kajo.info.se

När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman nyss var säker på att hon skulle dö. Och man får höra att hon trott att sjuksköterskorna var vålnader som försökte lura i henne gift.

Då blir man väldigt glad när en ny medicin får henne att orka vara vaken flera timmar i sträck och rentav titta sig lite omkring med ena ögat ibland.

När man har en liten mamma på hjärtintensiven. Och den lilla mamman ligger alldeles orörlig i en säng och andas i syrgasmask och sitter fast i massor av slangar kopplade till en massa apparater som rätt som det är piper oroväckande. Och andra får hjälpa till att krafsa bort kliandet på knäskålen och i örat och vända på kudden som är alldeles blöt av febrig svett.

Då blir man väldigt glad när man hör att hon har svalt några skedar kräm. Och glass. Och ätit lite pannkaka till middag. Och sen rentav satt ner fotsulorna på golvet.

Sen, när man ringer och får höra att den lilla mamman inte kan prata i telefon för att hon är uppe och provar att gå med sköterskan. Då kan man bli så glad att mungiporna möts bak i nacken och man måste ringa runt och berätta det för hela familjen.

Onsdag 10 augusti fick vår mamma jätteont i bröstet. K ordnade resolut fram ambulans. Efter lite olika prover på akuten skulle de komma och fika hos mig, trodde de… Men det visade sig att mamma haft en hjärtinfarkt.

Så istället blev det inläggning med blodförtunnande, smärtstillande, mera prover, plåster fulla armarna, sladdar på bröstkorgen och en stor blinkande apparat intill sängen.

Sedan transport till universitetssjukhuset och angiografi (kranskärlsröntgen) i torsdags.

Med facit i handen förstod vi ju plötsligt att hon haft kärlkramp länge. Ont i armarna när hon varit ute och jobbat i trädgården. Men det var ju bara träningsvärk. Upplevelsen av dålig kondition, när hon nästan inte orkade skjuta barnvagnen uppför värsta backen. Men det var ju bara nån förkylning. Ont i ryggen. Men det var ju fellyft, början till diskbråck.

Så klart att det inte var, vet vi ju nu. Det var kärlkramp.

I går bypass-operation på hjärtat. Bröstbenet itusågat, blodkärl från andra delar av kroppen transplanterade som förbiledningar på trånga kranskärl. Sedan nedsövd i respirator i nästan ett dygn.

Fortfarande vill hon bara sova. Jag pratade med henne en minut vid lunchtid. En tunn oigenkännelig liten röst som mödosamt kraxade fram tvåordsmeningar. ”Mår bra. Trött. Inte ont. Hälsa alla. Kramar.”

Jag blev imponerad av rösten som hörs i reklamen för ett talangprogram. Hon heter Adele, brittisk sångerska.

Dagens mamma-kommentar:

– Nu ska jag inte prata slut på min pinne.

Åsyftar alltså sista batterimarkeringen på mobilen.

Edit: Om det är en olyckshändelse och helt oavsiktligt, så är det inte mord utan vållande till annans död.

A:s stora hibiskus är död, efter 22 år. Det är jag som har dödat den. A är inte glad. Jag gruvar mig för att släpa ut den. Den har varit kronan på katternas klätterträd i sex år och det kommer att bli så tomt efter den. En tröst är att det finns avkomlingar, varav en står i köket med knopp, tack vare mamma som orkade förbarma sig över en låda sticklingar i november.

Våren 2009.

Våren 2010.

Sommaren 2011. Vila i frid.

Det trillar in hus-och-trädgårdstidningar i strid ström i vår postlåda. A är mycket avundsjuk. Kring hans intressen finns inga titlar att välja bland. Han får nöja sig med enstaka verkstadskataloger.

I en av de senaste inredningstidningarna (var det kanske Fixa Höst från Allt om Trädgård?) handlade det om äppelmustning i stor skala. Ska man vara noga så är jag mer förtjust i päronjuice än äppeljuice men fina höstbilder kan man njuta av utan att bekymra sig över smaklökarna.

– Ska vi göra egen must?, sa jag med nåt drömskt i blicken.
– Nu? Med vilka äpplen då? Ska du köpa?, frågade A.
– Neej. Men, kan du inte se fruktlunden som vi håller på att skapa här ute? Äpplen, päron, körsbär, plommon…, sa jag och svepte med handen mot den tomma gräsmattan utanför köksfönstret.
– Hm. Det känns som det kommer att ta ett tag innan jag får smaka den där musten.

”Alla slott har börjat som luftslott.”
Bertil Martinsson

I vintras sådde jag physalis ”Gyllenbär” i köksfönstret. Sedan fick de flytta in i varsitt mjölkpaket i pysselkammaren. Hela våren har jag humlat gula små blommor med pensel, ända tills plantorna var för stora för att stå kvar i fönstret. Då planterade jag dem i tiolitershinkar och överlät dem i mammas vård. Nu står de i växthuset, frodigt grönskande och fulla med små gröna lampskärmar. Inuti finns ärtstora gulgröna bär. Några har blivit provsmakade trots att de inte är mogna än. Fler blommor blir det och mamma humlar för säkerhets skull, ifall bevingade besökare skulle råka missa en blomma.

Mina paprikor som nyss börjat blomma ute på gården har tyvärr andra besökare. I morse satt det en snigel i blomman och smaskade för fullt.

Så kom äntligen regnet.

Duggar det bara? Ska det verkligen vara tillräckligt?

Hmpf! Jag hade glömt att man blir blöt om man måste gå ut när det regnar. Nu måste jag byta byxor.

Ånej! Nu är dropparna för stora, de piskar ju omkull växterna.

Tänk om det bara fortsätter och regnar och regnar och regnar i dagar och veckor så allt ruttnar bort.

Slutade det redan? Vi har ju knappt fått nåt!

Åååhneej. Nu regnar det igen! Vi som skulle gå ut.

Och sen var det dags för lunch.

Jag väntar på regnet. Alla andra verkar få regn, men här blir det inget. Det är så torrt att det knastrar om mossan under björkarna.

Jag väntar på att klematisarna ska slå ut. Mari och Marmori har knopp.

Jag väntar på rosblomning. Sex av dem visar antydan till knopp.

Förr fnös jag åt folk som förde krig mot maskrosor och mossa i gräsmattan. Spela roll, liksom? Mossa är grön, behöver inte klippas och är ganska skön att gå på. Och små gula solar lyser ju bara upp lite.

Förr begrep jag mig inte heller på dem som med demoniska flin berättade hur de klämde ihjäl liljebaggar och larver som kalasade på trädgårdens primadonnor. Euuw! Äckligt! Hur kan de?

Well. Det var innan jag hade en egen trädgård.

Nu blänger jag lömskt på grobladen. Om de bara höll sig där nere i gräsmattan med sina rosetter så skulle allt vara frid och fröjd – men nu skjuter de upp tre decimeter höga, fjuniga periskop i mängder, och då ser gräsmattan fasligt hippieaktig och oklippt ut. Vilken dag som helst köper jag ett ogrässkaft och ger mig ut på jakt. Ska bara slutgiltigt bestämma mig för om det ska bli ett Fiskars eller ett Gardena. (Speedy Weedy och kopior har jag sorterat bort, jag tycker att pinnarna ser för klena ut och i forum läste jag att plasthandtagen gick sönder.)

”Spring för livet, nu kommer hon igen!”

Vad insektsmördandet anbelangar, så har jag numera god erfarenhet. Bladlöss på mina nya små rosbuskar lever farligt. Varje morgon klämmer jag ihjäl dem på brottsplatsen och lämnar dem där androm till varnagel, som vilken medeltida krigsbarbar som helst.

Mjöldagg tolerar jag inte heller på nämnda små telningar. Där är receptet hälften mjölk och hälften vatten, samt några droppar diskmedel för ytspänningens skull, i en blomspruta. Spelar ingen roll om det är skummjölk eller standard. En enda noggrann duschning är allt som behövs om man är ute i god tid.

Mamma har köpt en trädgårdspaviljong med spaljéer av fanerat balsaträ som sätts ihop med pinnar och tunna plåtbeslag. Jag åtog mig monteringsentreprenaden med mamma som assistent.

Första dagen gick åt att tyda ritningen, räkna ut vad som var upp och ner på delarna, pilla fast små kupolmuttrar och grubbla över om långa pinnar skulle vara i långa hylsor eller i korta och vice versa.

Andra dagen skulle byggnadsverket förankras med jordankare och förses med tak och sidovägg.

Summa av dagen:
* skottkärrans innehåll tippade ut två gånger
* en stenflisa skar ett genomgående hål i sulan på mina goretex-skor
* två spaljépinnar gick sönder efter närkontakt med släggan
* ett jordankare fick grävas ner eftersom marken är så #”&”% stenig
* ett jordankare kom inte i marken alls eftersom vi hittade en kabelmarkering just där
* skruvskallarna sticker ut 8 mm från jordankarna eftersom borren var för tunn
* två borrar avbrutna i försöken att vidga hålen

Inne under tygtaket blev det väldigt behagligt klimat och mysigt, en riktig vuxenkoja. På håll påminner paviljongen om en stövare på utställning, alla benen spretar åt olika håll.

Uppdragstagaren rekommenderar att de estetiska bristerna maskeras med snabbväxande klängväxter. Företrädesvis innan papsen eller A kommer på besök och får ett anfall.