kajo.info.se

En person som jag känner blev rejält skrämd av sin bil igår. (Vi skulle kunna säga att det var mamsen.) Hon satte sig i bilen, vred på nyckeln och fick nästan en infarkt av dånet som ögonblickligen fyllde kupén. Var det en explosion? Nej, men en ljudbang!

Vid förra besöket på vårdcentralen hade sköterskans öronspolning orsakat näst intill dövhet där motorljudet och bilradion bara hörts som dova mumlande på avstånd. Den här gången lyckades sköterskan skura rent med besked. Skillnaden blev som sagt chockartad.

Lokalradion på högsta volym kan ju skrämma slag på vem som helst, i synnerhet i ett så begränsat utrymme som en bil.

För den nyspolade har en nygammal värld åter öppnat sig: en med fågelkvitter, hörbara viskningar och volymknappar på normal nivå istället för max. Näst intill ett vardagsmirakel.

Jag finner ytterst lite nöje i matlagning, vilket jag med stigande ålder nu kan tycka är tråkigt – för är det inte en ren kärlekshandling att fylla upp sina närmaste med god, nyttig mat? Men nej, jag är kommen ur en familj av MMM (mycket motvilliga matlagare) och detta karaktärsdrag låter sig inte ändras så lätt. Om papsen är utelämnad till sin egen kokkonst överlever han hellre på filmjölk och mackor, och mamsen är ivrig tillskyndare för utvecklingen av matersättningspiller. De kan om de vill, men de vill inte.

Hemma hos oss är det A som lagar mat till vardags. Jag blir inkallad när det är bråttom (läs ska krafsas fram något färdigt ur frysen för värmning i micro eller stekpanna), om det ska experimenteras med nya smaker eller om vi har bjudit in gäster. Då vill han inte stå för ansvaret.

I går fick jag en vision av den där biffen med purjolök som jag brukade laga förr. Minnet är lite dimmigt när det gällde ingredienserna, men jag kommer ihåg att risvatten eller rismjöl är av största vikt för redningen.

I köttdisken hittade jag inget wokskuret kött och det enda som hette något med biff var ”sjömansbiff av rulle”, och i lagom stor förpackning (knappt 3 hekto), så det fick följa med ner i korgen. Ur dimmiga vrår steg ett minne att sjömansbiff inte är biff utan något annat, förmodligen vansinnigt segt. På väg till purjolöken plockade jag därför på mig några kiwifrukter. D hävdar nämligen att enzymet i kiwi är fantastiskt bra på att möra kött.

När A såg vad jag handlat vägrade han förstås att laga till det. Nå, det var väntat. Experimenterandet är som sagt min lott.

Utan att ha någon som helst koll på hur man gör satte jag igång: Satte på en kastrull jasminris. Skrapade ur en kiwi (synnerligen hård och omogen, typiskt, jag vet ju inte hur man väljer kiwi ens), delade sönder fruktköttet och blandade med lite vatten, peppar och en krossad färsk vitlöksklyfta i en påse. Ner med sjömansbiffen och blanda om. Sen skar jag upp en liten purjolök och en stor gul lök. Det blev ungefär dubbelt så mycket lök som jag beräknade skulle gå åt, så jag packade hälften i påse och lade i frysen.

Då och då vände jag på köttpåsen. D sa att allt över en kvart skulle göra färs av köttet men jag såg inga sådana tendenser.

Jag hällde över ”marinaden” i en skål, skar köttet i småbitar, brynte det och den gula löken, lade i purjolöken och spädde sedan med marinaden. Kryddade med mer peppar och lite soja, redde med majsmjöl (rismjölet var ju slut…) Såsen smakade typ… ingenting! I sista minuten grävde jag fram en kylskåpskall buljongtärning.

Sen kom A in i köket och jag avvaktade nyfiket domen om den nya anrättningen. Den fick godkänt. Kiwin gav en syrlig underton till anrättningen, men av vitlöken märktes ingenting. Köttet var segt, men jag har varit med om värre. Den där kiwi-mörningen var tydligen bara humbug då?

Efter middagen googlade jag på både kiwi och sjömansbiff. Många källor styrker användningen av kiwi som mörningsmetod. Särskilt viktigt är det att kiwin är hård och omogen (haha, även en blind höna hittar ett korn).

Sjömansbiff av rulle klassas som ”mycket hårt kött som ska skivas tunt och måste kokas för att det ska gå att tugga det”.

Så jag antar att kiwi-mörning inte är humbug dårå. :-)

Och för er som inte redan upptäckt det: det är ingen bra idé att försöka krossa buljongtärningen med vitlökspressen.

I dag har jag legat på soffan och läst bokreafyndet ”Svensk Slöjdkonst”. Om du är slöjd- och pysselfantast kommer du att älska den. Den är full av bilder på egensinnig slöjd i många olika tekniker och berättelser om föremålens skapare. Mitt enda klagomål är att den lätt kunnat få ha dubbelt så många bilder på föremål. Jag köpte mitt ex på Bokia för 149 kr men Adlibris har den för 99 kr.

Sedan googlade jag på titeln och hamnade i en inspirerande hantverksblogg. Där fanns också en några år gammal bild av E och av blogginlägget förstod jag att E dog för ett halvår sedan. Fullkomligt obegripligt. Jag skulle gissa att hon var yngre än vad jag är (och jag har inte fyllt 40). Vad hände? E:s blogg finns inte kvar. Det känns som att det bara var ett halvår sedan vi diskuterade lågenergihuset som E stod i kö för, men jag ser nu att det var precis ett år sedan.

Edit: Nu vet jag att E hade cancer som upptäcktes när hon åkte in till sjukhuset akut, bara några dagar innan hon dog. En dryg vecka tidigare hade hon färgat garn med vänner. Ibland går det ofattbart fort.

Ännu en påminnelse om att livet är skört, oförutsägbart och förgängligt. Och att både världen och bloggosfären är liten.

Fem saker som Scooby tycker borde förbjudas:
1. Fyrverkerier
2. Svarta betongsuggor, svarta sopsäckar och andra svarta oformliga saker
3. Stora svarta hundar som skäller elakt (exempelvis en viss newfoundland och en grand danois som båda bor på Litsvägen…)
4. Strumpor för hund (om de är avsedda för Scoobs)
5. Badning av hund (om hund = Scoobs)

BUBBLARE
* Kortväxta tjocka män med konstiga kläder och underligt beteende

Jag har varit på teater och sett Gökboet. Å bjöd för att hennes lillasyster och klasskompisar som går sista året på estetisk hade satt upp pjäsen.

Annars är jag bara trött. Jag är trött när jag släpar mig ur sängen på morgonen och seeeg när jag jobbar, och börjar längta efter att få gå och lägga mig redan efter middagen. Men sedan blir klockan midnatt innan vi är i säng i alla fall.

Bokrea är ett fördärv för mänskligheten.

(Eller i alla fall för min ambition att inte handla fler saker som jag inte behöver. Behöver? Klart man behööööver en sybok till, och en byggbok, och… eller få se nu, ja, i alla fall bara ett par till av varje sort. Å-å-å-å… Perspektivbok hade jag ingen förut! Sådetså. )

Om du ser en bokrea-skylt, vänd för all del och gå åt andra hållet.

A är revisor i en förening och den här tiden på året är det högsäsong för årmöten. Vanligtvis brukar årsmöten vara ganska torra tillställningar. För att liva upp stämningen lite föreslog jag att han skulle ta med ukulelen och sjunga sin revisorsrapport, istället för att läsa upp den.

Därefter skulle församlingen utbrista i ett unisont JA i olika tonarter på frågan om styrelsens ansvarsfrihet.

Sen kunde valberedningen sjunga sina förslag som en duett, den ena sjunger uppdragen och den andra namnen.

Vore inte det trevligt? Åtminstone borde man kunna begära det av en körförening.

Men nu är det ju inte en kör som A är med i, utan en rc-flygklubb.

Om ni tror att radiostyrda flygplan är små, så tänk om. Efter mötet kom A nämligen hemsläpande med ett ”fynd”. Ett två meter långt flygplan! Som ska inhysas nånstans här i huset. Det står för tillfället på golvet i vardagsrummet men där ska det inte stå länge till.

Med meterstocken i handen klev vi in i pysselkammaren för att undersöka möjligheterna att klämma in det nya planet bland alla de andra planen och bilarna. Det kan finnas plats uppe under taket, om vi placerar om lite andra grejer och skruvar dit extra hyllkonsoler.

Jag tittade begrundande på väggarna för jag inser ju att det bara är en tidsfråga innan nästa radiostyrda pryl kommer in i huset, och var ska den då få plats? Pysselkammaren har högt i tak så mitt förslag var att sätta ett galler i taket där flygplan och bilar kunde hänga ner i krokar.

”I så fall kommer pysselkammaren att bli farligare än lampbutiken nere på Storgatan”, sa A dystert. ”Vi får sätta upp en hylla utanför dörren för plasthjälmar.”

”Ja, och så kan vi ha en varningsskylt på dörren: ”HARD HAT AREA”. Så där som det brukar stå på utländska byggen. Våra hjälmar ska vara motivlackade, och så kan vi ha ett par lånehjälmar för besökare. Och så måste vi ha en pytteliten hjälm till Lillstumpan och en lite större till Scoobs när han ska krypa in i sitt bombshell under hyllan… Husdjuren måste nog ha ryggskydd också. Var tror du man får tag i sådana? Det borde väl vara nån sån där kolfibergrej som mc-åkare har..?”

Ungefär där började A känna att det kanske vore en enklare lösning att inte ha så många rc-grejer. Återstår att se hur länge han kommer ihåg det. Det är snart dags för årsmöte i rc-bilklubben.

”Åh neeeeeej!” sa A med eftertryck i går kväll.
”Va? Vad är det?!” undrade jag.
”Kolla! Det är fettisdag på tisdag. Och du vet vad det betyder!”
”… eh? Att man får officiell tillåtelse att äta semla?”
”Det betyder att semmelsäsongen snart är slut!” sa A.

Tvära kast bland ämnena här.

I kväll har jag varit på bygginformation hos kommunen. Strålande initiativ där samhällsbyggnadsfolket bär ner sina datorer och broschyrer till rådhusets cafeteria och håller öppet hus för alla slags frågor kring hus, byggnationer, energieffektivisering… Alla specialiteter på en gång och på samma plats – på kvällstid när folk har slutat jobbet. Det var 50 frågvisa gäster på plats när jag ramlade in så jag fick vänta en stund, men det var det värt.

Som ni säkert vet har A och jag enoooorma krav på den markplätt som vi nån gång eventuellt ska bli ägare till. Ett par hektar, intill ett större vattendrag, inom 20 minuter från stan. Det vimlar inte av sådana objekt. Snarare tvärtom. Så vi har insett att vi förmodligen måste försöka hitta någon som vill stycka av några hektar åt oss. Men var? Och hur? Kan man stycka var som helst, finns det regler för hur fastigheten ska utformas? Eller, det är klart att det gör. Men i vilken ände börjar man?

I detaljplanelagt område är man garanterad rätten att bygga. Men för oss ställer detaljplaner till det eftersom vi vill ha ett alldeles för stort hus. Det finns inte en detaljplan som ger sådana generösa byggrätter som Projektet kräver. För att inte tala om maskinhallen och verkstaden som vi ska ha! Nu snackar vi byggnader på hundratals kvadratmeter vardera. Tvåbilsgarage med förråd är ungefär så långt som samhällsplanerarna generellt vill sträcka sig.

Dessutom vill vi ju inte bo med insyn i grannarnas kök. Jag är uppfödd en halv kilometer från närmaste granne och tycker att det är en mänsklig rättighet att ha det så. Men på landet, utanför detaljplanelagt område, är det inte självklart att man får bygga. Jag har sett och hört många märkliga historier om avslag på avstyckningar och nya fastighetsbildningar. I en annons för en gårdsmäklare läste jag för en tid sedan att ”det finns bara xxx jordbruksfastigheter i Sverige och det blir inte fler”. Betydde det att man inte kan nybilda jordbruksfastigheter?

Många frågor snurrade i huvudet, men jag hade kokat ner dem till två huvudspår: Jag ville fråga om 1) flyttning av hus och 2) nybildning av jordbruksfastighet.

Först fick jag prata med SF, som jag efter en stund kände igen som grannen nedanför parken… Jag trodde att han jobbade på museet, inte på kommunen. Det kan nog stämma att han varit på museet för SF är inte bara bygglovshandläggare, han är också byggnadsantikvarie. Som sådan kunde man ju tro att han var av åsikten att det är snudd på kriminellt att flytta ett hus ur dess autentiska miljö. Men SF var resonabel och tyckte att hellre än att ett hus skulle stå tomt eller rivas så kunde man få flytta det. (Pluspoäng!).

Jag har hört att när man flyttar ett gammalt hus så räknas det som ett nybygge, vilket innebär att det måste uppfylla moderna krav. Det gör inte många gamla hus. Med de energieffektivitetskrav som föreslås framöver kommer det att bli omöjligt att återanvända gamla hus. Men SF lämnade en öppning även där: Om huset anses bevarandevärt så kan man få dispens för att slippa byta ut sina handblåsta fönster och andra originaldelar. (Mera pluspoäng!)

Vad som är bevarandevärt avgörs från fall till fall av kommunen. Det bedöms inte enbart utifrån själva huset utan också med hänsyn till den miljö som huset ska flyttas till.

Självklart är jag inte ett dugg intresserad av att ha kalldragiga fönster och hutlösa uppvärmningskostnader men jag vill kunna behålla husets karaktärsdrag. En isolerruta på insidan tycker jag är en bättre lösning än nya fula floatglas på utsidan, även om K-värdet är lite bättre på de nya.

SF fick se Projektet på en grynig liten bild i min mobiltelefon och tyckte definitivt att vi skulle fortsätta fundera på saken.

Medan jag väntade på lantmätare JN fick jag surra lite med stadsarkitekten SR. Jag drog fram våra alternativa områden och hur vi resonerat kring dem. SR höll med på alla punkter: jo, i det området finns det nog risk för avslag på grund av buller och militära skyddsområden, och i det området kan det bli problem om man kommer för nära stora ladugårdar.

SR och JN förklarade att om man siktar på att stycka av en obebyggd tomt, så ska man söka förhandsbesked först. Får man avslag så kostar det 700 kronor. Får man tillstånd så blir det dyrare (typ 7.000 kr), men då är man garanterad att få bygglov på vissa villkor under en tvåårsperiod. Känns som en vettig idé att göra, innan man lägger upp 70.000 eller 700.000 kronor för mark som man sedan inte får bygglov på.

JN kunde lugna mig på punkten om nybildning av jordbruksfastighet. Det går utmärkt och ”ett par hektar” är precis lagom. Just den storleken går under benämningen hästgård.

Om man vill stycka av så mycket/lite som just ett par hektar, så låter det sig inte göras utan positivt förhandsbesked om bygglov. Förhandsbesked är ett krav eftersom lagen ”förbjuder fastighetsbildning utan ändamål”. Om man inte får bygglov så är ett par hektar för lite för att bli skogsfastighet.

JN tipsade också om att vi bör söka strandskyddsdispens i förväg om vi vill stycka av mark ända ner till stranden. Normalt tillåts inte sådan avstyckning för mindre fastigheter. Det ska nämligen alltid finnas en remsa för allmänheten närmast vattnet. Jag behöver inte bygga mitt hus på stranden, men jag vill inte att någon annan ska kunna klämma in byggnader mellan mig och vattnet. Om inte strandskyddsdispens kan beviljas så finns en reservlösning: Man kan upprätta nyttjanderättsavtal med ägaren till stamfastigheten (den som man styckar av från) för remsan närmast vattnet. Nyttjanderättsavtalet gäller i 50 år och skrivs in i fastighetsdokumentationen. Då kan det inte plötsligt ploppa upp arrendestugor eller bli fritidstomter där nere.

Arbetsordningen ser då ut som följer:
1. Hitta en resonabel fastighetsägare med lämplig mark.
2. Söka förhandsbesked, med dokumentation av Projektet. Söka strandskyddsdispens.
3. Gå vidare med lantmäteriförrättning.
4. Eventuellt göra affär med fastighetsägaren.

Häpp.

Jag trillade in på en blogg i dag som påminde mig om att livet är för kort för att slösas bort. Vi var jämnåriga. Hon hette Christina och dog av cancer nu i januari.

En av bloggläsarna hade lämnat en ”hoppas-du-snart-mår-bättre”-länk till Christina, utan att säga något om vad man skulle få se. Jag klickade in och hittade följande video om en kille som erbjuder gratis kramar. I början går det lite trögt men sen händer det grejer.

Jag blev nyfiken och letade upp killen i filmen, Juan Mann och www.freehugscampaign.org och därifrån vidare till www.freehugsguide.org. Jag vet inte om ett enda ord av det är sant men det är en fin historia. Så här kommer en kortversion:

Juan återvände hem till Sydney i miserabelt skick och ingen fanns där för honom. Han kände sig ensam och eländig och ville att någon skulle bli glad åt att se honom. Så han textade en skylt: ”Gratis kramar” och ställde sig på gågatan. I en kvart blev han fullständigt ignorerad men sen knackade någon honom på axeln. Någon som just hade mist sin hund, på årsdagen av enda dotterns död i en bilolycka. Någon som kände sig ensammast i världen och mest av allt behövde en kram.

Så Juan kramade om henne och hon fick le lite, om så bara för en stund.

Sen kom polisen och sa att det var olaglig att dela ut gratiskramar på allmän plats. Det ledde till en massiv namninsamling.

Det hävdas att Juan delar ut gratiskramar på gågatan varje torsdag, och har gjort så ända sedan den där första dagen 30 juni 2004.

Där på gågatan fanns också en kille vars jobb var att bära runt en sandwich-skylt som det stod ”Sko-rea” på. En dag hade killen som heter Shimon ”Shim” Moore lånat sin pappas videokamera och filmade Juans kramar. Drygt ett år senare dog Juans mormor och Shim klippte ihop filmsnuttarna till ett ”hoppas-du-snart-mår-bättre”-videokort, och lade på sin nyskrivna låt ”All the same”.

Alla som såg filmsnutten ville ha en kopia, och därför lade de upp den på Youtube, där den blev en hit, och i intervjun nedan berättar Juan Mann om vad som hänt sedan. (Både aussies och jänkare uttalar hans namn som ”one man”, det är ju lite kul.) Det är Oprah och gratis-kram-rörelser i 60 länder och…

En rörande film. En bra story. Och en bra låt, visst?