kajo.info.se

Det är några år sedan jag gick ur alla bokklubbar (igen) och sedan dess har jag lyckats undvika att falla för dem. I samma veva gjorde jag en rensning bland tidskriftsprenumerationerna, hade jag för mig… men nu trillar förnyelseavierna in och det känns som att de förökat sig. Nästan 1500 kronor betalade jag in nyligen för:

• Klassiska hem & antik
• Allt om fritidshus/På landet
• Drömhem & Trädgård
• Gör det själv

Hmm. Känns lite enkelspårigt?

Jag får ju dessutom tre-fyra företagartidningar och en hel drös jobbrelaterade facktidsskrifter, men dem räknar jag inte.

En vecka före semestern, i den allra mest hektiska tiden, råkade vi ut för strömavbrott och bredbandsmodemet gick sönder. Fem dagars leveranstid på ett nytt.

Det tog bara en dag att inse att min idé om att sköta dussintals snabba korrekturomgångar genom att bränna CD-skivor och frakta PDF-filer på USB-pinne till en lånedator på ett kontor en kilometer härifrån var orealistisk. Jag har ju dessutom hälften av filerna som jag ska jobba med på webbservrar. Söndag kväll lånade jag A:s iPhone och svor ramsor över att den inte ens orkade med webbmejlen. Så mycket spam, och inget filter. Jag lyckades dock med viss möda lägga in ett automatsvar om att jag inte skulle kunna läsa mejl förrän på torsdag.

Inte förrän torsdag. Gulp! Svälj! Hjälp!

Måndag morgon stod jag utanför Telia-butiken, redo att handla en bredbandsdongel. Men det var kö och som vanligt usel service. Telia-butiken har stans sävligaste personal. Dock inte så sävlig att jag hann besöka båda Phonehouse-butikerna i husen intill, för när jag kom tillbaka efter min räd hade mitt nummer redan passerat. De besöken och två samtal till A gav mig i alla fall en snabb introduktion till dongelvärlden.

Ungefär så här tror jag att det är: På vår nordliga breddgrad finns ungefär sex operatörer. Alla erbjuder månadsabonnemang till fast avgift, några har även kontant/refillsurf. Telia har bäst täckning i hela länet, på bekostnad av hastighet och datatrafik, ett tak för hur mycket data man får överföra. Telenor har obegränsad datamängd, men täckningskartan är en vit fläck utanför stadsgränsen. Sen finns de andra operatörerna, som delar nät med den ena eller andra och har ungefär samma regler. Skillnaden är priser och ibland teknik, vilket modem man får på köpet.

Plötsligt uppstod en hel rad frågor. Ska man tänka sig att rentav byta ut det fasta bredbandet hemmavid? I så fall borde man ju skaffa ett månadsabonnemang och eventuellt binda det för att få den tvålliknande 3G-routern på köpet. (Nej, det är oftast ingen bra idé att dela ett mobilt bredband, routern orkar inte och då blir det som för T på jobbet: ”Man vill bara kasta ut datorn genom fönstret!”.) Ska det mobila bredbandet huvudsakligen vara en backup för kontoret, då prioriterar man fart och obegränsad datatrafik, det vill säga Telenor, Bredbandsbolaget eller 3. Ska det kunna tas med överallt inklusive till stugan, då prioriterar man täckning i busken, alltså Telia, Comviq eller den nya, Net 1, som hävdar att de har täckning även ute på den väglösa myr där morfars stuga står. (Jojo, det tror jag när jag ser det…). Är kontantpris är en avgörande fråga så är Comviq någon tia billigare än Telia, men Comviq-modemet får man inte lämna tillbaka om försegligen är bruten så det måste man köpa som grisen i säcken. Tele2 och Bredbandsbolaget har inte kontant, bara månadsabonnemang. Om man tror att man kommer att använda mobilmodemet ett par gånger i månaden så är Tele2:s miniabonnemang prisvärt, 89 kr per månad, jämfört med att köpa enstaka dagar för 29 kr eller vecka för 89 kr kontant.

Tja. Jag satsade på ett Telia kontant. Kontant för att jag inte tror att jag kommer att använda det mer, och Telia för norrlandstäckningen om jag ändå skulle vilja. Jag var mest bekymrad över datatrafikgränsen, men hittills i dag har jag bara kommit upp i 40 mb och det är ju långt under dygnsgränsen. Hastigheten är en besvikelse. De lovar upp till 6 mbit. Killen på Phonehouse-butiken sa att han får 3 mbit vid sjukhuset, som ligger ungefär 500 meter härifrån. Jag får enligt bredbandskollen 1 mbit åt båda hållen via 3G på dagtid, men just nu har jag bara Edge (sämre uppkoppling) och då får jag bara 0,08 mbit…

… men jag kan ju åtminstone kolla mejlen, sköta mitt jobb och uppdatera bloggen! Hurra! :-/

Inne i stan går husen för 2-5 miljoner. Det här huset ligger bara två mil från stan. Det är litet, orenoverat, har elvärme och ligger i en brant slänt. På pluskontot: torr och rejäl källare, stor tomt och nedanför slänten en älv. Med en motorsåg skulle en fin utsikt öppna sig, och tänk om man skulle göra en trappa ner till vattnet…. Länge såg det ut som huset skulle gå för 400.000 kr vilket måste betraktas som den här säsongens största fynd.

Direkt efter första visningen klev budgivare nr 1 in. Därefter inget intresse. Ettan hade gott om tid att mentalt flytta in och börja möblera…

En vecka efter andra visningen ringde mäklarassistenten och undrade om vi tänkte lägga något bud. Jag svarade undvikande. Mäklarassistenten antydde att försäljningen nog skulle avslutas inom någon dag nu.

Framjagad av assistenten dök budgivare 2 upp. Bjöd 10.000 kr upp, som för att kolla om ettan fortfarande var vaken. Skrattretande tyckte jag som är van att se buden höjas med 100.000 i taget. Minst 40.000 kr skulle jag ha lagt, tio procent, som en markering.

”Näe, det är taktik. Om man lägger 40 och får huset på det, så har man ju betalat minst 30 för mycket”, sa A.

Ettan replikerade förstås snabbt och tvåan försökte med 5.000 kr. Nästan som för att retas. Fyra minuter senare hade ettan tagit tillbaka en betryggande ledning.

”Vad ska tvåans nästa drag bli, en säck morötter  och en antik teservis?” frustade  jag förtjust. Jag har vid det här laget följt ett antal budgivningar och tyckte mig här klart urskilja ettan som den starkare kombattanten, med snabbare svar och rejälare höjningar. Nu var det bara en fråga om hur långt tvåan skulle jaga, det fanns enligt min bedömning ingen chans att vinna.

I ett dygn såg det ut som att huset skulle gå för 475.000 kr. Nu började A skruva besvärat på sig. Han till och med ringde från jobbet och frågade om vi var tvungna att lägga ett bud? Saken är den att A absolut inte vill bo i den här lilla sovstaden, och är rädd både för branten ner mot vattnet och branten ovanför där vägen går i höjd med taknocken. Men för det priset så…

Och så i kväll, när jag går in och tror att jag ska mötas av det vanliga ”objektet kan inte visas”, så har budgivningen plötsligt utvecklats till rena dramat. Budgivare 3 stormade in och pressade upp budet  300.000 kr på två timmar. På en fredag kväll! Oj oj, vilken cliffhanger… Hur ska det gå?  Ettan ligger snart på dubbla ingångsbudet och det skulle jag inte ha förutspått. Rutinen säger att den som går in först och långt under utgångspris kommer att släppa snabbt. Kommer ettan att stå pall för trycket? När kommer nästa episod, på måndag?

Uppdaterat måndag morgon: Nu har budgivare 3 gett sig. Såld för 775, första-andra-tredje *klubbslag*

På söder har kommunen tvångsköpt fastigheter vid stranden, rivit husen och gjort parkmark av de vildvuxna tomterna. Perennerna har sedan länge dukat under i det höga gräset, men där finns trädhöga buskage av lila syren och något gulblommande, som jag tagit för givet är gullregn. När vintern precis börjat tina bort i våras gick jag och vovven dit på skaren och plockade en rejäl näve svartfrusna fröbaljor. De fick ligga på tork i månader innan jag rensade bort baljorna och de frön som var skadade, outvecklade eller hade möglat.

Då kom jag plötsligt ihåg att spån och trädamm från gullregnsvirke är giftigt. Jag sköljde av händerna och gick till datorn för att fråga google. Mycket riktigt, hela växten är supergiftig, och allra giftigast är fröna.

Plötsligt kände jag en lite brännande känsla i munnen. Jag tror jag skrubbade händerna med tvål och vatten i flera minuter… men några timmar senare blev jag dålig i magen. Inget allvarligt dock.

A förbjöd mig omgående att ha fröna i huset. Livsfarliga tingestar, bort med dem! Men då hade jag ju redan packat in dem i fröförrådet längst in i ett skåp så jag hade inte så bråttom att verkställa ordern.

När vi besökte T för ett tag sedan åkte vi till Plantagen. Där hittade jag små buskar som såg bekanta ut. ”Häckkaragan” stod det på etiketten, även känd som ”sibirisk ärtbuske”.

Mycket riktigt. Naturhistoriska museet påpekar just att gullregn ibland förväxlas med ofarlig sibirisk ärtbuske.

När jag läst på lite mer är det ju ingen konst att se skillnad. Gullregnets blommor sitter tillsammans i långa hängande klasar, medan ärtbusken strösslar ut sina lite hur som helst. Gullregnets blad är treflingrade som klöverns, medan ärtbuskens är långsmala och parbladiga. Växthöjden skiljer sig som sagt, gullregnet kan bli mycket högre. Dessutom är gullregnet bara härdigt till zon 3, och vi har zon 5-6. Ärtbusken däremot klarar sig bra ända till zon 8.

Åter på fröskördeplatsen kunde jag konstatera att dessa täta, hushöga buskage allra troligast är ärtbuskar. Då så. Då kan man ju undra varför jag fick fysiska symtom? Jag gissar en kombination av internetunderstödd hypokondri, mögel och kanske min överkänslighet för kemikalier. Ofarligt är ju inte detsamma som ”utan obehag”.

Den verkar i alla fall enkel att föröka; det finns småbuskar både här och där i området, på sådana avstånd att det knappast är fråga om rotskott. Den är inte så vacker och inte ätlig, men som billigt vindskydd kan den väl duga? Jag tror jag ska rota fram en pluggbox och peta ner några frön…

Varje vecka samma sak. Budgivning pågår på ett eller några av mina spaningsobjekt. Jag tittar in flera gånger om dagen och ser siffrorna hoppa upp snäpp för snäpp, för att sedan ligga orörliga. Och så några dagar senare det numera välkända automatiska meddelandet ”annonsen kan inte visas” eller ett triumferande ”objektet är sålt!”. Jag öppnar min bokmärkesmapp, raderar länkar.

Jag kan tänka mig att jag just då ser ut som en blötögd korsning mellan barnhemsbarn och hundvalp i kennel. ”Än jag då? När ska det bli min tur?”

På den här mysiga gården bor T. Hennes hus ligger till vänster och är nästan dolt bakom den gamla syrenbersån som är ett lagom stort gömställe för sjusitsiga familjebussen Winston. I huset rakt fram bor Brittis. Från utsidan är det inte så mycket som skvallrar om att här finns mer än tussigt gräs och vildvuxna buskar…

… men om man har turen att bli inbjuden, så upptäcker man att busken närmast ytterdörren döljer en stenlagd gång fram till en dörr i ett plank….

… och därinnanför finns Brittis fina trädgård.

Dörren som vi nyss kom in genom döljs i skuggan mellan boden och huset. Huset är ett oxstall från 1800-talet som Brittis renoverat och byggt om.

I påbyggnaden finns ett spa…

… och utanför spaavdelningen finns ett stenparti med sporadiska utsmyckningar. Jag vill också greja coola saker med betong! :-)

Intill stenpartiet finns en trappa och ett pelargonhörn. När man ser sånt här inser man att det är alldeles för få trappor och blomhyllor i våra trädgårdar. I bakgrunden skymtar…

… Brittis hemsnickrade växthus. Jag skulle gissa att dörren är återvunnen från någon gammal glasveranda. Framför växthuset finns öppna drivbänkar som vid behov kan täckas med glasluckor.

På taket sitter spjutliknande spiror skruvade på rundstav som borrats ner i nockbrädan. Jag tycker att det ser ut som gardinstångsknoppar eller återvunnet från nåt gammalt smidesstaket. T påpekar att dekoren är inspirerad av dyra katalogväxthus och finns att köpa lös. Det påminner mig om att för ett par år sedan hade en postorderfirma utförsäljning på jättefina gardinknoppar för bara några kronor styck, men jag kunde inte hitta på något användningsområde för dem. Nu tänker jag staket- eller räckespynt kanske?

I Brittis växthus fanns det ätmogna smågurkor redan före midsommar. Ungefär samtidigt drunknade de sista blåfrusna gurkstänglarna hemma på min balkong. Suck…

Intill växthuset växer potatis i baljor och byttor, och kryddorna har fått ett torn med fem våningar.

Klätterstöd med snirklar och blanka knappar. Det vore roligt att nån gång bygga nåt av armeringsjärn, ståltråd, plåtbitar och glasprismor. Jag har funderat på ljuskronor men klätterstöd är ju också tänkbart. Eller sirliga trädgårdsgrindar?

Roligt pynt av … kastanjer, kanske? Jag har såna där ögon liggandes i pyssellådan. När ska de komma till användning? Och vindspel måste det också finnas i min trädgård.

Brittis har massor av fågelholkar, fem bara på den här husgaveln…

… och fler på boden, däribland denna med mosaikdekor som inhyser en flugsnapparfamilj. Det är så himla listigt att ha många fågelholkar, eftersom en enda flugsnapparfamilj gör av med tiotusentals insekter på en sommar. Tänk då vad mycket irriterande småfän som skulle gå åt om man hade holkarna fulla.

I min trädgård vill jag också ha skärmar av olika slag. Den här tekniken att ”fläta” med tunna bräder kräver ju att man får tag i tillräckligt tunt virke. Köper alla sina skärmar färdigflätade eller måttbeställer man hos nån som har en klyvsåg? Brittis använder också armeringsmattor som växter får snärja in sig i för att skapa rum.

Ingång och utgång, porten till Brittis rike från andra hållet.

Jag har suttit i över en timme och sorterat bilder från resan till T. Jag tänkte visa glimtar från hennes grannes personliga trädgård, takkronan i entrén på Taxinge slott, en pergola med sittbänk och tulpaner i Wij trädgård. Men när jag försöker använda webbgallerifunktionen i Photoshop så avslutas programmet. Jag orkar inte beskära bilder manuellt i kväll.

Bilden ovan föreställer petunior och lobelior i en blomlåda vid T:s altan.

Ha en skön och mysig midsommar!

1. Hur kan det komma sig att kattungens leksaker samlas i vovvens säng?

2. Hur snett gick det när världens sötaste kattunge ”Sverker” blev ”Tjadden” som blev Tjaddis Abeba? (A:s påhitt för övrigt)

3. Sverkers fundering: Varför finns det inget matställe i den varma grottan under täcket i mattes säng? Framåt fyratiden på morgonen när det börjar kurra i magen skulle man ju vilja ha en liten slurk.

Uppgivenheten inför vår oförmåga att hitta lämplig bostad har inte gett med sig. Snarare har den förvärrats av det usla vädret på sistone. Varför ska man lägga miljoner på ett hus i så tråkigt klimat? Jag har beordrat mamma att följa med på utlandsresa i höst, en sista minuten till Gran Canaria (för att det går ett direktflyg härifrån då) eller Malta. Jag ser det som rekognosering inför eventuell emigration.

Jag kämpar med uppdrag som aldrig vill bli klara och en annalkande deadline som är onsdag kväll då allt måste vara klart eftersom vi ska åka till T. Jag ser fram emot att träffa henne och de andra *vinkar* men inte det dåliga samvete som kommer att äta mig för att jag ”smiter” från allt jobb som travats på.

I torsdags morse ringde killen som vill sälja två hus för avflyttning och frågade om vi har bestämt oss nu. Voj, voj, det har vi inte för vi har ju ingenstans att ställa dem. (Jo, K låter oss generöst mellanlagra dem ute på hägna men…)

På lunchen ringde jag till en av de fastighetsägare som jag spårat upp, en gammal farbror med ett hus som står för fäfot, för att höra om han kunde tänka sig sälja eller stycka av. Dottern meddelade att de så småningom ska ta över gården själva.

På eftermiddagen försvann ett av ”våra” objekt från hemnet. Jag ringde mäklaren och frågade vad som hänt. Hon berättade att ägaren dragit tillbaka gården eftersom han inte fått något rimligt bud. Vi hade inte lämnat något bud alls, men nu gjorde jag det i alla fall: 1,4 miljoner, vilket är en halv miljon under utgångspris. Hon skulle framföra det men jag har inte hört något från henne. För lite och för sent, gissar jag.

På kvällen var vi på ny husvisning: ett litet torp. Jag hade dömt ut det redan på förhand men eftersom det uppfyllde några av våra kriterier så skulle vi i alla fall titta. När jag spatserade runt där och bedömde husets skick, planlösning, grundläggning, uppvärmning, ytskikt, uthus, markförhållanden, utsikt, läge, grannskap… så kände jag mig plötsligt mätt på alltihop. Blä.

Jag har möblerat så många hus och planerat så många tomter, och inget har blivit verklighet.

Jag orkar inte tänka ut lösningar för ännu ett halvdåligt objekt.