kajo.info.se

I dag genomförde jag webbhotellsbytet och allt flöt exemplariskt! Sidan låg nere kanske någon timme, inte mer. Fantastiskt. Strålande! Nöjd!

EDIT: Nu är jag inte lika nöjd längre. Hela länksystemet är korrupt, kategorierna funkar inte, sidorna kan inte hittas etc.

EDIT2: När jag bytte tillbaka till fula adresser (siffror och kod istället för begripliga) så funkar det igen. *suck*

EDIT3: Kategorierna kom tillbaka när jag sparat ett inlägg under var och en.

Studiebesöket i rörmokeribranschen blev delvis lyckat. Det vill säga, packningen passade perfekt – men sedan spolade mamma ner den av misstag.

Tisdag morgon stod jag återigen i rörmokerihögkvarteret. Chefen var där men kände uppenbarligen inte igen mig. Jag förklarade lätt skrattlystet mitt ärende.

”Jag behöver köpa fler Twyford-packningar, såna som den jag köpte förra veckan.”

”Har du så många skitstolar?” sa chefen undrande.

”Neej – men mamma råkade spolade ner den”, sa jag och väntade på reaktionen.

”Jaha. Det är sånt som händer”, sa han.

Hmpf. För att jobba med vatten var han fasligt torr.

En farbror har anlitat sonhustrun till att skicka ett foto till mig. Bilden kom fram men var lågupplöst. Jag mejlade och frågade om den kanske fanns högupplöst?

Detta har renderat ett antal telefonsamtal om kamerainställning, utsnitt, pixlar, bildstorlekar, lågupplöst kontra högupplöst mm. Jag föreslog att han skulle börja med att ta reda på om det kanske var sonhustrun som hade gjort bilden mindre för att den skulle gå enklare att skicka via mejl.

Nu ringde han igen. Sonhustrun skulle göra ett nytt försök att skicka bilden ”på ett annat sätt”. Nyfiket, hurdå? Farbrorn hojtar över axeln till nån annan: ”Hur var det hon skulle göra istället? Hon skulle skicka bilden…?” *mummel mummel* … triumfatoriskt: ”Nu ska hon skicka bilden som fil!”

Jaja, det blir säkert bra sa jag. :-)

Jag råkade just se en rapport från JTI (jordbruksforskningsinstitutet) om odling av gul lök. Genom att låta löken vara i marken 20 dagar längre så kan skörden öka med 27 procent.

Jaja, vem bryr sig? Lök är ju så billigt, som A brukar säga.

Men sen läste jag vidare. Normal avkastning är 40-45 ton per hektar på friland i södra Sverige, och potentialen enligt JTI med rätt frö, odlingsteknik mm är 60-80 ton/hektar.

40 ton = 40.000 kg x 2,50 kr = 100.000 kr.

Jag tror att vi struntar i halmen, ölet och spannmålet. Ska vi odla gul(d)lök istället?

Kedjan mellan knoppen och spolöppningen i mammas toa har varit trasig i evighet. Dessutom har gummipackningen murknat. Detta innebär att man måste ha en speciell lyft-släpp-teknik för att inte lämna en rinnande toalett efter sig. Ingen konst för mamma, hon är så van att hon inte tänker på det, men ett gissel för mig som bara kommer på sporadiska besök. Jag kommer vanligen ihåg det en sekund för sent, när jag redan har spolat och ser hur vattnet vägrar sluta sippra…

Det ger flashbacks att vid snart 40 års ålder stå vid toaletten och ropa ”Mamma! Färdig! Hjäääälp!”

Förra veckan inledde jag alltså ”Operation köpa reservdelar till mammas toastol”.

Jag hade sett ut leverantören, ett ruffigt gammalt rörmokarhögkvarter som jag och Scoobs brukar passera på våra promenader. Instinkten sade mig att det var större chans att få tag i udda grejer där än på lysrörsdränkta finbutiken. Jag anade att där även skulle behövas kontanter. Nuförtiden har jag normalt bara plastkort och återbäringskuponger i plånboken, men jag plundrade julklappskuvertet som legat i kassaskåpet.

Vid första besöket fick jag vända utanför dörren. Där satt en lapp om att butiken var stängd på grund av arbetsanhopning och att man kunde ringa ett mobilnummer. Mobilnumret ringde jag några gånger innan jag fick svar, av en rörmokare som tyckte att det var bäst att vänta till följande vecka när chefen skulle vara tillbaka. Han var den som höll på med reservdelar och han skulle vara där sju på måndag morgon.

Jag var emellertid inte vid butiken klockan sju på måndag morgon. När jag väl kom dit så möttes jag av samma lapp på dörren. Likaså vid lunch, och på eftermiddagen, och på tisdag morgon och lunch.

Men i morse var lappen borta.

På dörren stod i liten stil att de öppnade 10 men när det hade gått in i medvetandet hade jag redan ryckt upp dörren och klivit halvvägs in. Så jag hojtade inöver och frågade om det var öppet. Det kom svar inifrån, bakom ett draperi… nåt osammanhängande mummel. Så jag frågade igen och svaret blev ungefär lika intetsägande.

Efter en stund kom det fram en fyrkantig man med lockigt hår, gissningsvis i 60-årsåldern. Då förstod jag att chefen hade stått och rökt där inne och inte ville visa det.

Jag frågade efter reservdelar till en gammal Twyford 1975-1976 och han såg besvärad ut. Näee, det märket hade de aldrig sålt. Och han hade nog inget reservdelslager hemma. Det var ju en väldigt gammal modell.

Men jag är en vänligt envis filur, så jag stod tyst kvar och log uppmuntrande. Han fortsatte lite vagt att det kanske gick att beställa.

Efter en stund gick han in på kontoret och började rota bland pärmar och reservdelskataloger. Det förvånar mig inte att han inte hittade nåt. Pärmar från golv till tak i vad som såg ut att vara en salig blandning från decennier. Och verifikat strödda över hela bordet. ”Det ska finnas en skiss här nånstans..!”

Jag försökte artigt låta bli att titta så mycket, men kan säga att miljön var lite… bohemisk. Överallt halvöppna kartonger med prylar, fikamöblemanget var tre-fyra omaka pinnstolar och en bit av en hörnsoffa, det låg använda servetter på bordet och kaksmulor på golvet, demo-kranar monterade på en bräda lutad mot väggen, ställ med broschyrer och visningsmaterial huller om buller, en blå fiskformad kran av plast hängde på trekvart i dörrkarmen… och allra längst in i hörnet en kvinna som satt med ryggen till och prickade av papper från datorn. Oj, henne märkte jag inte först.

Chefen tyckte nu att jag skulle prata med byggvaruhuset, för de hade kanske sålt Twyford, och borde i så fall hålla reservdelar.

Så kom han plötsligt på nåt och gick tillbaka in i butiken, till ett ställ på väggen där det hängde svarta packningar märkta ”Twyford”. Jag konsulterade mamma via telefon och kom fram till att det kanske var rätt. Passade den inte så fick jag väl komma tillbaka med den. Och så kulkedja på metervara från ett litet förråd bakom draperiet.

En hundring ville han ha. Inget kvitto, och växeln togs nog ur hans egen plånbok… han fick hämta pengar bakom draperiet. Gummipackningen och kedjan fick jag i handen, och jag stoppade dem snabbt i innerfickan, i säkert förvar.

Hemma möttes jag av kartonglagret i hallen och stora tussar katthår. Kasper hade lagt en spya och i vardagsrummet låg en krukväxt på golvet. Spisen var full av brödsmulor från morgonens nybakta bröd och diskbänken belamrad med diverse. På köksbordet en tiokilos packe med brev och paket som jag gjort i ordning för postning. På skrivbordet utspridda papper, påsförslutare, pennor, tejprulle, miniräknare och adresslistor, på hurtsen en plastficksunderminerad papperslavin farligt nära kanten.

Visiten hos rörmokaren påminde mig att i fråga om affärsmässigt intryck har även min egen firma en del övrigt att önska. Å andra sidan är det ju resultatet som räknas: jag hade gjort en korrekt bedömning, mission accomplished.

I helgen var det portverkstadsdags igen. Jag skulle sätta kryss på portarna men gruvade mig lite. Det är två svåra saker med att göra kryss: att få till vinkeln på spetsarna, och att göra urtag på mitten där reglarna korsas.

Jag värmde upp med att såga halvt-i-halvt på spillvirke. Jag har nämligen läst kloka ord nånstans: ”Öva mycket. Ved brinner lika bra om den är svarvad.” Halvt-i-halvt är en skarv- och fogteknik som innebär att man sågar ur halva tjockleken ur vardera pinnen så att de passar ihop. När jag hade sågat sex-sju regelstumpar i olika varianter tog det kortaste spillvirket slut.

Då övergick jag till att kapa bort not och spont från ytterkanterna av råspontspill som jag limmat ihop i avsikt att göra fågelholkar.

När det var klart kunde jag väl inte riktigt skjuta upp krysstillverkningen längre…

Förra gången vi var i verkstaden tyckte A att det skulle räcka med att göra Z på dörrarna. Eftersom över- och underliggaren redan är på plats behövde jag bara kapa en regel. Det verkade ju rätt enkelt. A kom med en fin vinkeltillsats som skulle monteras på sågen och hjälpa till med styrningen. Jag lade regeln som skulle bli snedsträvan på plats där den ska monteras, ovanpå ramen, och fick tillverka en pyttekort snickarpenna som rymdes under brädan när jag ritade av rätt längd och vinkel.

När första dörren var klar blev jag övermodig och försökte lyfta bort den själv. Det gick inte så bra, jag tappade det tunga aset och slog bort en stor flisa från dörren som låg under. Resten av tiden ägnade jag åt att limma och pressa skadan jag ställt till.

Lika bra att jag inte hann med fler, för när mamma hörde om tilltaget att ”bara” göra Z lade hon in veto direkt. Riktiga portar ska ha X! Enkla Z:n har man bara på smala dass- och förrådsdörrar.

Att göra Z visade sig i alla fall vara bra övning inför att göra X. Likaså hade jag nytta av halvt-i-halvt-kapandet, för då tränar man att ställa klingan i rätt höjd. Knepet för att få bra passform i hörnen är att såga på utsidan strecket. Spetsarna sågade jag bäst på frihand men till urtaget var vinkeltillsatsen till stor nytta. Istället för att laborera med fräs eller stämjärn gjorde jag urtaget med ungefär 25 parallella sågsnitt. Det tog bara några minuter.

Jag fick till tre X innan svärmor ringde och tyckte att vi måste komma hem och fika. Det första var lite väl glappt och A mobbade mig för det, men det sista blev faktiskt ganska bra. Övning ger färdighet.

Måndag ca kl 23:30, en minut efter att sänglampan släckts, hörs en röst ut i mörkret: ”Jädrar! Jag glömde ge hunden hans värktablett. Och så glömde jag mata surdegen!”

På tal om Spjucklet så upptäckte jag nyss att jag undanhållit några bilder från produktionen av slagportarna i A:s verkstad.

En nylimmad ram till en dörr, ihopspänd med limknektar. Varje dörr är 240 x 116 cm och porten får alltså dubbla bredden 232 cm. Innan knektarna dras åt helt så mäter vi diagonalerna med måttband och vinklarna med en stor plåtvinkel. Det blir aldrig vinkelrätt av sig självt… Om jag skulle hålla på med dörrtillverkning oftare så skulle jag bygga ett formbord.

På ramen skruvar vi fast 17 mm råspont med trallskruv, utom den smala ytterbrädan som spikas med dyckert för att inte spricka. Jag spar knän och rygg genom att sitta på en stol. Det ser slött ut… :-) När den yttersta brädan är satt spänner jag ihop en hel rad bräder med limknekten och längsjusterar ändarna med hammare och kloss. Då går det fort att skruva. Det skulle gå ännu fortare med spikpistolen men vi fick som sagt inte tag i tillräckligt korta spikar.

Eftersom råsponten skruvas från insidan av dörren, och ramen ska vara på utsidan, så behövs riktlinjer. Efter ett par dörrar drabbades jag av lätt sinnesförvirring och ritade ett av blyertsstrecken åt fanders, men märkte det inte själv. A som stod borta vid svarven reagerade direkt när jag satte första skruven. ”Va sjutton, drar inte skruven?!!” Det hördes på ljudet från skruvdragaren att jag bommat regeln, men jag märkte inte det heller. Då är det dags att åka hem och fika.

I julklapp fick mamma en vedkap (av mig och A, T, T & L).

I födelsedagspresent fick K snökedjor och navkapslar till bilen (av mig och mams).

I sommar fyller jag jämnt och A har förhört mig om vad jag önskar mig. På nåt vis kom ämnet in på spik. Det kan ha nåt att göra med att vissa i den här familjen har förvarat spik i kassaskåpet. Saker som bäst förvaras i kassaskåp är ju vanligt förekommande presenter till folk som fyller jämnt.

Jag sken upp och sa att jag gärna vill ha spik, men i så fall 21-graders bandad maskinspik, företrädesvis 2,8 x 50 eller 55 mm. Här i stan finns nämligen bara 60 mm eller längre och den slår igenom när man spikar 17 mm råspont på 45 mm regel.

Andra saker som jag gärna vill ha (och som väldigt gärna får vara begagnade) är: en arbetsplattform, en eldriven färgspruta typ den här eller den här eller kanske en sån här, en cirkelsåg, en dyckertpistol, några aluminiumstegar alternativt en dubbelstege (men det ska vara lättvikts för jag avskyr att försöka manövrera tunga, långa stegar), en byggkompressor eller vanlig kompressor med 200 liter/min som det går att bygga om stativet till, en tvångsblandare (sällsynt sort av liggande murbruksblandare) och kanske några fler verktyg som jag inte kommer på just nu.

Jo, och så vill jag ha cirka 40 liter rödkrita (slamfärg), två 6 x 10 meter presenningar helst svarta, begagnade trädgårdsplattor av alla slag även spräckta eller omaka och/eller lastpallar av trä (till Spjucklet), förslutningsbara tomma plastdunkar som flytelement till en brygga, begagnad pannplåt och murtegel.

En del av de här grejerna skulle jag helst vilja ha före min födelsedag, exempelvis presenningarna, trädgårdsplattorna, rödkritan, färgsprutan och arbetsplattformen.

Jag ska flytta firmasidan och den här bloggen till ett nytt webbhotell (från Cliché till Manufrog med domänhantering hos Loopia). De viktigaste skälen är att Manufrog ger bättre teknisk plattform med större frihet och mer kontroll till lägre kostnad.

Flytten innefattar många steg och jag hade hoppats att den skulle gå att genomföra sömlöst, men som det verkar nu så blir det ett driftstopp, oklart när.