Arkiv fysik

Istället för chips

Kommentera

Nystartsambivalens 1 – Snaskandet

Jag gillar årsskiften. Det lugnare tempot över helgerna är ett givet tillfälle för reflektion och framtidsdrömmar.

I den här familjen har vi lagt på oss vikt de senaste två åren, och det går bara åt fel håll. Vi har konsensus om att vi ska ta itu med det, men inte riktigt när eller hur, förutom att det nog ska bli läsk-kakor-och-godisförbud i huset eftersom A inte kan nöja sig med att äta litegrann när han blir sugen, han vräker i sig tills det tar slut, och har han inget eget snask så proppar han utan samvetskval i sig mitt.

A tyckte att det var lika bra att börja 1 januari, så morgonen efter nyårsfesten stod jag i köket och räknade över vad som i så fall skulle kastas ut:

* Resterna av två megachipspåsar, uppskattningsvis cirka ett halvt kilo
* Ett par liter päroncider
* En låda glass
* Två tuber chokladsås
* Två påsar maränger
* Vispgrädde
* Tre fjärdelar av en kladdkaka
* En halv påse nonstop
* En halv påse lösgodis
* En oöppnad Noblesse-ask
* Två burkar mini-Plopp och mini-Twix
* Några små kexchoklad
* Två fulla burkar hembakade kakor
* En oöppnad förpackning vaniljsås med utgånget datum
* En halv burk köpe-pepparkakor
* En påse cheeze balls
* Två lådor äppelkrona (18 mazarinliknande bakverk)

Inför åsynen av alla dessa skatter enades vi om att det ju fortfarande är jullov, och vi hade ju sagt att vi inte skulle införa några restriktioner den perioden…

Nu lutar det snarare åt att det godis som finns får ätas upp, men vi ska inte köpa nytt. Well, hehe, jaja. Utom på lördagar då? Och fredagkvällar? Och kanske ett litet tröstlager när man känner sig trött och hängig?

Kommentera

Bäst-före-datum

Min mage ryms knappt i byxorna längre. Det är nästan plågsamt att ha knappen stängd. Jag har lite dålig utsikt från mitt perspektiv men nog ser det ut som att jag har odlat ridbyxlår också. Och på fredagkvällar är jag så trött att jag går och lägger mig en timme före normal sovtid.

A:s lilla kudde till gubbmage har växt på sig och omisskännligt börjat hänga över linningen. Han klagar över träningsvärk i rumpan bara han måste böja sig ner och knyta skorna mer än två gånger om dagen.

Lillstumpan har börjat snarka, och tappar rösten: hon jamar med hela kroppen men det kommer inte ett ljud. Ibland när hon är nyvaken och raglar iväg till toa går hon så långsamt och knyckigt att hon ser ut att vara 92 år gammal. (Hon fyller 16 år nästa fredag.)

Scoobs har också blivit tjock om magen och stel i lederna. Ibland haltar han när han kliver ur sängen, och de senaste dagarna har jag sett antydan till haltning när vi varit ute på långpromenad också.

A begrundade alla dessa krämpor och konstaterade sedan: ”Det verkar som bäst-före-datumet har gått ut för hela den här familjen?”

Kommentera

En fis på tvären är inget skämt

En natt för 8-10 år sedan vaknade jag och hade fruktansvärt ont i magen. Yrvaken raglade jag iväg till toaletten utan att väcka sambon. Där satt jag och begrundade situationen. Kunde det vara blindtarmen, eller bråck kanske, nånting som gått sönder…? Plötsligt höll jag på att svimma där jag satt: svetten bröt ut på kroppen, jag mådde illa, det brusade i öronen och flimrade svartvitt framför ögonen. Jag blev jätterädd: tänk om jag dormar av här bakom en låst toadörr och ingen hittar mig förrän om fem-sex timmar? Jag måste ju helt klart vara trasig?!

Eftersom jag vet att jag har lågt blodtryck så lade jag mig på golvet med fötterna på toastolen. Svimningssymtomen försvann inte fort nog så jag började cykla med fötterna i luften. Det kändes oväntat bra (med tanke på att jag nog höll på att förblöda invärtes) så jag cyklade vidare.

Efter ett par minuters cyklande lade jag av en brakfis och sen var magvärken försvunnen.

Det var alltså kombinationen av gaser i magen, lågt blodtryck och brådstörtat sängurklivande som fått mig att tro att jag var nära döden. Mycket pinsamt.

Jag brukar berätta det som en dråplig historia och alla skrattar rått.

I natt vaknade jag med samma symtom, och jag skrattade i-n-t-e. Nu visste jag ju orsaken men det gjorde inte ett dugg mindre ont för det. Jag kunde absolut inte ligga kvar. Upp till dubbelvikt stående, ut i vardagsrummet och sedan klubbad av blodtrycket spyfärdig ner på golvet. *suck*

Bäst som jag låg där och ömsom gjorde situps, ömsom cyklade, så slog det mig att det naturligtvis måste finnas en enkel husmorskur? Jag är ju inte den första människan med akuta fisar på tvären? Säkert lätt fixat med något som man har hemma i skafferiet, bakpulver eller så. Google vet säkert.

Till min frustration och förvåning hittade jag bara samma text om ”gaser i magen” hos fyra olika sjukvårdsupplysningar, en massa om spädbarn och några om muskelbyggare på olika preparat. Den officiella hållningen till magknip är typ ät inte vete/mjölk/stekt kött/bönor/etc nästa gång!” – alternativt ”läs bipacksedeln på medicinen!” Om gaserna är ett ihållande problem kan man äta diverse pulver och tabletter men de ger inte effekt förrän efter flera dagar. Klen tröst för mig mitt i natten.

Och vad innebär egentligen ”uppkörd”? Man kan känna att ”det kör” i magen, står det. Jag har ingen aning om vad de menar, men min mage hade man kunnat använda för ballongflygningar eller säckpipa, så uppblåst var den.

”Drick vatten!” fick jag med mig någonstans, så det gjorde jag. Ingen direkt verkan men jag cyklade vidare och så småningom kunde jag somna. När jag vaknade igen efter någon timme var jag alldeles torr i munnen och på läpparna, så jag drack ännu mer vatten.

Är det så långt vårt högteknologiska samhälle har kommit i fråga om bot för akut magknip?
* drick vatten
* jobba med magmusklerna – gör situps, cykla med benen i vädret, roddmaskin kan säkert fungera om den inte väcker grannarna.
* vänta på att det går över..?

Kommentera

Kroppens ljud och lukter

I 7-8-årsåldern har väl de flesta lärt sig att hålla torrt i sängen, tugga med stängd mun och att det är oartigt att rapa och fisa i andras närvaro.

Framåt 12-15-årsåldern börjar den ena halvan av populationen att begära full kontroll över kroppens ljud och lukter: det rollas, skrapas, sköljs, gurglas och parfymeras – och den totala pinsamheten vore fläckar i skrevet på byxorna, tätt följt av en kurrande mage på en knäpptyst provskrivning. Andra halvan av populationen verkar gå åt andra hållet: ju ljudligare kroppsljud desto roligare. Häpnadsväckande mycket tid ägnas åt att skapa det perfekta pruttljudet i armhålan, att rapa bokstäverna i sitt favoritlag och att försöka sätta fyr på en brakfis med tändare.

Kring 18-årsåldern har tjejerna insett att en viss period i månaden kan rendera svavelosande gaser som inte går att kontrollera och definitivt inte att dölja. Killarna har druckit på tok för många öl och nästan storknat av lukten från sin egen avföring, som levererats i porslinsskålen med sådant tryck att smällen hörts in till grannen.

Förutom dessa misshagligheter kan de flesta gå vidare i livet i tron att kontroll över sina kroppsöppningar hör till det normala.

Redan bland 30-40-åringarna blir det uppenbart att den föreställningen är en illusion. Helt oväntat börjar oavsiktliga rapar och hickningar blanda sig i middagskonversationen. Enkla, fysiska ansträngningar som att snyta sig kan få ljudkonsekvenser från den bakre regionen.

Jag går inte in på den här föda-barn-grejen eftersom jag inte har erfarenhet av det, men man har ju läst om mat i behån och rentav ända nere i naveln. Blöta fläckar på tröjan. Problem att hålla tätt i byxorna när man hostar, nyser eller skrattar.

När jag var yngre förvånades jag över att äldre par ofta hade separata sovrum. Jag antog att de inte gillade varandra ”på det sättet” längre utan mer var kompisar, typ.

Nu vid 38 års ålder inser jag ju att det kommit något mellan dem. Det är snarkspöket som har klämt ner sig i mitten av dubbelsängen och bufflat dem åt varsitt håll.

Fortsättning följer.

Kommentera

Avvänjningsdags

Allt godis och alla kakor som vi fick i julas är slut. Nja, det finns en eller två ”hasselnötspraliner” kvar i en låda. De består i stort sett av rent fett. Allt gott godis är slut. Jätteslut. (Jag kan avslöja att A fick 1,2 kg Toblerone…)

Jag har abstinens.

När vi var till affären häromdagen tittade jag längtansfullt med stora bambiögon på en påse Nonstop som hängde på en krok i ögonhöjd men A körde mig bryskt därifrån.

Nästa gång ska jag köpa en påse sötmandel. Den räddar mig över de två slitsamma avvänjningsveckor som jag vet följer efter obegränsat godisfrossande. När jag förirrar mig till skafferiet i jakt på godis kan jag få en mandel eller två att knapra på. Jäpp, det är inte så kul. Det tycker inte godistarmen heller så efter två veckor slutar den tjata.

Kommentera

Cykelpremiär

Jag har inte cyklat sen i förrfjol av olika skäl (läs: pyspunka, långtidslagring på annan ort, borttappad cykelnyckel yada yada) – men i dag stod planeterna rätt och det var helt plötsligt Läge Att Ta Cykeln. Jag susade ner på stan som en blixt, parkerade ordentligt i cykelstället och promenerade nonchalant och obesvärat in i rätt tid på mötet.

Sen skulle jag hem. Uppför hela vägen. Envist trampande ben för elvaåringshjärnan som bor kvar långt där inne säger att man måste trampa hela tiden och man kan inte kliva av och leda cykeln.

Värken, mina vänner. Pulserande, stickande blodbrist i låren. Pipande, krampande luftrör. Värken, säger jag.

Men jag kom hem på ett kick. Och jag kan definitivt tänka mig att ta cykeln igen. Typ nästa säsong eller så.

Kommentera



































eXTReMe Tracker