kajo.info.se

Det här akutbesöket slutade inte lyckligt. Allra finaste Scoobs fick somna in kl 23 i går kväll på grund av leverkollaps. ”Nu ska vi ta bort det onda”, sa jag när han låg med huvudet på min arm, och en tyst liten suck senare var smärtan över för Scoobs, men inte för mig. Älskade lilla hund.

Efter blåst kom kyla. I går morse när jag gick ut var gräsmattan styv och vit. Islagret i Scoobys vattenkopp var flera millimeter tjockt, som en glasruta. Jag gissar att det varit -2, kanske -3 grader. I augusti. Suck.

Idag tittar jag besviket på förödelsen. Ajöss med tomater, paprikor, några begonior och anisört, dahlior, liljor och höstanemonerna som jag så otåligt väntat på att få se i blom.

Fy satan vad jag hatar den jefla förbannade Optandsvinden!!! Nordvästan kommer med kylan från fjällen tio mil bort, tar hiskelig fart över Storsjön och det öppna landskapet, snubblar över björkarna och gör sedan piruetter och saltomortaler in på vår gård. Den turbulensen sliter sönder, river ner, välter omkull allt i dess väg.

Tre övermogna bananer pockade på åtgärd, likaså en påse hackad lök från tacokvällen och några kycklingfil’eer som legat för länge i frysen.

Om jag då hade nöjt mig där.

Men nej. Jag hittade även en slatt majskorn, hemodlad paprika och i sista stund en burk kikärtor… resultatet blev liksom bara träigt.

Men den här lämnade jag i alla fall utanför röran. För övrigt en raritet från ett företag som inte längre finns. Säger något om hur ofta det används vispgrädde i det här hushållet. (Inte senaste året alltså…)

Naturligtvis var jag tvungen att kolla. Grädden var ok, bara lite tjock. UHT-behandlad…

Försvinnande god. Kan inte rekommenderas som nattamat. Särskilt inte två bitar. Jag har varit klarvaken sedan 01:30. Man hinner en del när man kliver upp så tidigt.

Edit: Klockan 13:30 avtog energin. Framöver eftermiddagen handlade det om att hålla sig vaken. 21:30 var det omöjligt. Jag är för gammal för nattsudd.

Jag läste en gammal artikel av Mario Vittone i dag om drunkning som är så viktig att jag måste lägga en komihåglapp här. Drunkning är den vanligaste dödsorsaken bland små barn 0-6 år i Sverige, men även äldre och simkunniga kan råka illa ut. I fjol var det en kvinna i 20-årsåldern som drunknade på en badplats inte långt härifrån.

Även om jag har lärt mig livräddning så var det först när jag läste den här artikeln som jag förstod vad man ska titta efter. För mig blev det ”ett huvud som beter sig som ett flöte”… det vill säga håller sig på samma plats, ligger halvvägs ner i vattnet, kanske lite bakåtlutat, och stillsamt guppar upp och ner. Då är det bråttom! Vuxna kan i det läget kanske klara sig upp till en minut, barn kanske bara 20 sekunder.

Kroppen stänger av förmågan att ropa eller vifta efter hjälp, för att fokusera på andning. Därför räcker det inte att kasta ut en livboj. (Det var också en aha-upplevelse.)

Mario ger fler tips: titta efter halvöppen mun nära vattenytan, dimmig, ofokuserad blick eller stängda ögon, hår i pannan och över ögonen, kroppen upprätt i vattnet, använder inte benen, ser ut att klättra uppför en stege med armarna.

Hur vet man att personen inte bara trampar vatten? Fråga: ”Är du okej?” Om personen svarar så är h*n nog det. Om svaret är en tom blick så är det bråttom. Och Mario avslutar: ”Barn som leker i vatten för oväsen. Om de blir tysta tar du dig dit omgående och tar reda på varför.”

Tjadden: ”Vem är du, och vad har du gjort med vår Kasper?!”

Kasper: ”Vad snackar du om? Tvi vad jag mår illa. Nån har snott min päls! Jag är rånad! Usch, jag måste kräkas…”

Tjadden tror inte sina ögon. Vad i all världen kan ha hänt? Nåt läskigt. Kanske det smittar?! Bäst att gömma sig.

Efter en lång, stressig dag kom jag hem och sprättade upp ett kuvert med kommunens logotyp. Däri hittade vi två tättskrivna A4-sidor med frågor och synpunkter om vår bygglovsansökan från handläggaren. Bullerplanket är för högt och för långt och borde göras av trä istället för puts, takhöjden i fjöset är för låg och jällbrua för brant, husutbyggnaden renderar remiss till Trafikverket och kvalitetsansvarig måste styrkas och vid all ändring ska det tas hänsyn till handikappanpassning och hur är det med parkeringstillgång och har vi nån avloppskarta och sektionsritning och brandklassade väggar kommer att krävas mellan…

Och jag kände bara just då att neej, orkar inte.

A tittade strängt på mig och sa: ”Nu lägger vi det här brevet åt sidan i kväll.”

I morgon är en annan dag.

Förr: Hagel? Tja, jag sitter ju torrt till.

Nu: Hagel?! Åh nej! Mina krokusar! Mina tulpaner! Sluta genast! Voj voj, hur ska detta gå…

Till årets skämt utnämner jag ”vädret”. Först vårveckor i mars som fick oss att tro att växthuseffekten faktiskt gör nytta. Växterna kvicknade till och började knoppa. Sen, när snön tinat bort och blottlagt de nyvakna växterna får vi vecka på vecka med djup kyla. –14 häromnatten, –12 igår.  Och veckan som kommer, torsdag-fredag, då ska vi enligt SMHI:s prognos få plusgrader och 1,5 decimeter snö!

Hallå vädret, så här är det: Efter vår ska det bli försommar!

Jag har ställt undan snöskyfflarna, så det så.