gaser i magen” hos fyra olika sjukvårdsupplysningar, en massa om spädbarn och några om muskelbyggare på olika preparat. Den officiella hållningen till magknip är typ ät inte vete/mjölk/stekt kött/bönor/etc nästa gång!” – alternativt ”läs bipacksedeln på medicinen!” Om gaserna är ett ihållande problem kan man äta diverse pulver och tabletter men de ger inte effekt förrän efter flera dagar. Klen tröst för mig mitt i natten.

Och vad innebär egentligen ”uppkörd”? Man kan känna att ”det kör” i magen, står det. Jag har ingen aning om vad de menar, men min mage hade man kunnat använda för ballongflygningar eller säckpipa, så uppblåst var den.

”Drick vatten!” fick jag med mig någonstans, så det gjorde jag. Ingen direkt verkan men jag cyklade vidare och så småningom kunde jag somna. När jag vaknade igen efter någon timme var jag alldeles torr i munnen och på läpparna, så jag drack ännu mer vatten.

Är det så långt vårt högteknologiska samhälle har kommit i fråga om bot för akut magknip?
* drick vatten
* jobba med magmusklerna – gör situps, cykla med benen i vädret, roddmaskin kan säkert fungera om den inte väcker grannarna.
* vänta på att det går över..?

Forden har låtit konstigt ett tag. Jag har gnällt och A har oinspirerat haft den ena teorin efter den andra.

”Hör du nu då? Det där liksom rasslande eller skrapande ljudet?”
”Bromsarna?”
”Nej, det hör du väl att det inte är.”
”Hjullager kanske?”
”Näe! Det är inte hjulen. Lyssna ordentligt, det förändras ju med motorljudet. Hör nu när jag släpper gasen, då låter det mindre… Det låter där fram vid servopumpen men remmen är ju nästan ny.”

Ja, nu vet vi i alla fall vad felet är.

På en raksträcka mellan stan och lilla mamman började laddlampan lysa och några hundra meter senare förlorade bilen både kylning och värme. Det bubblade så glatt i kylaren och expansionskärlet när vi lyfte på motorhuven. Lagret till en rulle under den kombinerade fläkt- och servoremmen hade skurit, eller ska vi säga malts ner… Det ramlade bara ut lite metalliskt pulver där det rimligen borde ha varit små stålkulor.

Lyckligtvis har vi en D som vi kan ringa till när vi står vid vägkanten.

Andra lyckosamma tilldragelser:
Det var inte mitt i natten.
Det var inte –35.
Det var inte rusningstrafik.
Det var inte på ett extra livsfarligt, korkat ställe.
Felet kostar förmodligen inte tiotusentals kronor att fixa.

På det hela taget alltså ett ganska lyckat haveri.

Men nu har jag två trasiga, okörbara bilar i stan, en avställd insnöad på landet och noll bil som fungerar. Tur att A har en bil.

Medan D bogserade oss till stan slogs vi om kupéfläkten. A slog på den och jag slog av den, för att spara på batteriet. Strömmen räckte ändå inte. D och A fick putta bilen med handkraft från gatan in på gården, och jag bedömde att de aldrig skulle orka ifall jag svängde 90 grader in på min p-ruta, så nu står den på tvären med halva bilen på gräsmatta/snöupplag och halva bilen på min parkering. Det ser ut som om ett fyllo tappat bilen och sprungit från platsen.

Jag har släpat in batteriet i garaget och satt det på laddning så att jag åtminstone ska kunna ställa bilen rätt i morgon. Det måste göras innan det snöar så att fastighetsskötaren slipper få spunk.

Jag har under åren lett en hel del utbildningar, workshops och processer. Jag tycker det är roligt och jag brukar få fina utvärderingar – men det suger fullständigt musten ur mig och därför försöker jag nu undvika att ta på mig sådana uppdrag. Men när M ber mig så har jag svårt att säga nej.

I går ledde jag och M ett möte med drygt 20 deltagare. Vi hade ägnat två dagar åt förberedelser: listor över beslutspunkter, ta fram bakgrundsmaterial, formulera uppdrag, skapa en fyra meter lång tidsaxel för att åskådliggöra parallella processer, möblera lokalen, skylta, beställa catering … Vi var rustade och förberedda på allt.

Utom på att M:s ena hund skulle bli akut sjuk på lördag morgon. Jag rotade fram Scoobys termometer och vi såg hur tempen steg oroväckande. M ringde djursjukhuset och fick jourtid klockan 12. Det skulle funka. Vi hade förberett så att mötesdeltagarna kunde sköta sig själva en stund medan vi dukade.

Halv tolv åkte M för att hämta maten. Kvart i tolv stod jag i porten för att ta emot den. Då kom M tillbaka tomhänt. Maten fanns inte där hon trodde, så var sjutton hade hon beställt den ifrån? Vi fick snabbt kolla vilket telefonnummer hon ringt. Det var en av de vanliga leverantörerna men i andra änden av stan!

Jag skuttade in i bilen och följde med till djursjukhuset, där M och hunden hann in precis till tolvslaget – samtidigt som mötesdeltagarna förväntade sig att lunchen skulle serveras. Jag tog M:s bil vidare till matstället. Instruktionen var att ringa på vid lastkajen men där fanns inte en människa. Istället fick jag pressa mig genom en lång kö till superbilliga flygbiljetter, vidare till en charkdisk, få kopia av ett faktureringsunderlag som skulle lämnas i kassan för att få ett utlämningskvitto som skulle visas upp för en person som under tiden skulle gå ut till lastkajen med maten.

Kön till kassan ringlade sig lååångsamt framåt. När det väl var min tur konfronterades jag med en kassörska som lärt sig reglementet och ämnade följa det till punkt och pricka. Jag hade ingen legitimation eftersom jackan och plånboken låg kvar i möteslokalen. Alla uppgifter fanns redan på fakturaunderlaget som hon höll i handen men det spelade ingen roll. Utan legitimation inget utlämningskvitto.

Mötesdeltagarna hade redan väntat i 20 minuter på sin mat när kassörskan gav mig två val: åk och hämta leg (vilket skulle ta 30 minuter) eller ring efter någon som kan legitimera sig. Jag kontrade med att be henne ringa charkdisken och få bekräftelse på att utlämningen var okej (jag menar, catering som är förbeställd sedan flera dagar till en känd kund, hur svårt kan det vara?) men hon vägrade ringa.

Jag var så stressad och arg att jag gladeligen skulle ha gjort henne illa, alternativt börja gråta själv, men försökte hålla god min och en hövlig ton. ”Vad ska du göra med killen som står på kajen nu och väntar på att jag ska komma och hämta maten?” frågade jag.

Då ringde hon äntligen charken. Någon där beordrade henne att genast ge mig utlämningskvittot. Überbitch snörpte ihop ansiktet och sa med sin giftigaste röst att det kunde hon verkligen inte ta på sitt ansvar. Det fick i så fall chefen i charken stå för. Uppenbarligen bekräftades detta omgående för jag fick mitt kvitto. Jag fick lust att springa till charken och pussa någon.

När mötesdeltagarna fick sin lunch tog jag på mig jackan för att rasta M:s andra hund och åka och hämta M. När vi kom tillbaka var det bara att kasta sig in i programmet.

Klockan halv fem fick jag och M äntligen ro att äta och sedan hjälptes vi åt att städa och summera dagen. Mötet gick bra, processen kom framåt och jag tror inte att deltagarna märkte särskilt mycket av strulet.

För M bleknar väl mötet mot hundbestyret. Veterinären tog 7.000 kronor för undersökningen – dubbel jourtaxa eftersom det var lördag – men kunde inte säga vad felet är. Hunden fick dropp och penicillin och är förhoppningsvis bättre i dag.

Själv har jag fått terapibearbeta konfrontationen med kassörskan. Jag har aldrig behövt visa leg för en cateringfirma förut men normalt sett har jag ju alltid leg, så situationen får tillskrivas en serie olyckliga omständigheter. Faktum kvarstår: min stressnivå nådde för en stund hälsofarliga höjder, och för vad…?

Efter en sådan stresstopp blir jag jättetrött och faller ihop i en liten hög, och följande dag är jag ”bakis” med halvtomt batteri.

Jag får ingen ordning på tillvaron. Nu är det snart februari och jag har inte kommit igång med januari än. Plikterna på listan ökar i rasande fart och än har jag inte hunnit undan backloggen efter julledighet och sjukdom. Oerhört frustrerande.

I dag ägnade jag hela dagen åt att förbereda ett stort möte som ska hållas på lördag. Jag hann inte klart men måste skynda mig vidare till nästa åtagande. Då började plötsligt hunden yla om att han hade ont i magen samtidigt som sambon ringde och begärde hämtning eftersom bilen havererat i ett stort blått rökmoln. En bil som jag äger och som vi äntligen kommit överens om att sälja. Som jag nu i kväll måste bogsera hem för felsökning och sedan förmodligen kosta på en dyr reparation.

Skit.

I morgon och lördag och hela nästa vecka är fullbokade.

Allt godis och alla kakor som vi fick i julas är slut. Nja, det finns en eller två ”hasselnötspraliner” kvar i en låda. De består i stort sett av rent fett. Allt gott godis är slut. Jätteslut. (Jag kan avslöja att A fick 1,2 kg Toblerone…)

Jag har abstinens.

När vi var till affären häromdagen tittade jag längtansfullt med stora bambiögon på en påse Nonstop som hängde på en krok i ögonhöjd men A körde mig bryskt därifrån.

Nästa gång ska jag köpa en påse sötmandel. Den räddar mig över de två slitsamma avvänjningsveckor som jag vet följer efter obegränsat godisfrossande. När jag förirrar mig till skafferiet i jakt på godis kan jag få en mandel eller två att knapra på. Jäpp, det är inte så kul. Det tycker inte godistarmen heller så efter två veckor slutar den tjata.

Satt vid datorn. Pang, small en säkring. Bytte säkring och startade datorn igen. Oroväckande välkomstruta när jag startade mejlprogrammet. ”Välkommen till Mail, indexfilen är skadad, vill du importera brevlådorna?” Nu hänger sig programmet när man försöker ta hem nya meddelanden. De gamla finns åtminstone kvar… än så länge.

Tredje mejlkraschen på bara några månader, orsakat av strömavbrott. Jag blir galen!

Min nya, fina dator har börjat bete sig misstänkt likt den gamla. Startar inte fullständigt, hänger sig när man ska avsluta, tar en evighet att väcka ur vila, program som fryser och inte ens går att tvångsavsluta via Finder…

Nu misstänker jag att det var systemet eller några andra programvaror som är korrupta, inte hårdvaran. Och att felet reproducerades när gamla disken klonades till den nya. (Den gamla datorn kanske fungerar igen bara man formaterar hårddisken? Men det vågade jag ju inte då för jag hade inte backup på alla filer.)

Nu har jag ägnat dagen åt att manuellt kopiera 40 GB filer till nätverksdisken och göra backup på bokmärken, adressböcker yada yada. Jag vill inte använda TimeMachine som gör en exakt kopia av hårddisken för tänk om det reproducerar problemet igen? Dessutom funkar inte TimeMachine ihop med nätverksdisken, bara med USB-disken, och USB-disken måste formateras först men där ligger en massa av A:s junk som jag inte vet om han behöver och förresten tar det en eeeeeevighet att kopiera till USB:n. Jag gjorde det inför systembytet sist och jag hann typ odla skägg under tiden. Bläh.

Sa jag förresten att jag är sjuuk?

Fortfarande sjuuuuk. Stön.

Mamma erbjöd sig att ta hand om Scoobs.
Pappa erbjöd sig att skjutsa dit honom.
Gullepluttar. Alla borde ha en mamma och en pappa. :-)