kajo.info.se

Ett par gånger om år tjatar jag om att åka till London. Jag älskar London. Mycket besynnerligt då att jag inte lyckats ta mig dit på över 15 år? Min faiblesse för stan uppstod i slutet av 1980-talet och sedan var jag där en eller två gånger om året. I modern tid ingen gång. Vi har ett distansförhållande, London och jag. Eller tja, relationen är ju förstås ganska enkelriktad. En distansförälskelse.

Vanligtvis är det Ryanair som jag bläddrar igenom när skovet slår till. Sjuhundra spänn tur och retur för två personer!!! Men då ska man ju också ta sig till flygplatsen och hem, och transfer och sova över eller långtidsparkering och…

Den här gången är det SAS som ärgat upp mig med ”billiga” biljetter i lågpriskalendern. 1.900 kr per person tur och retur Östersund-London. Ja, vi på norra breddgraderna är inte bortskämda. Och sen in på hotels.com och kolla rum, 1.500 kr för del i ett dubbelrum i sex nätter. Transfer mellan hotell och flygplats, gissningsvis 400 kr. Och ett 7-dagars travelcard förstås, 400 kr. Samt inträde till Chelsea Flower Show, 500 kr. Lite mat och fika till det, vi säger 300 kr per dag. Och vips är man uppe i 7.000 kr. Kanske lite impulsshopping också.

Planerat och klart. Så fastnar det på samma ställe som vanligt. Inget resesällskap, ingen hundvakt och är det verkligen rätt sak att göra med pengarna?

Eller så kan jag köpa nya däck till bilen. Jag behöver både sommar- och vinterdäck.

Eller så kan jag gå till tandläkaren och beställa en titankrona till kindtanden som jag nyligen bet sönder för åttionionde gången.

Om jag nu kunde komma ihåg allt det här nästa gång jag får för mig att jag vill åka till London. Skulle bespara mig lite tid, och uppgivenhet.

I går hjälpte jag A att flytta en 2,5 meter lång datorstyrd svarv som väger uppskattningsvis ett par hundra kilo. Det tog oss halva dan och inkluderade bända, vrida, lyfta, dra, skjuta, krypa, klättra och skruva bort trösklar för att klämma in den med millimeter-marginal genom två dörrar.

Sen var jag trött.

”Tur att det inte är jag som kör”, tänkte jag på vägen hem. Jag hade inga problem med att hålla mig vaken, men var i det medvetandetillstånd när skuggor och former flöt ihop till synvillor. En grävskopa i diket? Nej, självklart inte.

Ett par kilometer hemifrån på Europavägen såg jag ”djurögon” överallt. Hallucinationer. Det var förstås bara vägreflexer. Jag följde varje blänk med blicken; bara reflexer. Snart hemma, så skönt det skulle bli.

Så fick jag plötsligt en vision av hur vi krockade med en älg. Jag såg bilen sladda över vägbanan och hur jag slog huvudet i rutan.

Sen klev älgen in på vägbanan,  på riktigt. Jag skrek rätt ut och bromsade så hårt mot golvet att jag fick ont i benet.

A bromsade kontrollerat och styrde mjukt åt sidan. Älgen, som bara var en fjolårskalv, tog klivet över mitträcket tillbaka samma väg som den kommit.

Jag bad generat om ursäkt för att jag hade skrikit. Det var ju inte meningen att skrämma ihjäl nån.

”Nah, ingen fara”, sa A. ”Du såg den innan jag gjorde det och du fick mig ordentligt på alerten.”

… meeeeen hur kallt ska det behöva vara? och hur länge?

A:s bil frös för tre veckor sedan och hamnade på verkstad. I tisdags kväll fick han tillbaka den, och i går (onsdag) morse frös den på väg till jobbet, samma fel igen, åter till verkstaden.

I morse tog han min bil, och ringde tio minuter sedan han åkt hemifrån.
– Forden har frusit…

T bogserade bilen till verkstan och dr J tinade upp den. Nu har jag fått tillbaka den. Termometern ute visar –32° och vi skulle egentligen åka norrut för julfirande hos familjen. Men är det värt risken att släpa med sig husdjuren på en sån resa? Vi kan ju inte lämna dem ensamma hemma för likväl som bilen kan gå sönder på vägen dit, så kan den göra det på vägen hem. Dessutom har det hunnit bli mörkt nu.

Vädermässigt ska det vara lika illa både julafton och juldagen.

… och inomhus kryper temperaturen stadigt neråt.

Så tittar jag in i min egen blogg och ser månad efter månad, inlägg efter inlägg, med hundratals detaljer om husköp och flyttbestyr som rimligen inte kan intressera någon utanför den allra innersta kretsen. Ändå är det några tappra själar här emellanåt. Stackars er. Och det värsta är att jag nog inte kan lova bättring på länge än. :-)

En vecka före semestern, i den allra mest hektiska tiden, råkade vi ut för strömavbrott och bredbandsmodemet gick sönder. Fem dagars leveranstid på ett nytt.

Det tog bara en dag att inse att min idé om att sköta dussintals snabba korrekturomgångar genom att bränna CD-skivor och frakta PDF-filer på USB-pinne till en lånedator på ett kontor en kilometer härifrån var orealistisk. Jag har ju dessutom hälften av filerna som jag ska jobba med på webbservrar. Söndag kväll lånade jag A:s iPhone och svor ramsor över att den inte ens orkade med webbmejlen. Så mycket spam, och inget filter. Jag lyckades dock med viss möda lägga in ett automatsvar om att jag inte skulle kunna läsa mejl förrän på torsdag.

Inte förrän torsdag. Gulp! Svälj! Hjälp!

Måndag morgon stod jag utanför Telia-butiken, redo att handla en bredbandsdongel. Men det var kö och som vanligt usel service. Telia-butiken har stans sävligaste personal. Dock inte så sävlig att jag hann besöka båda Phonehouse-butikerna i husen intill, för när jag kom tillbaka efter min räd hade mitt nummer redan passerat. De besöken och två samtal till A gav mig i alla fall en snabb introduktion till dongelvärlden.

Ungefär så här tror jag att det är: På vår nordliga breddgrad finns ungefär sex operatörer. Alla erbjuder månadsabonnemang till fast avgift, några har även kontant/refillsurf. Telia har bäst täckning i hela länet, på bekostnad av hastighet och datatrafik, ett tak för hur mycket data man får överföra. Telenor har obegränsad datamängd, men täckningskartan är en vit fläck utanför stadsgränsen. Sen finns de andra operatörerna, som delar nät med den ena eller andra och har ungefär samma regler. Skillnaden är priser och ibland teknik, vilket modem man får på köpet.

Plötsligt uppstod en hel rad frågor. Ska man tänka sig att rentav byta ut det fasta bredbandet hemmavid? I så fall borde man ju skaffa ett månadsabonnemang och eventuellt binda det för att få den tvålliknande 3G-routern på köpet. (Nej, det är oftast ingen bra idé att dela ett mobilt bredband, routern orkar inte och då blir det som för T på jobbet: ”Man vill bara kasta ut datorn genom fönstret!”.) Ska det mobila bredbandet huvudsakligen vara en backup för kontoret, då prioriterar man fart och obegränsad datatrafik, det vill säga Telenor, Bredbandsbolaget eller 3. Ska det kunna tas med överallt inklusive till stugan, då prioriterar man täckning i busken, alltså Telia, Comviq eller den nya, Net 1, som hävdar att de har täckning även ute på den väglösa myr där morfars stuga står. (Jojo, det tror jag när jag ser det…). Är kontantpris är en avgörande fråga så är Comviq någon tia billigare än Telia, men Comviq-modemet får man inte lämna tillbaka om försegligen är bruten så det måste man köpa som grisen i säcken. Tele2 och Bredbandsbolaget har inte kontant, bara månadsabonnemang. Om man tror att man kommer att använda mobilmodemet ett par gånger i månaden så är Tele2:s miniabonnemang prisvärt, 89 kr per månad, jämfört med att köpa enstaka dagar för 29 kr eller vecka för 89 kr kontant.

Tja. Jag satsade på ett Telia kontant. Kontant för att jag inte tror att jag kommer att använda det mer, och Telia för norrlandstäckningen om jag ändå skulle vilja. Jag var mest bekymrad över datatrafikgränsen, men hittills i dag har jag bara kommit upp i 40 mb och det är ju långt under dygnsgränsen. Hastigheten är en besvikelse. De lovar upp till 6 mbit. Killen på Phonehouse-butiken sa att han får 3 mbit vid sjukhuset, som ligger ungefär 500 meter härifrån. Jag får enligt bredbandskollen 1 mbit åt båda hållen via 3G på dagtid, men just nu har jag bara Edge (sämre uppkoppling) och då får jag bara 0,08 mbit…

… men jag kan ju åtminstone kolla mejlen, sköta mitt jobb och uppdatera bloggen! Hurra! :-/

Uppgivenheten inför vår oförmåga att hitta lämplig bostad har inte gett med sig. Snarare har den förvärrats av det usla vädret på sistone. Varför ska man lägga miljoner på ett hus i så tråkigt klimat? Jag har beordrat mamma att följa med på utlandsresa i höst, en sista minuten till Gran Canaria (för att det går ett direktflyg härifrån då) eller Malta. Jag ser det som rekognosering inför eventuell emigration.

Jag kämpar med uppdrag som aldrig vill bli klara och en annalkande deadline som är onsdag kväll då allt måste vara klart eftersom vi ska åka till T. Jag ser fram emot att träffa henne och de andra *vinkar* men inte det dåliga samvete som kommer att äta mig för att jag ”smiter” från allt jobb som travats på.

I åtta års tid har jag spanat på fastigheter till salu. Man kan säga att jag är väl insatt i det lokala utbudet och prisutvecklingen. I drygt fem års tid har vi diskuterat hur den optimala fastigheten bör vara beskaffad. Den har inte dykt upp än. För två år sedan insåg vi att om den optimala fastigheten finns, så har vi inte råd att köpa den. Det lämnar oss med två val. Att försöka skapa den själva, eller nöja oss med något mindre än det optimala.

I fjol började vi bli stressade. Prioriteten förändras. Vi stoppar 90.000 kronor om år i hyresvärdens ficka och när vi flyttar så har vi inget kvar. Vi skulle hellre betala till oss själva (och banken) och åtminstone kunna hoppas på värdestegring. Komma in i cirkusen och få något att ta avstamp från. Från att ha siktat på det optimala börjar vi titta på ”potential”. Men vilken potential ska man ta fasta på? Potential till snabb värdestegring som språngbräda när det dyker upp något bättre? Potential att med hårt arbete bli ”nästan” det vi vill ha på längre sikt?

Nu finns det ett par tänkbara möjligheter som ligger inom vår budget.
* Ett torp med stora renoveringsbehov.
* En tomt som det pågår rättsprocesser kring.
* Två beboeliga hus som måste flyttas.
* Några hektar mark som kan styckas av.

Om vi prioriterar snabb och enkel flytt, så är det torpet som vi ska kämpa om.
Om vi prioriterar snabb värdestegring, så är det tomten vi ska sikta på.
Om vi vill skapa största möjligheterna på sikt, så är det marken vi ska förhandla om.

Husen har vi nu förstatjing på sedan främste konkurrenten gav upp, men vi måste bestämma oss inom en månad och flytta dem innan hösten går över i vinter.

Aaaaarggggh-AMATÖR!!! Jag repade bilen i dag. Någon sekunds ouppmärksamhet när jag backade ut storvräkaforden mellan de trånga grindstolparna och riiitsch, gångjärnen på stolpen slitsade hål i positionslyktan och fyra-fem långa repor på bakskärmen och kofångaren.

Inte för att det spelar nån roll. Det är en gammal bil med alldeles för många mil på mätaren och förra ägaren lämnade efter sig så mycket bucklor, dörruppslagsmärken, hål och saknade plastdetaljer att några repor gör varken till eller från. Men i alla fall. Onödigt!!!

Ett av den senaste tidens diskussionsämnen är varför Scoobs har fått diskbråck?

Jag: Tänk om det beror på för lite motion och massage?! Tänk om det är mitt fel!

M: Tänk om det är Simba som orsakat det, med sitt hoppade och busande?!

Mams: Kan man få diskbråck av kalldrag? Tänk om han har dragit på sig det för att han legat här och frusit?!

Skuld, din vidriga best, vik hädan och visa inte ditt fula tryne här igen.

Den här familjen har för tillfället tre stukade individer. Scoobs med sitt diskbråck och morfinplåster. A som fick öronkänning av Scoobs smärtskrik. Och så jag, som håller på att oroa ihjäl mig för dem båda, har träningsvärk lite här och där och tycker att allt går som i uppförsbacke. De senaste dagarna har ingenting varit gratis.

Scoobs kan röra sig i stort sett obehindrat och han skriker inte längre, men han ser tilltufsad ut och är orolig, går runt och piper. Jag får absolut inte bära honom och det känns som ett värre övergrepp att kriga om det än att låta honom gå själv i trapporna, men det ger mig förfärligt dåligt samvete.

A ramlade ner i ett grått hål när han upptäckte hur lite som behövdes för att han ska få ont igen. I går kväll efter jobbet var han alldeles utsliten.

Ett timme efter läggdags i natt fick vi kliva upp och klä på oss för en felsökningsexpedition i källaren. I tillfälligt halvvaket tillstånd insåg jag att strömmen måste ha gått eftersom min värmedyna inte var varm. Strömavbrott i det här huset brukar betyda att motorskyddet på värmepumpen har löst ut – och så var det även nu, men det är nya konstiga fel varje gång och till sist blev vi tvungna att väcka hyresvärden. Han var för all del ganska glad, för alternativet kunde ha varit att vi alla vaknat med bara några få plusgrader i huset i morse.

I dag har jag försökt få A:s headset att fungera med min dator eftersom jag behöver använda Skype i jobbet, men micken registrerar inget ljud. Jag letade efter ett annat headset i en låda på vinden men hittade det inte. Morr.